Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
SVENSK LÄRABETIDNING.
nes mig å andra sidan vara uppenbart, att ju längre en definitiv lönreglering imdanskjutes, desto mera berättigat framstår kravet på utverkande av tillfällig lönförbättring för lärarpersonalen. Då förhållandena synas mig hava kunnat möjliggöra beredande åtminstone i någon man av en dylik kompensation for den uteblivna lönregleringen, har jag ansett, att proposition om tillfällig lönförbättring med lämpligt avvägda belopp till lärarpersonalen vid ifrågavarande skolor bort avlåtas1 till innevarande riksdag.
Statsrådets övriga ledamöter instämde med föredragande departementschefen.
Att den s. k. frisinnade regeringen i sin helhet med undantag av ecklesiastikministern icke velat mot folkskolkåren skipa ens den partiella rättvisa, som kunde bestå i en tillfällig lönförbättring, var nu såsom nämnts intet nytt. Det visste man förut. Man skulle därför knap-past kunnat vänta, att finansministern skulle kostat sa mycket på saken som ett försök till motivering for sitt avslag på de gjorda ansökningarna och på skolöverstyrelsens förnyade enträgna framställning i ärendet. Vi saga med avsikt försök till en motivering, ty något mera ar det icke. Och detta försök ar till på köpet alltigenom misslyckat.
Finansministern säger själv, att 1918 års lönreglering for folkskol-kåren »måste anses vara grundad på den levnadskostnadsnivå, som gällde ar 1914, d. v. s. vid tiden för krigsutbrottet». Han konstaterar också, att de nya lönregleringarna bestämts med hänsyn till det prisläge, som under förutsättning av normala förhållanden skulle varit rådande i början av 1920-talet. Han vet, att sådana nya lönregleringar vidtagits praktiskt taget för samtliga befattningshavare, för vilka staten bestämmer lönerna, utom for lärarkårerna, att dyrtidstillägg utgå även på de nya lönerna samt att alla dessa befattningshavare sålunda erhållit kompensering, i den mån staten beviljat sådan, för de höjda levnadskostnaderna allt intill denna dag. Han vet också, att en av k. m: t ombesörjd utredning föreligger för lärarkårernas inplacering i det nya lönsystemet men att sagda inplacering förhalats ar efter ar. Ar det då rim och reson att åberopa »’syftet med den tillfälliga lönförbättring, som för ar 1919 och därefter beretts befattningshavare vid icke nyreglera-de verk» såsom ett skäl mot en tillfällig lönförbättring för folkskolkåren under nuvarande förhållanden, då den definitiva lönregleringen ytterligare uppskjutes. Vore det in-
te mera logik i att analogivis åberopa nämnda syfte såsom ett stöd för tillfällig lönförbättring åt folkskolkåren och resonera sa här: Eftersom staten ar 1919 och därefter beredde förenämnda befattningshavare, som då fingo vänta på sin lön-’rteglering, tillfällig lönförbättring, bor staten göra på motsvarande sätt med folkskolkåren, som nu får vänta på löiiregleringen, och detta sa mycket hellre som »man i vissa fall frångått de från början fastställda principerna for beviljande av tillfällig lönförbättring».
När finansministern sedan såsom ett andra skäl för sitt avslag erinrar, att bi. a. folkskollärarna »i ratt stor utsträckning uppbära kommunala tillägg, där levnadskostnaderna äro höga», måste man verkligen fråga sig, huruvida denna erinran ar framställd på fullt allvar. - »I ratt stor utsträckning» - varför har finansministern valt en sådan fras, som lämnar fritt rum för en spelande fantasi? Varför har han inte i stället meddelat riksdagen de siffror, som visa, i hur stor utsträckning folkskolans lärare uppbära kommunala tillägg? Sådana -siffror finnas ju. Skolöverstyrelsen har nyligen verkställt en noggrann utredning härutinnan. (Se Sv. Ltg 1927 nr 47 och 48), avseende året 1925. Här må erinras endast om landsbygdsförhållandena. Det visade sig då, att av folkskolans 20,467 lärare på landsbygden endast 3,887 eller knappt 1/5 hade något kommunalt löntillägg och att de tillägg, som utbetaltes, voro i allmänhet ganska ringa, under det 16,580 lärare eller "något mer an 4/s icke hade något sådant tillägg alls. Detta kallar finansministern, att folkskolkåren »i ratt stor utsträckning» har kommunala tillägg. Men icke nog därmed; han anför den omständigheten, att de nämnda 3,887 landsbygdslärarna ha något kommunalt tillägg, såsom skäl för bi. a. att de 16,580 lärarna fortfarande skola få intet tillägg. Man har rätt att kräva av ett statsråd och framför allt av en finansminister, att han skall bygga sina framställningar till riksdagen på verkliga fakta. Finansministern har här föredragit att bygga på en svävande och i hög grad missvisande fras. Hans logik liar därför också i denna punkt blivit underhaltig*.
Finansministerns tredje skal mot tillfällig lönförbättring for folkskolkåren synes ännu vidunderligare. Faktum ar ju, att k. m: t tidigare föreslagit och att riksdagen for kompensering av levnadskostnadsökningen efter 1914 beviljat tillfällig lönförbättring åt vissa be-fattningshavargrupper, som i lik-
het med folkskolkåren fått sina löner reglerade 1918. Nu säger finansministern först, att detta gällt enbart statens befattningshavare. Häremot måste i förbigående anmärkas, att detta hans meddelande till riksdagen har det lilla felet att icke vara sant. De kommunala mellanskolornas lärare, for att blott nämna ett exempel, ha ju under en lang följd av ar uppburit av staten beviljad tillfällig lönförbättring, men inte äro de statens befattningshavare.
Mera anmärkningsvärt ar det sätt, på vilket finansministern i detta sammanhang söker försvara sitt förslag, att statens nyssnämnda befattningshavare skola fortfarande i form av tillfällig lönförbättring erhålla kompensation för levnadskostnadsökningen men folkskolans lärare på samma gång fortfarande hållas utanför. Det ar ju känt, att föregående regeringar haft for avsikt, att definitiv lönreglering för statens och för folkskolans lärarkårer skulle genomföras samtidigt, och att tillfällig lönförbättring för statstjänst-knännen beviljats just därför, att den definitiva lönregleringen undanskjutits. Biksdagen sade ar 1924 tydligt ifrån, att den ökade tillfälliga lönförbättring, som då ifrågasatts for vissa statens lärarkårer, skulle tilldelas dem i avvaktan på definitiv lönreglering. I annat sammanhang yttryckte riksdagen ännu tydligare, att uppskovet med lönregleringen vore skälet till den tillfälliga lönförbättringen. Då finansministern nu begär tillfällig lönförbättring åt nyssämnda lärarkårer även for budgetåret 1928- 1929, ar skälet fortfarande obestridligen detsamma, nämligen den uteblivna lönregleringen. Man borde således rätteligen kunnat vänta det resonemanget från finansministern: Då lönregleringens uppskjutande Inedfört tillfällig lönförbättring för statens befattningshavare, bör det medföra sådan förbättring även för folkskolkåren. I stället har han följande häpnadsväckande yttrande:
Mot att genomföra den tillfälliga lönförbättringen i fråga om ett betydande antal befattningshavare talar även den omständigheten, att en allmän lönreglering för erhållande av ett fast lönsystem synes böra äga rum inom de närmaste åren.
Man skulle alltså med andra ord kunna uttrycka finansministerns mening sålunda: När det gäller statens tjänstmän, ar uppskovet med lönregleringen ett skäl för tillfällig lönförbättring. Gäller det däremot folkskolkåren, måste samma uppskov vara ett skäl mot tillfällig lönförbättring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
