Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 19
SVENSK LÄRARETIDNING.
353
de rekrytering av lärartjänsterna. Några svårigheter ha väl ännu icke yppat sig i detta hänseende, men uppenbart ar, att exempelvis kommunikationsverkens förmånligare lönskalor måste verka vida mera lockande an utkomstmöjligheterna inom folkskolan. Det har sina risker att åsätta arbetet inom den sistnämnda en sådan stämpel av mind-revärdighet. Laget ar faktiskt detta, att knappast någon .allmän tjänst ger sa ringa inkomst som folbsikollärar tjänsten i förhållande till de i utbildningen nedlagda kostnaderna.
Det ar framför allt två hinder, som stå i vägen for en lönreglering. Det ena ar kostnaderna, vilka givetvis måste bli betydande, när fråga ar om en sa manstark kår som denna. Det andra ar 1923 års kommittébetänkande i ämnei. Om behovet av en lönreglering rader knappast några delade meningar. 1926 års riksdagsskrivelse, valken biträddes av samtliga partier, ger uttryck for en ganska långt gående enhällighet. Däremot torde det råda mycken tvekan om lämpligheten att lägga 1923 ars kk>m-mittéförslag till grund for en blivande lönreglering. Detta förslag ar som bekant byggt på det for kommunikationsverken fastställda lönsystemet, vilket också tjänat som mönster for de senare årens lönregleringar. Det var icke alldeles av egen fri vilja, som lärarlönreg-leringskommittén följde denna linje. Hade den icke funnit sig bunden av de snava direktiven, ar det mycket antagligt, att den skulle ha .gatt en annan väg. Inte mindre an fyra av dess sju ledamöter ha nämligen reservationsvis framfört starka betänkligheter mot att inpassa folkskolan i affärsverkens lön-schema, vadan någon verklig majoritet icke står bakom kommittéförslaget i denna del. Det visade sig också, att det nya »systemet» icke kunde förbehållelselöst tillämpas å folkskollärarna: såsom en av reservanterna framhåller, måste kommittén faktiskt frångå det for flertalet av befattningshavarna, detta for att undvika rent orimliga konsekvenser. En annan av kommittéledamöterna framhåller såsom sin mening, »att en lönreglering mycket val skulle kunna genomföras på grundvalen av det system, som nu gäller for karen.
Det förefaller alltså, som om det lika berömda som kritiserade »nya systemet» ingalunda betecknar den enda möjligheten, när det gäller att komma till rätta med folkskolans lönfråga. Den enhetlighet, som står att vinna genom dess till-lämpnicg även för folkskolans vidkommande blir en konstlad och uppkonstruerad enhetlighet. Och vad rättvisan angår .sa kunna dess krav säkert bli lika väl tillgodosedda i det ena som det andra systemet. Då dessutom vägande invändningar blivit framställda även mot andra delar av kommittens förslag, exempelvis mot uppskattningen av naturaförmånernas lönvärde, framstår en förnyad utredning avseende antingen
en överarbetning, eller en omarbetning såsom starkt av behovet påkallad. Med hänsyn till frågans obestridliga aktualitet bor denna komma ju förr dess hellre. Att direktiven då böra ges en mindre bindande formulering och helst även inbegripa de ’statsfinansiella konsekvenserna faller av sig självt.
Det hade varit önskvärt, om denna kompletterande utredning kunnat fullbordas utan att oroas av de for närvarande energiskt drivna lönförbättrings-kraven. Förslag om en tillfällig reglering ha ju också framställts och ett sådant ligger även nu på riksdagens bord. Budgetläget kunde ha varit gynnsammare. Finansplanen torde vid detta laget redan vara betänkligt ansträngd, och en lönreglering kan sannolikt icke inpassas vid sidan om de av regeringen föreslagna skattlindringarna - om nu dessa över huvud bli möjliga att genomföra efter arbetskonfliktens stora påfrestningar. Det har alltid sina svårigheter att infoga sa pass betydande nya utgiftsposter i statsregleringen, och av rent principiella skal måste man ställa sig betänksam mot att riksdagen utan att avvakta ett regeringsinitiativ fattar ett beslut av sa utomordentlig finansiell räckvidd.
Tidningens erkännande av den orättfärdighet, som begåtts mot ifolkskolkårén. ar tacknämligt. Den, som noggrant genomläst lärarlönkommitténs betänkande, torde nog också kunna medgiva, att kommitténs utredning ar sa grundlig och fullständig, att den mycket val duger att läggas till grund for en proposition i kårens lönfråga, och att en ny utredning, sådan som Gbgs Handelstidning åsyftar, således icke ar behövlig. Det ar den goda viljan, som hittills icke funnits hos regeringarna.
Red.
Vara folkskollärares lönfråga.
Även följalnde artikel ur Nationell Tidskrift synes böra komma till iolkskolkårena kännedom. Den ar visserligen icke tidningens egen, men då N. T. meddelar, att den erhållit artikeln från en for vår folkundervisning varmt intresserad läsare av. N. T., och förklarar, att den berör en fråga, som ur samhällssynpunkt synes K. T. förtjäna den allvarligaste uppmärksamhet, torde man kunna utgå ifrån att tidningens redaktion själv ansluter sig till de i artikeln gjorda uttalandena.
Sa som skett varje ar alltsedan 1919 ha folkskolans lärare även i ar framfört begäran om tillfällig lönförbättring1. Även skolöverstyrelsen har förnyat sina tidigare framställningar i ärendet. Dessa påminnelser om den alltjämt olösta frågan om en definitiv lönreglering for skolans liteom for andra befattningshavare ha kraftigt understrukits i uttalanden vid folkskjollärar-möten landet runt. I dessa betonas med skärpa nödvändigheten av att något äntligen göres för att lyfta folkskolans lärare upp ur den ekonomiska undantagsställning, i vilken de under åratal kvarhålles.
Det kan icke förnekas, att dessa lä-
rare med en viss rätt anse sig styvmoderligt behandlade i lönhänseende. Når de tillsammans1 med övriga lärare ar 1918 erhöllo sin senaste lönreglering, låg, såsom framhålles av finansministern i den proposition till årets riksdag, vari frågan beröres, till grund for densamma den fore kriget gällande prisnivån. De statligt anställda lärarna tillerkändes av denna anledning redan vid den nya lönregleringens ikraftträdande tillfällig lönförbättring, något som senare kommit även vissa kommunalanställda lärare till del. Folkskolans lärare däremot ha på grund av statsfinansiella skal ännu tio ar senare icke erhållit någon förbättring av sina grundlöner.
For de helt statsavlönade befattningshavarna i övrigt har definitiv lönreglering praktiskt taget allmänt blivit genomförd sedan 1919. Härvid har till utgångspunkt tagits det prisläge, som att döma av stegringarna i levnadskostnaderna under aren närmast fore världskrigets utbrott, skulle under normala förhållanden varit rådande i början av 1920-talet, Vidare bygger det nya lönsystemet på åtskilliga i lönteki-niskt hänseende nya principer, vilka ställa de befattningshavare, som kvarstå i det gamla lönsystemet, i en missgynnad ställning. Det uttalades emellertid, att det nya systemet skulle med det snaraste bringas i tillämpning för alla tjänstmän, även lärarna. Vid tillsättandet av 1920 års lärarlönkommitté ställdes i utsikt, att proposition i ärendet skulle föreläggas redan 1922 års riksdag. Kommittén avslutade sitt arbete i augusti 1923 och föreslog i huvudsak, att de manliga folkskollärarna skulle placeras i den nuvarande 17: e löngraden enligt det för kommunikia-tionsverken gällande lönsystemet. Det resonemang, som fort till kommitténs förslag, har även accepterats av lärarkåren, vars allmänna ’krav sedan snart fem ar tillbaka därför kan formuleras sa: full likställighet med 17: e löngradens tjänstmän. En sådan likställighet innebär enligt en av styrelsen for fol-skollärarförbundet upprättad kalkyl en ökning i lärarnas inkomster av i genomsnitt 1,500 kr., med vilken summa lärarlönerna for närvarande understiga lönen för andra befattningshavare med samma utbildning och tjänstställning.
Av den i pressen förda diskussionen att döma synes man på sina hall hysa den uppfattningen, att den for folkskolans lärare fastställda minimilönen ganska allmänt kompenserades genom kommunala löntillägg. En under föregående ar företagen officiell undersökning i denna fråga ådagalade emellertid, att huvudparten av lärarna icke tillerkänts sådana tillägg. I den mån dylika löntillägg beviljats, rörde de sig dessutom i stor utsträckning om relativt små belopp. Den tillbakasatta ställning, som lärarna sålunda obestridli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
