Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 9
SVENSK LÄRARETIDNING.
161
Inför en dylik argumentering hajar man till. Man läser om den, i tanke att man läst fel. Inte har väl en ’konungens rådgivare kunnat forma ut något sådant! Jo, för visso. Där står verkligen sa. Det ar två tungor som tala från en svensk- finansministers mun, då det gäller lärarkårernas lönfråga.
Att finansministern till slut tagit riksdagens avslag på några motioner till förevändning för att i förevarande avseende ingenting göra går bara i stil med det övriga, som han anfört.
Det torde vara svart att i något statsrådsanförande uppleta maken till denna sakligt bristfälliga och logiskt undermåliga motivering, som finansministern här presterat.
Lönpolitikens kvarsittare.
Under rubriken Ur dagspressen återgåvo vi i nr 8 ett av Östgöta Correspondenten gjort uttalande, som visade, att denna högertidning nu ser på folkskolkårens lönfråga med i viss mån förstående ögon. Man får väl hoppas, att tidningspressen i allmänhet sa småningom kommer att göra detsamma.
En tidning, som upprepade gånger visat sig äga en sådan förståelse, ar Dagens Nyheter. Denna tidning har nu i sitt nr för den 24 februari under rubriken »Lönpolitikens kvarsittare» resolut uttalat sig för en rättvis behandling av lärarkårerna i avlöningshänseende. Den klarsynthet och bestämdhet, som röjer sig i detta uttalande, föranleder oss att på denna plats i Sv. Ltg återgiva detsamma. Det ar av följande lydelse:
Det kan inte vara rimligt och ratt, att statsmakterna ar efter ar lämna lärarnas lönfråga åt sitt öde. Till sist ter det sig rentav groteskt. Nog finns det exempel på att regering och riksdag avstått från att infria ett löfte och lösa en växel på förfallodagen, och man kan i vis-sa fall ursäkta det med åberopande av förmildrande omständigheter, oförutsedda händelser, iråkad misär. Men liar föreligger absolut icke force majeure. For några ar sedan var det möjligt att hänvisa till det tryckta finansiella laget. I närvarande stund, när riksdagen bereder sig att for andra gången företaga en skattsänkning, biter inte längre det argumentet. Den har en obehaglig anstrykning av svepskäl, och man får icke förvåna sig över att det på åtskilliga håll verkar som en utmaning.
De, som bestämma över statens budget, kanna mycket val till sina förpliktelser. De kunna icke visa en oskyldig och överraskad min. Både inom folk-
skollärarkåren och inom läroverkslärarnas sammanslutningar har man sörjt for att myndigheterna blivit påminta i god tid. Till och med statsutskottet har någon gång velat uppvakta regeringen med en promemoria. Den innehöll vad den borde innehålla: ett erkännande av att lärarkårerna icke erhållit sin rättmätiga andel i den lönreglering, som sa småningom genomförts for det långt övervägande flertalet av statens ämbetsmän. Läroverkslärarna ha fått nöja sig med en obetydlig tillfällig lönförbättring ; folkskollärarna stå i stort sett och stampa på samma fläck som 1918, före kristidens försämring av penningvärdet. Om båda grupperna gäller det, att de avlönas sämre an andra tjänstmän med en jämförlig utbildning. Det ar överflödigt att anföra siffror. De ha ingått i riksdagstrycket flera ar i rad, och statsråd och riksdagsmän böra kunna dem utantill. Ingen vågar häller bestrida, att lärarna placerats i eftertrop-pen, trots uttryckliga utfästelser och utan uppgivna sakliga skal. Man nöjer sig med att hänvisa till en »gynnsam motivering». Men folkets uppfostrare likna i det avseendet folk i gemen, att de existera icke på löften allenast.
Det ar fara värt, att en liknande lönpolitik framkallar ganska obehagliga verkningar i längden. Den måste for det första förbittra sinnena. Och det stärker icke aktningen* for regeringen, att denna utan allvarliga försök avstår från att sörja för en av alla sakkunniga anvisad, rimlig lönstandard for några av statens viktigare förvaltningsorgan. Det uppstår gärna det intrycket, att första statsmakten har lika lätt som riksdagen att låta påtryckningsågärder och politiska inflytanden vaga mera an sakliga argument. Lärarkårerna ha hittills i stort sett iakttagit en avvaktande hållning. De ha icke fallit för frestelsen att lyssna till råden från vissa desperata element, för vilka fackföreningsväsendets vanliga metoder utgjort föredömen, värda att ta efter. Men det ar klart att påfrestningen blir starkare for varje ar som går, utan att statsmakterna röra ett finger. De som säga, att en exceptionellt utmanande behandling från statens sida skall motas med exceptionella medel, oavsett om de utmana eller icke, erhålla vatten på sin kvarn. Det kan på sa sätt bli en vana inom lärarkret-sar att släppa efter på kraven i fråga om korrekt uppträdande, att i stället börja politisera och i egna intresseii vädja till det eller det partiet. Det ar inte utan att man tycker sig förmärka tecken och ansatser redan nu. Och i det fördolda arbeta livliga krafter. Om bara en partiriktning träder i bräschen for lönkravet, medan de andra låtsas som om ingenting hänt, sa har man det bra upplagt. Sa får man se det, som man hittills sluppit se: att lärarnas lönfråga förvandlas till en partipolitisk tillgång på valmarknaden.
För denna utveckling till politiska löner inom statens ämbetsmannakår må
man be gudarna bevara oss. Det räcker med de kommunalpolitiska lönerna. De utgöra en avskräckande illustration av den upplösning, som följer i spåren av ett frammarscherande regemente befattningshavare, vilka ha till ögonmärke att med röstsedeln tillgodose sina privatekonomiska intressen. Det ar icke på den vägen man skapar rättvisa, och det vore en olycka, om staten uppträdde sa, att andra *fäckliga sammanslutningar i större eller mindre utsträckning lockades till att söka upprättelse på samma led och med liknande medel. Utan tvivel utgör lärarnas lönfråga ett ganska krångligt statsfinansiellt problem. Men det hyfsar icke sig självt, medan man vänder ryggen åt det. Det blir icke lättare att behandla, for att man prolonge-rar godtycket. Det antar tvärtom elakartade proportioner. Av detta ovisshetstillstånd lida alla och envar. Det måste upphävas och förbytas i en definitiv och betryggande reglering med det snaraste:
När regeringen försummat tillfället även i ar, bor riksdagen se efter, att historien inte upprepas fjärde och femte resan. Av lösa löften och förespeglingar har man sett mer an nog - det behövs en »välvilja» som ar något att ta på. De statsfinansiella experterna få undersöka, i vad mån det ar möjligt att förmedla övergången till en bättre ordning genom tillfälliga löntillsfcott redan i ar - med de relativt stora summor det ror sig om ar den saken svår for en utomstående att bedöma. Men sa långt kan han våga sig, att han fordrar klara papper och övertygande bevis. I varje fall skulle det göra sig mycket illa med ett avslag av samma sort, som förekommit några gånger tidigare. Här ar det statsmakternas enkla skyldighet att göra sitt bästa för att uppfylla sina förpliktelser och icke gömma sig i ett skalkeskjul. Genom de nya undervisningsplanerna ställer staten ökade fordringar på lärarna. Att i samma stund vägra att erkänna lärarnas rimliga anspråk på staten går icke for sig. Det gör inte bara ett osympatiskt intryck och foder onda tankar. Det bryter mot ett allmänintresse av mycket stor räckvidd.
Ett underligt rektorsval i Gävle.
Under ovanstående rubrik redogjorde Svensk Läraretidning i höstas för hur Gävle stads folkskolstyrelse, sedan dess pedagogiska nämnd föreslagit till rektor vid stadens fortsättningsskolor folkskolläraren K. Gr. Nordin, med 7 röster mot 4 till befattningen i fråga utsåg fabrikschefen C. Sjö-stedt, en person, som endast ett 30-tal timmar tjänstgjort som lärare, och påpekade vi, hurusom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
