Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 52. (1,148.) 31 december 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1,028
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 52
Vi ha därvid äfven följt den
pedagogiska regeln att gå från det konkreta till
det abstrakta. Och då vi nu öfvergå att
erinra om hvad som för öfrigt kan vara
minnesvärdt från folkskolans och
folkupplysningens fält från det flydda året, skall
det ske så ordknappt som möjligt.
Vända vi oss då först till lagstiftningens
område, så är därifrån icke mycket att
anteckna. Bortsedt från lagen angående
skolväsendet i Stockholm, hvarom mera längre
ned, ha inga nya skolförfattningar
åtminstone af någon mera ingripande betydelse
under året utfärdats. Detta sammanhänger
tydligen närmast därmed, att vid 1903 års
riksdag jämförelsevis få skolfrågor voro
före och särskildt inga, som rörde
lärarekårens löne- eller pensionsförhållanden.
Det har varit liksom en tid af samling
och lugn, lugnet måhända före »stormen»,
då man betänker, att det sannolikt icke
dröjer länge, innan först den stora frågan
om hela vårt skolsystem och sedan de
stora lönefrågorna, hvartill ombudsmötet
uppgjort programmet, komma under
riksdagens behandling.
Riksdagens beslut om pension åt tvänne
folkskoleinspektörer förtjänar särskildt att
omnämnas, enär det var första gången
medlemmar ur denna tjänstemannakår
tillerkändes statspension, och en lösning af
denna fråga ju obestridligen äger sin vikt,
när det gäller genomförandet af det
reform-kraf, som fått sitt uttryck i lösen:
fack-mannainspektion.
Folkskolans ställning i vårt skolsystem
och hennes framtidsutsikter har under det
gångna året varit föremål för liflig
diskussion. Det har vid detta meningsutbyte
ju nu funnits en bestämd hållpunkt i den
s. k. läroverkskommitténs betänkande,
hvilket aktstycke varit föremål för
öfverläggning inom alla slags föreningar, kretsar
och sällskap, där man haft något
pedagogiskt intresse att bevaka. Att folkskolans
män då också velat vara med på ett hörn,
säger sig själft, fastän många dess värre
finnas, som mena och påstå, att folkskolan
för sin del här ingenting har att bevaka.
Med öfvertygande klarhet och kraft hafva
emellertid de, som i denna sak fört
folkskolans talan, framhållit, att antagandet af
kommitténs majoritetsförslag på grund af
dess onaturliga gynnande af med
folkskolan parallella bildningsanstalter äfvensom
genom den uppställda fordran af två
främmande språk i realskolexamen skulle verka
synnerligen nedtryckande och hämmande
på folkskolans utveckling, ja, göra henne
till en kastskola’ för de fattiga i samhället,
under det att de i socialt afseende
lyckligare lottade finge sina af samhället
privilegierade kastskolor. Det har gjort ett
underligt intryck att se, hvilka
besynnerliga invändningar, som blifvit framställda
från läroverkshåll, så snart man vill
anlägga den sociala, hvilket i detta fall vill
säga den rent fosterländska, synpunkten
på den stora skolfrågan.
Af den fara, som verkligen hotar vår
folkskola och hennes utveckling i de
privilegierade kastskolorna ha vi särskildt
under det gångna året fått en liflig
förnimmelse. Vi behöfva icke mer än erinra
om den i denna tidning nästan
permanenta rubriken: Folkskolan kontra
samskolan. Och kampen mot dessa
samskolor, hvilka uppstått som svampar ur jorden
i våra små-samhällen, blir så mycket
sorgligare och svårare som det visat sig, att
till och med folkskolans män på sina håll
gynna och gifva sitt stöd åt dessa mot
deras egna skolor ovillkorligen fientliga
företag.
Söm ett betydelsefullt tidens tecken kan
man ju betrakta den företeelsen, att man
under d^n sista tiden ganska ofta i
ekonomiska tidskrifter, i tidningsartiklar och
uttalanden af framstående män funnit
sammanställningen: folkupplysningen och
näringslifvet. Hvad det spörsmålet hittills
betydt i agrarernas pedagogiska lexikon veta
vi ju: så liten folkupplysning som möjligt,
så mycken och så tidig träning af
muskelenergien som möjligt. Men de uttalanden,
hvarpå ofvan syftas, ha gått i en annan
riktning, påvisande med exempel från de stora
kulturländerna, särskildt Amerika, att en god
folkupplysning är ett lifsvillkor för
näringslifvets fortbestånd och utveckling. Är
det månne ett godt varsel för, att när vår
stora skol- och folkbildningsfråga
ändtligen skall lösas, de verkligt fosterländska
pedagogerna och nationalekonomerna då
skola få göra sitt inflytande gällande?
Det märkligaste, som på undervisningens
område timat under 1903, är utan tvifvel
det, som skett i katekesfrågan. Icke så
som vore denna fråga nu löst, men den
har kommit in i ett nytt skede:
diskussionen om den gamla katekesutvecklingen
är oåter kall el igen afslutad. Man står nu
nästan förvånad öfver, att det till slut dock
gick så pass hastigt som det gjorde. Men
utom det, att frågan hörde till de fullt
»mogna», får det nog tillskrifvas den
omständigheten, att den genom en klokt afvägd
riksdagsmotion återfördes från det kyrko-
politiska till det rent pedagogiska
området. Som bekant var det klämmen i
denna motion, nämligen att k. m:t måtte
ge oss »en efter barnanaturens
mottaglighet och behof afpassad handledning i
den kristna tros- och sedeläran», som
gick segrande igenom båda kamrarnas
skärseld.
I det skicket gick frågan sedan till
kyrkomötet, och vi ha ännu alla i lifligt minne,
hur det där gick hett under sköldarna till,
då striden .stod mellan det yrkande,
riksdagen formulerat, och yrkandet om
»revision» med eller utan varsamhet, samt
att det förra, man kan väl säga till allas
öfverraskning, blef det segrande.
Må nu känslan af belåtenhet öfver denna
utgång blanda sig med intresserad
villighet hos en hvar att bidraga därtill, att
den nya läroboken i kristendomskunskap
må blifva så god i verkligheten som vi
alla önska den, så att
kristendomsundervisningen, som dock är hufvudsaken, måtte
vinna på bytet!
På tal om undervisningen i våra skolor
förtjänar det ock ihågkommas, hur under
det gångna året värdefulla uppslag
lämnats uti och lifligt intresse gjort sig
gällande för den viktiga frågan om en reform
af arbetssättet i landsbygdens folkskolor.
Äfven under det gångna året har det
framträdt ett synnerligt stort intresse för
lärarebildningen och lärarnes fortsatta
utbildning. Man torde icke taga miste, om
man säger, att meningsutbytet om våra
folkskollärareseminarier och deras
reformering dragit till sig den största
uppmärksamheten i den pedagogiska diskussionen
under året. Att denna kritik och därmed
förknippade reformförslag burits af kärlek till
vår folkbildning och folkuppfostran skall
ingen med fog kunna neka, och i samma
mån så skett, i samma mån skall det ock
varda till välsignelse, äfven om seminariernas
målsmän själfva se saken med andra ögon
och tycka, att det är bra som det är. Så
tycka tydligen de, som äfven i den mest
ärliga och sakliga kritik icke kunna se
något annat än ett seminariernas
van-ryktande, »förklenande» och »hånfulla»
omdömen, arga »angrepp» o. s. v. Så tycka
dock icke alla. Och för egen del anse
vi, att det betydelsefullaste, som
framkommit under hela seminariediskussionen, äro
de reformyrkanden, som under förliden
sommar f ramburos från seminarierna själf va,
ty dessa vittna oförtydbart om, att mera
vakna och framsynta seminariemän ha en
liflig känsla af att något måste göras, för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
