- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 22:a årg. 1903 /
617

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (1,129.) 19 augusti 1903 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 33

SVENSK LÄRARETIDNING.

617

TRONDHJEMS DOMKYRKA.

hjems storslagna och minnesrika
domkyrka, hvilken förevisades under
sakkunnig ledning.

Kl. 9 e. m. började deltagarna leta
rätt på sina bostäder ombord, och kl.
10 på aftonen afgick ångaren.

Stora människomassor på stranden,
lifliga viftningar, sång ombord,
kejsar-skeppet »Hohenzollerri» rikt upplyst ute
på fjorden, men - ändå! Den rätta
stämningen saknades, ty det var
jämn-mulet och började dugga rätt starkt.
Tänk, om färden skulle misslyckas! En
af kommittéledamöterna kunde ej sofva
den natten vid tanken härpå.

Men vi andra sofvo godt, obekymrade
af regn och dyningar, ty lots och
styrmän, som nyss återkommit från
Nordkap, förklarade, att vi icke skulle fästa
oss vid vädret inne i
Trondhjemsfjorden. Det hade ingen betydelse. De
lofvade en god färd.

Och på morgonen, då vi kommo upp
och skådade ut öfver den fria Atlanten,
sken solen, och stämningen blef nu ock
en annan.

Planen för vår färd var så uppgjord,
att vi skulle på uppresan göra få
uppehåll och blott korta afstickare för att
hinna upp till Nordkap så tidigt, att vi
kunde få se midnattssolen. Det var
nämligen nu yttersta tiden, ett eller två
dygn senare börjar solen vid
midnattstid sjunka ned under horisonten äfven
uppe från Nordkapshöjden.

Alltså gick vår färd uppåt så godt
som närmaste vägen, och endast de
märkligaste platser, som vi här stötte på,
blefvo föremål för vårt besök.

Under andra dagen gjordes ett par
timmars uppehåll vid Torghatten. Ute i
stora farleden söder om Lofoten ligga
på betydligt afstånd från hvarandra tre
egendomliga fjälltoppar, benämda
Leka-m0en, Torghatten och Hestmanden. Den
första har formen af en kvinna, som
flyr västerut med fladdrande kappa, den
andra är en kolossal hatt med ett hål
tvärsigenom och den tredje - öfver
hvilken polcirkeln går fram - ser ut
som en väldig ryttare till häst med en
slängkappa öfver skuldran.

Sägnen förtäljer, att Hestmanden var
förälskad i Leka-moen men ej fick sin
kärlek besvarad. Han ville då hellre se
henne dö, än att hon skulle blifva en
annans brud, och af sköt så en pil efter
henne. Då kastade någon sin hatt i
vägen för pilen, och denna gick tvärs
igenom hatten. I detsamma steg solen
upp, och alltsammans stelnade i sten.
Och så stå dessa stenkolosser därute,
och de hälsas af alla, som färdas där
fram.

Det gällde för oss att besöka
Torghatten. Hålet sitter ungefär på midten
’af hatten, och vi tyckte där nere vid
stranden, att det kunde vara en liten
promenad på 10 minuter dit. Men det
tog bortåt en timme, innan vi stodo i
hålet. Det var öfverväldigande: ett
kolossalt hvalf, högre än någon domkyrkas
i världen, så att nog måste den pilen
haft ansenliga dimensioner!

De raskaste fotgängarna gingo tvärs
igenom hålet och ned till hafvet på

TORGHATTEN.

UPPE VID TORGHATTEN.

andra sidan. Uppe vid mynningen af
det väldiga hålet blefvo vi för första
gången under färden fotograferade. Utom
alla amatörfotografer hade vi
naturligtvis med oss en yrkesfotograf, som
kommer att föreviga färden. Han tog väl
ett 100-tal plåtar, hvaraf nog åtskilliga
framdeles blifva synliga på vykort.

På vägen upp till Torghatten fingo
vi ock för första gången under resan
göra bekantskap med Nordlandsfolket.
Här och där påträffade vi nämligen små
provisoriska stånd, där vi kunde mot en
eller annan tioöring få läska oss med
mjölk, sockerdricka, »multer» (hjortron)
o. s. v. Ön Torget, på hvilken
»hatten» är belägen, uppgafs hafva 1,000
invånare, och de små pigga barnen kunde
förtälja oss, att det fanns tre skolor
på ön.

Vid Hestmando. som passerades
under det allmänna sångtäflan mellan
norrmän och svenskar ägde rum, hälsades
polcirkeln med kanonskott. Och
därmed var andra dagens färd slut.

Alltså: god natt, och farväl till nästa
nummer! E. H.

Kastbildningsseminarier.

Det svåraste organisationsfelet i det
svenska undervisningsväsendet och
det, hvari de flesta öfriga ha sin rot,
preciserades redan på 1830-talet af
ärkebiskop J. O. Wallin genom ordet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:46:05 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1903/0623.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free