Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
SVENSK LÄRAKETIDNING.
Nr 13
Har det ej berott bi. a. därpå, att man kommit till insikt om den större påfrestning av olika slag, -som barnet i det nutida samhället ar utsatt för? Men ar det då inte en enkel konsekvens av detta erkännande, att även skolans uppfostringslinje drages ut?
Men, invändes det, om folkskolans uppfostringslinje behöver utdragas, låt oss då bygga på den nuvarande folkskolan med en samlad undervisning och slippa ifrån en under ett eller två ar till en och annan veckodag förlagd sådan, som bi. a. spränger sönder arbetsveckan for ungdomen och vållar arbetsgivaren en del obehag! - Nej, menar jag, ty det vore just att fördärva själva den idé av ung-domsiostrande betydelse, som ar pilens spets i en rätt ordnad fortsättningsskola.
Det ar just den tvära avslutningen av skolgången, som jag ur psykologisk synpunkt finner sa olycklig och förkastlig. Man må dock räkna med att vi steg -for steg i vår lagstiftning, när det varit fråga om att söka vägleda och fostra människor, som befinna sig i en for deras personlighetsutveckling riskfylld belägenhet, kommit till insikt om faran av en tvär avslutning av en uppfostringspe-riod, av ett plötsligt avklippande av alla bindande band. I lagen om samhällets barnavård kommer detta till uttryck i ett flertal bestämmelser, såsom angående villkorlig utskrivning Iran skyddshem samt tillsyn. Samma synpunkt har tagit sig uttryck i vår strafflags bestämmelser angående villkorlig frigivning. Och det som gör att vår lösdrivarelag ar ett fullständigt monstrum ur uppfostringssyn-punkt ar bi. a., att den ar fullständigt främmande for alla mjukare övergångar från tvång till .frihet.
Ar det nu sant, att 13-14-åringen, när han lämnar den egentliga folkskolan, befinner sig i en uti flera hänseenden och av flera skäl ytterst kritisk åldersperiod, hur olyckligt då med den tvära skolavslutningen! Den påfrestning, som barnet under alla förhållanden, mer eller mindre, ar utsatt för i åldern 13-16 ar, blir ytterligare skärpt genom denna plötsliga övergång från den 6-7-åriga folkskolan till den .fullständiga friheten. Hur oändligt värdefullt ar det ej, att denna övergång uppmjukas, och att barnet ännu något eller några ar lever kvar under skolans tillsyn och ledning, men utan att dagligen vara direkt föremål för densamma! Vilken tjänst gör man ej därmed barnet - och märk väl även hemmet - och i många fall förvisso även den ev. arbetsgivaren! Att härvid sätta sig och räkna med hemmets ekonomi och med en arbetsgivares ev. svårigheter, det ar dock dålig ekonomi i fråga om det större kapital, som vi ha i vår ungdom, och det vittnar om, att man för de mindre svårigheterna förbiser de djupare liggande och större i fråga oöm ungdomens fostran.
Det ar det här sagda, som for mig ar den springande punkten, när fråga ar om fort-eättningsskolans vara eller icke vara och om dess anordning med hänsyn till undervisningsdagarnas förläggning i tät följd eller under utsträckt tid.
Hagb, Is~berg.
Last och återgivet.
Katekesdiskussionen fyller allt j amt spalterna i en stor del av pressen. Invektiven mot den för undervisningsplanen ansvarige äro alltjämt både saftiga och kraftiga i högerns och bondeförbundets tidningar, men man börjar skönja en viss betänksamhet i fråga om fallet Bolstad, sedan nu papperen i målet lagts på bordet.
Sålunda läses exempelvis i Svenska Dagbladet (h.) :
Även de, som sympatisera med församlingens strävanden, måste nämligen saga sig, att konsekvenserna kunna bli ganska svara att överblicka, om tydliga överträdelser av gällande förordningar icke beivras. Det ar möjligt, att församlingen skulle få många efterföljare, därest den f inge behålla sitt statsanslag, men man riskerar också, att andra församlingar, där majoriteten ar en helt annan, skulle korrigera undervisningsplanen för kristendomsämnet i rakt motsatt riktning. Det gäller alltså för vederbörande att behandla ärendet med all försiktighet; ’det beh j ärtans-värda i församlingens framställning får icke skymma blicken för konsekvenserna.
Skånska Dagbladet (bf.) sträcker sin betänksamhet ännu längre:
Att öppet trotsa en kungl, förordning och samtidigt pretendera, att k. m: t skall blunda därför samt utanord-na de ekonomiska bidrag, för vars erhållande dock ar stadgat uttryckligt villkor, att samma kungl, förordning ordentligt efterleves, ar ett tilltag, som man knappast skulle ha väntat från det hållet. Nog händer det ej sa sällan, att k. m: t av nåd medgiver statsbidragets utanordnande ändock villkoren härför icke äro i alla avseenden uppfyllda, men då har en sådan uraktlåtenhet städse berott på rent förbiseende och må därför även kunna ursäktas. Någon sådan ursäkt kan ej Bolstads församling framföra. Tvärt om säger man rätt tydligt ifrån, att man handlat med berått mod och tänker tillsvidare fortsätta därmed.
Härtill kommer en annan omständighet av mycket betänklig natur. Vad skulle prosten Engström och hans meningsfränder saga, om deras exempel efterföljdes i andra församlingar men där på sådant satt, att en kommunistisk majoritet beslöt att alldeles stryka varje slag av religionsundervisning? Skulle de även då ifrågasätta, att k. m: t skulle falla till foga och utanordna statsbidrag samt i övrigt låtsa som det regnade ?
Medelpads Dagblad (bf.) hesiterar även efter en halv spalts missfirmelser:
Det bör till sist nämnas, att man dock icke får blunda for faran, att föräldrar eller skolråd få allena bestämma i en sak som denna. Följden kunde bli, att man i kommunistiska församlingar i Norrland komme att införa rent kristendomsfientliga läroböcker.
Kanske det!
En, som däremot icke tvekar, ar Hel-singborgsposten (h.) :
Enklast och naturligast ar, att regeringen, därest den anser, att folkskolinspektören och länsstyrelsen i Bolstad-fallet i rent byråkratiskt nit drivit respekten för hr Rydéns skolukas in absurdum, förklarar kommunen berättigad att trots allt uppbära statsbidraget. Några vittgående och oförutsedda konsekvenser av ett sådant beslut äro icke att befara.
Karlshamns Tidning (fr.) ar av en helt annan mening om martyrskapet i Bolstad.
»Martyrerna» i Bolstad äro förvisso ute i andra ärenden an att freda kristen tro. Det gör sig sa vackert att gå till strids på gammalvis för rätten till frihet i sin kristliga övertygelse, det ar en kamp, som man väntar mycket av. Det ar bara sa, att baneret fått felak-^ tig devis. Det ar inte kristendomens skydd man önskar värna utan sin egna stockkonservativa uppfattning om ratta sättet i liv och leverne, i uppfattning och tro. Satt martyrerna i Bolstad på någon plats, där de förmå bestämma över oss andra, som ha andra ideer, sa blir det förvisso snart slut med talet om rätten att tro det som man vill. Innanför dessa frihetshjältars västar flammar ingen frihetskärlek, det kan man vara viss om. Men motviljan mot friheten att tro var och en på sitt vis sitter där benhård, och viljan att påtvinga andra samma benhårda tvångsföreställning finnes där också. Gesten med bönfallan om hjälp i strid till kristendomens skydd ar, med förlov sagt, rama humbugen.
Samtidigt som man sålunda börjar rygga tillbaka för konsekvenserna av de förut intagna ståndpunkterna, begynner man känna sig för om framkomligheten på en annan vag. Även här ar det Svenska Dagbladet, som ger parollen:
Däremot har man all anledning att taga upp problemet till diskussion från en vidare synpunkt. Om det a priori ter sig groteskt, att kyrkans egna bekännelseböcker skola vara förbjuden läsning vid undervisning i kristendom, och om hindret för en förnuftigare ordning ligger i undervisningsplanen, då bör konsekvensen av den inträdda situationen bli en förnyad granskning av undervisningsplanen. Den har visserligen varit i funktion i tio ar, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
