Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 7
SVENSK LÄRARETIDNING.
123
Fritt forum.
For att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen. Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg, som brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke-
Fortsättningsskolan.
I var tid ha sannerligen inte skolans arbetare anledning klaga på bristande intresse utifrån, pressen och föräldrain-tresset. Skada blott att det ar sa sporadiskt, och att det sa gott som alltid ar av negativ art. »Avståndet mellan skola och hem har tyvärr ökats till skada för båda och mest för barnen och ungdomen», skrev en tidning härom året och spann sedan vidare på den tråden.
Att alla reformer mötas med större eller mindre ovilja och hån ar ju en sanning, som ar årsbarn med människorna själva, sa att om den saken ar ingenting att säga. Men nog förefaller det, som om Thorilds »grundsanning» »att taga var sak för vad den ar» behövde repeteras ibland, som t. ex. nu, när diskussionen åter varit i gång om fortsättningsskolan.
Vad då först disciplinen i fortsättningsskolan beträffar, sa ar den nog i regel bättre an mången tror. Enligt en artikel i Stockholmstidningen vid nyåret av en förf., som kallar sig »Lärare i 35 ar», skulle det vara ett rent »oef-terrättlighetstillstånd, som i fråga om disciplinen äger rum inom fortsättningsskolan». Sedan förf. nämnt några exempel - »typiska» t. o. m. - fortsätter han:
Högst få torde de lärare vara, som öppet vilja vidgå, att disciplinen i deras fortsättningsskola ar under all kritik, och det torde vara ytterst sällan, som en inspektör får kännedom om dylikt. Detta av den helt naturliga orsaken, att läraren ju då själv skulle medgiva, att han vore dålig »disciplinkarl».
Undertecknads erfarenhet från arbetet i fortsättningsskolan ar endast 10 ar och enbart från stations- och brukssamhällen. Materialet där brukar ju inte räknas till det bästa, men detta till trots har jag aldrig märkt och ej heller av någon kollega hört, att tillståndet skulle vara sådant, som förf. vill påstå. Vi arbeta just nu våra sex lektioner pr dag. Vi ha händerna fulla av arbete, och disciplinen ar det ingen, som tänker på eller talar om.
Det sa mycket omskrivna disciplinbrottet i Trälleborg får väl betraktas som ett sorgligt undantag, och ej som typiskt exempel. På den händelsen vill jag ej spilla ord - jag tror i stället det vore bättre, om sådant aldrig kom till allmänhetens kännedom. Ty håller man fast vid den maximen, att allt som säges eller skrives ar antingen till nytta eller till skada, sa tror jag ej man behöver tveka, var.t en sådan skildring skall hänföras.
Härmed ar ej sagt, att icke en ändring i f ortsättmngsskolestadgan rörande
behandlingen av dylika element vore ur vägen.
Vad arbetet i denna skola beträffar känner allmänheten ytterst litet till detsamma, och det gäller väl även arbetsresultatet. Oftast brukar man dock få höra föräldrarna förundrade tala om det myckna nya, som barnen få vara med om. En viss tillfredsställelse alltså, att barnen få veta mera, an vad de själva fått lära. Härförleden hade dock en skribent i någon huvudstadstidning kommit med rakt motsatt argument mot denna skola: de få lära för litet - möjligen förmåga att fylla i en postanvisningsblankett, knappast mer! Sa där ser man, men »till lags åt alla kan ingen vara».
Jag tror dock, att på orter, där man ännu står frågande inför det nya i denna skola, skulle föräldraopinionen nog ganska mycket kunna vändas för skolan, bara föräldrarna visste något om vad som verkligen göres där. Finge de bara en aning om hur skolan utvecklar eleverna, skulle de inte stå sa oförstående.
Jag har här framför mig en uppsats om »Min bostad - hur den skall se ut». Vi hade nyligen läst bostadshygien m. m. i medborgarkunskapen, och nu blev denna uppsats en fantasiprodukt med bärande underlag. Författaren, som redan hunnit pröva sina krafter som sågverksarbetare, börjar:
Min bostad, ja, kanske jag aldrig kommer att rå om någon egen bostad. Men man kan ju ändå drömma framtidsdrömmar. Och om man ar sparsam vem vet - - -. Om nu lyckan står mig bi, sa kanske jag redan vid trettio eller fyrtio ars ålder kan bygga mig en stuga, och då vill jag inreda den på följande sätt.
En flicka skriver om samma ämne, sedan hon huvudsakligen beskrivit sitt framtida kok: »I köket skall jag själv vara och laga mat, ty någon jungfru vill jag inte ha.» En tredje - tydligen en blivande ekonom - framhåller fördelen av att bygga sa, att sommargästerna kunna trivas, o. s. v.
Nog märker läraren hos sina f. d. folkskolebarn sa mycket nytt, som han aldrig tänkt på. Där sitter en elev, som alltid i folkskolan varit ett mönster i prydlighet och noggrannhet. Nu vid femton ar ar hon märkbart pryd, och i sina uppsatser kommer hon med långa omskrivningar och artigt svarvade fraser. Här skall man rätta men med förstånd. Ett ord eller leende i orätt ögonblick kan ge dödsstöten åt något gryende, som ar på väg att utvecklas. Och inte ar pikturen hos alla, vad man tyckte sig ha sett förr. En viss slängighet,
men ack! Inte ar det prydligt, men det står ju i sa nära samband med tonåren. Vad man gläder sig åt ar utvecklingen, och den ar sannerligen inte liten från 9. e-15: e året. Med alla sina brister i kunskapsväg äro de dock gryende individer, som visserligen kunna sagas göra ansatser att »tänka fritt», men som livet nog lär: att »tänka rätt ar större».
För den, som ar van vid ämnesträngseln ’på B :2-skolans arbetsordning, verkar det som en befrielse att arbeta efter parollen: medborgarkunskap 3 timmar, modersmål 2 och naturkunnighet l timme pr dag. (Jag har endast erfarenhet från den allmänna typen.) Vi ha sa mycket att tala med varandra om. I dag exempelvis rörde det sig om »medborgarrätt och medborgarplikt». Äro de mogna for allt detta? har jag fått hora mer an en gång. Ja, det beror ju alltid på vad som bjudes, och i vilken stämning arbetet sker. Vi få dock besinna, att livsallvaret kallat en del av eleverna redan, och nu ha de bara en liten paus, den sista, ty sedan bjudes ingen gratisfrukt mer. I det samhällsskikt, varifrån fortsättningsskolans elever i allmänhet komma, ar det inte ovanligt med brådmognad, liksom frukt, som kommit att växa i skuggan, kan mogna före den solbelysta.
Låt oss göra det bästa av den situation, som ar rådande, och tro på det godas seger! Låt oss spara klagovisorna, då vi ännu befinna oss i portföret, säkert blir det bättre sedan!
Frans Clason.
Ett uppslag?
Få skolfrågor torde ha blivit sa diskuterade som de, vilka röra den fortsatta undervisningen av folkskolans elever. Att man detta till trots ej ännu kunnat enas om den bästa formen för denna undervisnings ordnande ar kanske ett exempel på huru svårt det ar att komma överens, även när det gäller en god och nödvändig sak. En blick på fortsättningsskolans kursplaner bör snart kunna övertyga även den skeptiske om denna skolforms behövlighet, ja, nödvändighet. Också har i diskussionen ofta uttalats ampla lovord om skolans organisation och valet av läroämnen. Vari ligga då orsakerna till den animositet, som å sina hall tagit sig sa kraftiga uttryck? Nedskrivaren av dessa rader vill peka på en antaglig orsak.
Som bekant får första årskursen i fortsättningsskolan icke genomgås det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
