Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 13
SVENSK LäBABETIDNING.
251
dom, om fortsättningsskolan omorganiseras till ett sjunde skolår! Ar det sa, då borde ju alla sparsamhetsskäl rörande lärarlönerna lämnas för en gångs skull .. . Och att fortsättningsskolan ar nödvändig, i vad form den nu an kommer att få existera, det ar väl ett faktum, som man nu sällan hör någon betvivla. Åtminstone tvivlar inte den, som stått som lärare inför en ifortsättningsskoleklass.
Fastän fortsättningsskolan behåller sin karaktär av fortsättningsskola, blir den dock en lämplig och välbehövlig repetition. I den till någon näring (exempelvis till jordbruk) anslutna fortsättningsskolan förekommer även praktisk räkning, ekonomiska beräkningar av olika slag. Strax man börjar med en kurs frapperas man av hur mycket barnen glömt; men man märker även, hur hastigt de åter aktualisera, vad de tidigare inhämtat. Även ämnena medborgarkunskap och modersmål vila på den egentliga folkskolekursen. - - Jag tror ingalunda, att skolan blir bortplottrad, for att den förlägges till två ar - tvärtom. Samtidigt som skolan utan att vara avsedd att vara en repetition dock blir det, ger den även något iner: en anknytning, en förberedelse till det praktiska livet, det liv, som tar vid, där skolan slutar.
Ett sjunde skolår skulle även betyda en betydligt längre tid, an den som tages i anspråk, sona nu iörsättningsskolan ar organiserad. I form av eftermiddags- eller aftonskola med ett par timmar om dagen tar den visserligen nästan två läsår, och hela dagarna kunna gå åt till skolväg och hemarbete. Men om skolan anordnas i form av ambulatoriska kurser, ~blir del en relativt kort tid, som fortsättningsskolan tar varje ar.
Förslaget att ersätta fortsättningsskolan med ett sjunde skolår och att med den hjälp, som motortrafiken kan ge, sammanföra alla lärjungar från ett distrikts heltidsläsande skolor av B-form .förefaller inte bli lätt att genomföra i praktiken. Ungefär tre klasser från tre skolor skulle alltså sammanföras till en. Inackordering av barnen skulle väl ge enda möjligheten, när det gäller norrländska förhållanden. Daglig transport med motorfordon skulle, även om den i en snar framtid överallt kan möjliggöras, dock i den norrbottniska vinterkylan bli tämligen hälsofarlig. Om det bleve fråga om inackordering, skulle nog föräldrarna i allmänhet ha mycket svårare för att finna sig i att vara tvungna sända trettonåringarna från hemmet, an att exempelvis lata dem gå i fortsättningsskolan varje dag i åtta veckor det ena året och fyra veckor det andra. Visserligen kan mera kunskap inhämtas på 960 an på 360 timmar, som det nu ar - men förutom vad som redan framhållits, skulle jag vilja påstå, att det nog inte ar utan betydelse att barnen, trots att undervisningstiden ar kort, dock under två ar, sedan de lämnat den egentliga folkskolan, stå under skolans inflytande. I form av ambulatoriska kurser behöver fortsättningsskolan ej heller bli till men for lantbrukets sommararbeten. Fortsättnings-skolan borde förbli sådan den ar. Ordnandet av densamma borde dock på sa satt läggas i händerna på skoldistrikten, sa att de, som vilja ersätta den nu på två ar fördelade fortsätt-
ningsskolan med ett helt sjunde skolår, ej hindrades därifrån.
Men fortsättningsskolan borde naturligtvis vara ansluten till hembygdens näring. Att ansluta ett flertal fortsättningsskolor inom ett distrikt på landsbygden till skomakeriyrket och anställa skomakare som lärare synes även ha fallit bra i smaken på en del håll. Men förefaller det inte en smula märkvärdigt? Visserligen kan det vara nyttigt, att var och en lär sig laga sina skor, men inte kunna alla bli skomakare. Fortsättningsskolan borde vara ansluten till »ortens arbetsliv», som det heter i stadga for fortsättningsskolan. Fortsättningsskolan på landsbygden borde väl helst anslutas till landsbygdens huvudnäringar. I ämnet arbetskunskap borde väl även förekomma ekonomiska beräkningar och uppsättande av de vanligaste i det verkliga livet förekommande skrivelserna, ifyllande av blanketter och enklare bokföring. Samtidigt som man undervisar i arbetskunskap, kan man ej undgå att beröra biologien, hembygdens och hela landets geografi. Men för att en lärare här eka kunna fylla sin plats, borde han vara ej endast yrkeskunnig utan även pedagogiskt utbildad.
Yngve Åström.
Fortsättningsskolan och ungdomens fostran.
Då frågan om inknappning av tiden for fortsättningsskolan eller rent av om dess vara eller icke vara ånyo forts under debatt, må ett litet inlägg i diskussionen varda tillåtet en som ej gärna kan misstänkas for att ta ståndpunkt till frågan med hänsyn till privata intressen eller lokala förhållanden eller politiska synpunkter. Undertecknad vet sig i varje fall vid sitt ställningstagande till frågan vara fullständigt fri från alla dylika synpunkter och motiv.
Jag vill då först framhålla, att vid värdesättningen av fortsättningsskolans betydelse ar for mig avgörande, huruvida det lör denna skolform fastställda antalet undervisningsdagar ar sammanfört och hopträngt inom kortast möjliga tidsrymd eller om detsamma ar utlagt under en längre tidsperiod, ett eller två ar. Ju mera antalet undervisningsdagar blir sammanträngt, dess mera reduceras i mina ögon .fortsättningsskolans värde, ju mera undervisningsdagarna fördelas ut över en längre tidsperiod, desto större blir för mig värdet av denna skolform. Eller rättare: fortsättningsskolan blir iför mig av varde endast i den man den kommer att omspänna en mera avsevärd tidsperiod. Men då sa ar fallet, finner jag den vara eller kunna bliva av allra största betydelse.
När sedan irågan blir om av vilken betydelse denna skolform - under nämnda förutsättningar - ar eller kan bliva, sa ar det en synpunkt, som for mig ar den stora, allt behärskande, och det ar den rent psykologiska. Och jag kan ej finna annat, an att man aldrig får den djupare synen på och det rätta greppet om det föreliggande problemet, om man ej räknar med denna synpunkt såsom den första och dominerande.
Jag vill nu här anföra ett och annat, som sålunda enligt mitt förmenande i främsta rummet måste tagas i betraktande, då fråga ar om fortsättningsskolans pro et contra.
Man må då först räkna med i vilken situation ungdomen i närvarande tid befinner sig, då den lämnar den egentliga folkskolan. Hela den psykologiska revolutionen iörsiggår vid denna tidpunkt. Självständighetskänslan vaknar, och det personliga sanningskravet gör sig allt starkare gällande, och det ena som det andra tar sig bi. a. uttryck i benägenhet för opposition och i krav på frihet ifrån alla band, man vill ha »fria tyglar», man vill vara sin egen herre o. s. v. De hemlighetsfulla sexuella krafterna befinna sig i jäsning. Och an vidare: efter att hava varit helt beroende av sina föräldrar, även av deras kassa, får den unge nu genom anställning en viss självständighet och får även sin egen lilla kassa, vilket allt icke ar utan sin psykologiska betydelse; man kan därigenom mera fritt begagna sig av de vägar och tillfällen till förströelse, som stå till buds m. m. Och i mer an ett hänseende befinner sig den unge nu även såsom lokomotivet på vändskivan, det ar fråga om, på vilket spår han skall löpa in. Detta gäller såväl livsgärningen som livsföringen och livsåskådningen.
Att nu, när ungdomen efter genomgången folkskola i 13-14 ars ålder befinner sig i denna inre och yttre situation, tvärt släppa densamma, ungefär som man plötsligt släpper ut en burfågel efter åtskilliga ar i det fria, hur vittnar det inte om en total brist hos oss på psykologisk syn och på eftertanke och på kontakt med det levande livet.
Ja, men hemmen! säger man kanske. Jag räknar dock med att man numera på vederhäftigt hall ar något sa när ense om hemmens av flera anledningar växande vanmakt. Och detta förhållande tillspetsar därför endast ytterligare problemet.
När Sveriges riksdag ar 1924 antog lagen om samhällets barnavård och därmed tog ett steg, som förvisso skall göra detta ar till ett märkesår i vart lands sociala historia, erkände den då icke därmed - med en nog sa samlad folkmening bakom sig - att detta steg var erforderligt med hänsyn till hemmens vanmakt och ungdomens välfärd? Och den, som menar, att nämnda lag endast ar inriktad på mera sporadiska missförhållanden beträffande hem och ungdom, han har inte last många rader i denna lagtext. Dock skall naturligtvis erkännas, att lagen av 1924 alltid väsentligen kommer att ha sin inriktning på positiva insatser for avhjälpande av redan förefintliga missförhållanden. Men den linje, som för vår folkfostran i stort ar betydelsefullare och som måste gå fram parallellt med den förutnämnda, det ar ovillkorligen den: positiva profylak-tiska insatser för ungdomens fostran, och det ar här som fortsättningsskolan har sin stora uppgift.
An vidare: succesivt, men slag i slag, har minderårighetsålderns gräns flyttats upp från 15 till 16 ar: i 1917 års lag om barn utom äktenskapet efter gjord ändring ar 1920, i fattigvårdslagen av 1918 och i lagen om samhällets barnavård av ar 1924 m. m. Och varför detta höjande av minderårighetsgränsen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
