Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 19
SVENSK LÄEARETIDNING.
379
Last och återgivet.
Ur pressdiskussionen om lärarnas lönefråga göra vi ytterligare ett par saxhugg.
Södermanlands läns tidning (h) slutar en artikel i frågan med följande uttalande :
De allmänna sparsamhetssynpunkter-na kräva visserligen det allra största erkännande, men ytterst gäller dock saken folkskolan själv, eller, som skolöverstyrelsen anfört, en verklig livsfråga för folkskolan och framgången av dess verksamhet. Staten kan icke äga något intresse av att sa betala dem, som skola undervisa det övervägande flertalet av barnen i vårt land, att dessa komma i en sämre ställning an andra statens befattningshavare . eller att en god rekrytering till folkskollärarbanan försvåras. Ett löftesbrott från riksdagens sida vore att illa löna de tusentals lärarna med deras för samhället sa betydelsefulla gärning.
Denna välvilliga slutledning har icke kunnat åstadkommas utan diverse snärtar åt »extrema personalintressen», ehuru tidningen väl bort veta, att de väckta motionerna upptaga allenast en synnerligen blygsamt tilltagen andel av vad statstjänare i jämförlig ställning under snart ett årtionde fått uppbära. De ha fått det utan att löpa skymfligt gatlopp i tidningsspalterna.
Skånska Aftonbladet, Sörmlandsposten och flera andra högertidningar ha haft samma artikel avtryckt på ledande plats.
Motala Tidning (fr) skriver bi. a.:
Åsikterna rörande lärarkårens lönekrav äro som bekant mycket delade, säkerligen beroende på att de ekonomiska förhållandena för lärarpersonalen ställa sig sa olika.
En del reda sig nog, men många ha gamla skulder att dragas med från se-minarietiden, som måhända till på köpet inträffade under värsta dyrtiden.
Småskollärarinnornas avlöningsförhållanden äro sämst. Ingen bör kunna klaga på om deras förhållanden förbättras.
Denna tidning liar konsekvent manat till försiktighet i de allmänna utgifterna. I vissa fall ar det dock nödvändigt för staten att ingripa reglerande. Lärarkåren har långt för detta fått löfte om lönereglering och nu bör löftet i någon mån infrias. De kunna peka på att andra kategorier av tjänstemän blivit tillgodosedda.
För vår del hade vi helst sett, att förslaget framlagts redan i fjol av den då sittande regeringen. Ur flera syn-
punkter hade det varit bättre an att föreslå några öres sänkning av sockerskatten.
Läraryrket ar ett krävande och ansvarsfullt värv. Vi kunna glädjas åt att ha en synnerligen dugande lärarkår. Därför ar det också på sin plats att ge den ett erkännande.
Det indirekta klandret mot den Ekmanska regeringens underlåtenhet att i fjol göra något i lönehänseende för folk-skollärarkåren kan antecknas som ett sent påkommet utslag av självbesinning. Om hrr Ekman och Almkvist emellertid inte ansågo sig kunna komma förbi skattesänkningarna - i detta hänseende ha ju alla partier på senare tid tävlat om folkgunsten - sa kan man fråga: Varför gav man 1928 ars lönekommitté en sådan sammansättning, att några bland de värsta fienderna till en rättvis lärarlönereglering där fingo avgörande inflytande?
Landsbygdens skolväsen och skattesänkningen. Under denna rubrik har Norra Bohuslän (fr) publicerat en artikel, som tar sikte på hur litet bevänt det egentligen ar med sänkningen av de direkta skatterna.
Den lättar för de stora inkomsttagarna, medan de små, de hårdast utsatta skattedragarna, få foga glädje av denna »hjälp». Hela det belopp, varmed inkomst- och förmögenhetsskatten skulle sänkas, uppgår som bekant till omkring 10 mill. kr. Undersöker man, hur denna skattelättnad komme att verka, visar det sig, att cirka 40 procent kommer Stockholm tillgodo och 40 procent landets övriga städer, medan Sveriges hela landsbygd, som i skatteavseende har det ojämförligt svårast, får nöja sig med resten. Det ligger i öppen dag, att denna skattereform ar högst orättvis.
I fortsättningen framför tidningen tanken på att i stället för en skattesänkning, som »knappast kan sagas vara av behovet påkallad», lämna ökade bidrag till skolväsendet.
Som bekant bidrager staten med 90 procent av lärarlönerna. Detta bidrag ar givetvis ytterst tacknämligt. Men det drabbar inte sa rättvist nu, som då det en gång infördes. Skall större rättvisa kunna genomföras på detta område måste staten betala sitt bidrag ej i proportion till antalet lärare utan till antalet barn. Detta framgår direkt av det faktum, att barnantalet i förhållande till folkmängden ar sa olika i olika trakter av landet. Sålunda ar antalet skolpliktiga barn på 1,000 invånare i Stockholm endast 65, medan det i genomsnitt för Sveriges landsbygd ar ej mindre an
120, alltså nära det dubbla. Och därtill kommer den ingalunda ovanliga företeelsen att de fattigaste trakterna äro de barnrikaste och alltså få vidkännas de största kostnaderna för skolväsendet.
Som bekant ar antalet lärare ingalunda direkt proportionellt med kommunernas övriga skolutgifter, skolhus, lärarbostäder m. m. Skall en mer rättvist träffande måttstock anläggas, måste det därför vara antalet undervisade barn.
Tänker man sig nu de till buds stående 20 millionerna fördelade enligt denna f ördelningsgrund och räknar med att totala antalet folkskoleundervisade barn i riket utgör ej fullt 700,000 skulle staten kunna bidraga med nara 30 kr. pr barn. Det behöver inte uttryckligen framhållas, vilken oerhörd’ god hjälp detta skulle bli till de bortåt 100 kr. pr barn och skolår, som kommunerna nu i genomsnitt få vidkännas.
Även om tanken i den nu framlagda formen icke ar genomförbar eller ens ägnad att på ett lämpligt sätt främja den sak, -som ligger tidningen om hjärtat, sa måste dock uttalandet antecknas såsom ett utslag av ett begynnande tvivel om att sänkningarna av de direkta skatterna äro till verkligt gagn för flera an ett litet fåtal. Det finns bättre vägar att främja den allmänna välfärden an att avlasta skatter från de stora inkomsttagarnas axlar.
Hr Lindskogs trångmål. Med anledning av meddelandena om hr Lindskogs kapitulation i flickläroverksfrågan skriver Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (1) bi. a.:
Det finns en enda utväg för hr Lindskog. Det ar att förmå sitt parti att acceptera den ståndpunkt, som ar hans. Ställer sig partiet bakom honom, sa ar han räddad. Vill hans eget parti däremot icke kännas vid honom, sa ar hans ställning fullkomligt ohållbar. Då ar han i varje fall politiskt en död man, och amiralens skuta seglar med lik i lasten. Det generar kanske icke skepparen; hans fartyg har från början verkat spökskepp.
Ar det månne högerns avsikt att knäsätta den principen, att en medlem av konungens råd icke kan politiskt kompromettera sig sa svårt, att han bör lämna plats vid rådsbordet åt någxm annan? Anser månne regeringspartiet sin ställning sa stark, att det ingenting betyder,, om en av ministärens medlemmar bestått sitt prov sa, att ingen längre tager honom på allvar som politiker? Förstår man månne icke, vilken oerhörd prestigeförlust ett sådant beteende skulle åsamka all borgerlig politik i Sverige.
Eller tror någon, att ingen skada följer, om hr Rydén far ratt i sitt omdöme : »Nog skapa våra borgerliga politi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
