Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 9
for allt begripligt åskådningsmateriell. Nu bör man ifråga om anknytningspunkter icke pressa en i och för sig god sak alltför hårt. Hellre ’ ingen anknytningspunkt alls an en krystad sådan eller en, som går barnen eller deras föräldrar alltför nära inpå livet, t. ex. då det gäller fattigvården eller utomäktenskapliga barns vård och fostran. Man bör inte glömma, att barn äro mycket känsliga och lyhörda i vissa ömtåliga förhållanden, samt att barn äro särskilt obarmhärtiga och känslolösa mot varandra.
I fråga om undervisningsmateriell för undervisningen om kommunens angelägenheter vill jag i all anspråkslöshet anföra, huru jag själv gått till väga. Med tillmötesgående från de kommunala myndigheterna har jag lånat ihop olika slags kommunala längder, såsom uppbörds- och debiterings-, pensions- och röstlängder m. fi. och företett dem inför klassen. Det har blivit för barnen en gripbar utgångspunkt, med vars tillhjälp det går relativt lätt att klarlägga, huru det kommunala livet fungerar. Att skaffa en avskrift av ett statförslag för den borgerliga eller den kyrkliga kommunen och på grundval därav ge barnen en inblick i kommunala skatteförhållanden, det ar också ett satt, som med framgång använts. Detta senare har sin betydelse, därför att barnen själva <få se, vart de kommunala skatterna ta vägen. Det blir ett hälsosamt motgift mot det ofta hörda talesättet: »Ja, se de skota då kommunen som ena stackare.»
Besök å något kommunalt sammanträde har sa ofta rekommenderats, att därom ar intet att tillägga om icke möjligen det, att ett sådant besök skall omsorgsfullt förberedas genom att i förväg genomgå dagordningen och sedan vid en kommande lektion efter detsamma återigen upptaga de vid sammanträdet behandlade frågorna. Då skall det visa sig, att ett flertal har grundligt missuppfattat en hel del. Sådana äro barnen! Utan en sådan grundlig för- och efterbehandling ar ett besök sa gott som värdelöst, såvitt det inte enbart skall uppfattas som en välbehövlig omväxling.
Har man sa försökt ge en tämligen grundlig framställning om det för barnen närstående, sa säger det sig självt, att mycken tid blir ej över till allt det andra, som man allmänt anser bör bli föremål for behandling. Men genom den undervisning de fått, ha de erhållit en viss Inblick i huru maskineriet inom den för dem omedelbart kända samhällsbildningen ’fungerar till allas båtnad tack vare mångas gemensamma strävan och fullgjorda skyldigheter. Det ger dem en aning om, att sa måste det också vara i det stora samhället, Sverige. Kanske har det hos en och annan väckt intresse för att på egen hand ta närmare reda på detta, och då har undervisningen i medborgarkunskap, synes det mig, nått bätt-ro resultat, an som skulle blivit följden, om man i ovist nit slarvat över an sa vidsträckta områden.
Z. Karlsson.
Tankar om "Ett uppslag".
I nr 7 av denna tidning har Birger Herrlan-der lämnat några synpunkter på fortsatt1 ningsskolans lästid. Förslaget om större rörelsefrihet för de enskilda skoldistrikten ar nog i och för sig gott, men att anordna lästiden enligt Herrlanders förslag har nog sina betänkligheter.
Först må påpekas, att for varje ar, som går, blir motståndet mot fortsättningsskolan allt mindre och mindre. Vi leva ännu i genombrottstider på detta område. När allmänheten får Ögonen fullt öppna för denna skolas nytta, ha säkert stormarna mot densamma lagt sig ganska betydande, och det torde vara ytterst få, som betrakta skolgången som en tvångstjänstgöring.
Enligt Herrlanders förslag skulle första årskursen komma omedelbart efter 6:e klassens slut. Detta skulle för barnen innebära nara 11 månaders nästan oavbruten skolgång. Jag undrar, hur det skulle bli med barnens arbetsprestationer mot slutet av denna tid? Förslaget medför ju också, att folkskolan skulle läsa nästan hela januari manad. Skulle det inte vara bra obarmhärtigt att tvinga t. ex. 9-åringar att gå 3-4 km. i sådant väglag, som det oftast ar under denna månad? I ar har det ju somliga dagar varit omöjligt för vuxna människor att komina fram på vägarna här och var i vårt land. Hur skulle det då gå för barn?
För landsbygden innebär förslaget också en annan olägenhet. Under maj och juni behövas ju 14- och 15-åringar som bast hemma på gården for att hjälpa till med vårarbetet, rot-friiktsgallring o. dyl. Skulle de då tvingas att sitta på skolbänken, väcktes säkert hos lantmännen inga milda känslor för fortsättningsskolan.
Hr Herrlander tyckes helt se bort i r an vilken betydelse det har, om barnen äro ett ar yngre eller äldre, när de genomgå fortsättningsskolan. Ju äldre barnen äro, dess större förmåga ha de säkerligen att tillgodogöra sig fortsättningsskolans inte allt for lättsmälta ämnen. Om en sak repeteras, sa far det val inte anses som bortkastad tid, vilket H. tyckes mena. Hur ofta få vi inte göra det i vår undervisning, och för varje gång ar det alltid något, som klarnar för någon lärjunge. Om vi därför få göra detsamma i fortsättningsskolan, sa tror jag, att vi endast därigenom i större utsträckning göra kunskaperna till barnens andliga egendom. Vi måste väl också betrakta det som en vinst för folkbildningen, om vi kunna hålla skolans ämnen levande sa länge som möjligt för de unga och inte bara hasta på for att komma ifrån sa fort som möjligt. Här om någonsin kan man tillämpa den kända satsen: »Vi lära inte för skolan utan för livet.»
För den yrkesbestämda fortsättningsskolan betyder det ofantligt mycket, om eleverna äro ett ar yngre eller äldre. I senare fallet har man ju oftast ett helt ars praktiskt arbete att anknyta den teoretiska undervisningen till. Det ligger väl i öppen dag, att resultatet då måste bli bättre. Oftast äro ju också barnen vid genomgåendet av sista årskursen sa gamla, att de börja förstå kunskapernas värde i
det praktiska livet, och i följd därav ar deras intresse vanligen större.
Med stod av det sagda tror jag därför, det ar bäst, som det ar.
E. Petersson.
Till frågan om flit- och uppförande betygen.
Den badensiske pedagogen W. A. Lay utbrister i sin förkastelsedom över betyg och examina: »Det ar begripligt, om lärjungarna komma till den uppfattningen, att man går i skolan för att få betyg, att man lär iför att taga examen. . . Läroplanerna, vilka skulle ge uttryck åt den nutida kulturens ideal och utpeka vägen till dessa ideal, erhålla genom en schablonmässig och mekanisk prövningsmetod karaktären av ett slags polisstadga, som föreskriver, vad lärjungen vid prövningen skall ’behärska’ och ’vara i besittning av’. Undervisningsmålet ar undanträngt av oxamensmålet, saken av tecknet, idealet av betyget.» Man kan, då nian söker tränga in i detta problem, bli frestad att kasta yxan i sjön och undra, om det inte vore nog med, att helt enkelt vid skolgångens slut lämna lärjungen ett intyg om, att han fullgjort sin skolplikt, och överlåta åt den högre skolan att själv genom prövningar och mätningar åt sig utse ett önskvärt elevmaterial.
När man inför svårigheterna att rättvist och likformigt betygsätta barnens kun-vskaper ar nara att anse hela betygshistorien för ett fromt självbedrägeri, huru mycket mer tvivlande måste man inte då ställa sig inför möjligheten att lyckas åstadkomma rättvisa, då det gäller flit- och uppförandebetygen. När man, som Hu sker, låter det regna ett ’milt och försonande regn av stora A:n Över både »onda» och »goda», över både dem, vi anse flitiga, och de mindre flitiga, sa innebär nog detta ett erkännande av vår stora oförmåga att skilja faren från getterna, att värdesätta den bakom orden och handlingarna fördolda karaktären.
Har man tilläventyrs -någon gång beslutat sig for att införa god och gott som iiormal-betyg i .flit och uppförande, ja, då har man tvärt gjort helomvändning, när man kommit att tanka på, att man genom att bryta med den gamla »slentrianen», med den allmänna praxis, skulle ha brännmärkt sin egen klass och satt en black om foten . på sina egna,- en black, som de aldrig skulle kitnna sparka ifrån sig därute i livets kamp om arbetstillfällena och for tillvaron. Man väljer då det minsta motståndets och den mindre orättvisans väg. Och om det även skulle visa sig mycket möjligt att ombilda ifrågavarande praxis, sa skulle ’ var förmåga till ett rättvist dömande därmed icke ökas. Och vidare, ar val det skolans uppgift att redan i människans barndomsstunder skilja ut de »goda» från de »onda», fåren från getterna eller kanske rättare lammen från killingarna? Jag betvivlar, att vi skolans man och kvinnor ens skulle sitta inne med förmågan därtill, om vi an aldrig sa innerligt önskade att vara rättvisa och objektiva i våra omdömen. Inte behöver val killingens ystrare språng och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
