Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 52. (1,148.) 31 december 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 52
SVENSK LÄRARETIDNING.
1,029
att seminarierna icke må komma allt för
långt på efterkälken, och att detta bör
göras snart.
När det gäller lärarnes jmtbildning, finns
det bättre argument att komma med än
ord - då handlar hvar och en i mån af
råd och lägenhet.
Bland »lägenheterna» sätta vi i första
rummet de akademiska feriekurserna.
Sommarkurserna vid Uppsala universitet voro
i år talrikare besökta än någonsin (med
mer än 800 deltagare) och fingo i viss
mån sin särskilda prägel genom sina
många gäster från Norge och Danmark.
För första gången ha i år hållits
repetitionskurser i gymnastik för folkskollärare,
till hvilka riksdagen anslagit medel, och
synas dessa kurser af både deras ledare
och deltagare hafva omfattats med
synnerligt stort intresse.
Jämförelsevis nya äro ju också de
nykterhetskurser, som under årets lopp
anordnats i flera af våra större städer.
För vårt gamla kära Nääs har 1903
varit ett jubelår, då den 100:e slöjdkursen
där afhållits.
Lärarebibliotekssaken, som är så
utomordentligt viktig för lärarnes fortsatta
utbildning, må man hoppas skall taga fart efter
det uppslag till samarbete i denna sak
mellan de nordiska ländernas
lärareföreningar, som framfördes af Nordahl Rolfsen
vid ombudsmötet i Stockholm i somras.
Genom den gemensamma studiefärd,
som norska och svenska lärare i somras
företogo till Nordkap, och som utförligt
skildrats i Svensk Läraretidning, har ett
nytt uppslag gifvits till ett praktiskt
studiesätt, som torde få betydelse för
framtiden.
För Stockholms folkskolor har 1903
varit ett märkesår. Den 15 maj
promul-gerades den lag angående
folkskoleväsendet i hufvudstaden, som af riksdagen
antagits, och i kraft af hvilken
gemensamhet i skolväsendet för hela
kommunen inträder från och med början af
år 1904, då beslutanderätten i allt hvad
som rör den gemensamma budgeten
öfvergår till stadsfullmäktige. I öfrigt
hand-hafves skolväsendet liksom hittills af
folkskoleöfverstyrelsen, på hvars
sammansättning stadsfullmäktige dock äga ett
betydligt inflytande. Som bekant hafva
stadsfullmäktige redan haft tillfälle visa, i
hvilken riktning de vilja begagna detta sitt
inflytande. Första följden har blifvit, att
fackmannainsikterna på folkskolans område
erhållit två speciella representanter inom folk-
skoleöfverstyrelsen. En insändare i denna
tidning n:r 18 för i år har nu ock fått svar
på sin fråga i anledning af, att Stockholms
lärarekår förmenats icke ha agiterat kraftigt
nog för att få en egen representant i
skolstyrelsen. Frågan lydde så: »Hvar hafva vi
denna gång haft de annars så vakna och
framsynta föregångsmännen inom
Stockholms folkskollärarekår?» Och svaret
lyder: en af dem sitter nu i öfverstyrelsen.
Den viktiga frågan om lärarekårens
representerande i skolstyrelsen, angående
hvilken myndigheterna och lärarne i t. ex.
Göteborg och Malmö ännu finna
lämpligt att sätta »hårdt mot hårdt», har
således här i allsköns lugn vunnit sin
lösning, som man har anledning hoppas till
fromma för alla parter, d. v. s. skolan i
sin helhet.
Ett och annat skulle nog ännu vara att
tillägga till denna öfversikt, såsom t. ex.
om den uppmärksamhet som från
allmänna lärareföreningens och dess
centralstyrelses sida ägnats småskollärarinnekåren
och dess intressen, 0så att åt dess
medlemmar må beredas en mera tryggad rättslig
ställning och om möjligt naturligare
samband knytas mellan små- och
folkskollärarinnornas utbildning m. m.
Men vi afsluta nu denna revy, som
redan svällt ut allt för mycket, genom att
till sist erinra om de nitiska arbetare på.
folkskolans fält, som under det flydda året
fått nedlägga vandringsstafven. De ha
varit många, men om vi här blott nämna
tre namn, så beror det därpå, att de stå som
representanter för olika verksamhetsområden
inom skolans värld: förre
folkskoleinspektören Carl Jonas Meijerberg,
seminarierektorn Henrik Åkerblom samt
folkskolläraren och nykterhetsvännen Johan Ahlén.
Deras minne lefver i deras verk.
Sven Nylund.
Herbert Spencer såsom
pedagog.
Huru kom Herbert Spencer att
sysselsätta sig med problemet om uppfostran?
Då man vet, att hans hufvudsakliga
lifsgärning faller inom filosofiens område,
och att hans arbete på detta fält varit
af den vikt och omfattning, att det rent
af satt prägeln på ett helt tidehvarf,
känner man sig verkligen frestad att
framställa, denna fråga.
Vid en närmare undersökning finner
man emellertid, att svaret ligger nära
till hands. Spencer är visserligen icke
den förste filosof, som upptagit uppfost-
ringsfrågan till behandling. Så hafva
äfven Locke, Kant, Fichte m. fi. gjort.
Men om någon af sin filosofiska
tankebyggnad skulle känna sig särskildt
uppfordrad härtill, så är det just Spencer,
utvecklingsfilosofen par préférence. Ty
äfven om utvecklingsidén kan spåras
ganska långt tillbaka i tiden, så är dock
Spencer den förste, som på ett mera
öfvertygande sätt häfdat densamma och,
hvad mer är, bragt den till erkännande
och användning inom alla öfriga
vetenskaper. Men utvecklingsidén tvingar
oss biand annat att se allting i sitt
historiska sammanhang och beroende, att
se det närvarandes beroende af det
förflutna och det tillkommandes beroende
af det närvarande. På lifvets område
har den därför mer än något annat
gifvit oss syn på de båda väldiga makter,
som heta ärftlighet och uppfostran. Den
ena som den andra ingår således såsom
en viktig faktor i Spencers filosofiska
system, hvadan han mindre än någon
annan kunnat undgå att behandla
spörsmålet om uppfostran.
Och när Spencer väl kommit in på
detta ämne, behandlar han det med
samma grundlighet, som är
kännetecknande för hans rent filosofiska skrifter.
Han är en iakttagare som få, och han
besitter en fond af kunskaper inom så
många olika discipliner som väl knappast
någon annan. Därför är han ock i stånd
att såsom bevisningsmaterial föra fram
en hel arsenal af fakta, hvilka själfva
tala sitt omutliga språk. Kommer så
härtill, att Spencer utmärker sig genom
det lugn och den oförskräckthet, som äro
karakteristiska för den verklige
vetenskapsmannen, som endast har sanningen
till Sgonmärke, och som därför är
obekymrad om huruvida han kommer i
konflikt med härskande fördomar och i onåd
hos dessas bärare, så är det lätt att
förstå, att hans eget arbete för en
ändamålsenlig uppfostran måste vara en
betydande länk i utvecklingskedjan på
uppfostrans område.
Det var under utarbetandet af sitt
första betydelsefulla filosofiska verk,
»Principles of Psychology», hvilket utkom
1855, som Spencer fick ögonen upp för det
viktiga faktum, atfc individens
medveten-hetslif icke till fullo låter förklara sig af
hans egna erfarenheter, utan att lika
väl som föräldrarnas anletsdrag och
öfriga organiska egendomligheter nedärfvas
till barnen, lika väl göra sig
arfstenden-ser gällande inom barnens själslif. Men om
upptäckten af denna sanning kom honom
att rikta blicken tillbaka på alla
föregående generationer, så nödgade den
honom å andra sidan också att föra
tanken framåt på kommande släkten.
Det bör därför icke förvåna, att Spencer
redan så tidigt som 1861 var färdig
med sitt arbete om »Uppfostran i
intellektuellt, moraliskt och fysiskt afseende».
Hvad som då synes hafva fallit
Spencer skarpast i ögonen, och detta tydligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
