Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 20
Rosenberg. Född 1811 i Mörrum och tidigt föräldralös erhöll R. sin upp fostran genom »rotegång». Själv hade han åtnjutit endast 6^ dagars undervisning i en kringgångsskola. Läsa hade han fått lära »vid sin moders knä» Utrustad med en okuvlig energi och en brinnande kunskapstörst skaffade sig emellertid R. efter hand vidgade kun-skapeir och antogs 1830 jtill lärare i Asarum. Efter sex års anställning där flyttade R. till Fjelkinge, genomgick sedan det nyinrättade seminariet i Lund, vilket för hans vidkommande krävde en tid av endast fem veckor, tjänstgjorde därpå aren 1840-46 i V. Karup och innehade slutligen tjänst i Ö. Ljungby, där han dog 1895. På båda de senare platserna uppehöll R. förenad tjänst. Han hade nämligen i samband med folkskollärarexamen även avlagt examen som organist och kyrkosångare. Varmt intresserad för allmänna angelägenheter och i besittning av en sällsynt förmåga att uttrycka sig klart och redigt, kom R. redan tidigt att tilldraga sig uppmärksamhet på skilda håll. Att här uppräkna alla de förtroendeuppdrag, varmed R. under sitt långa arbets-uppfyllda liv bekläddes, skulle fora alldeles för långt. Må det vara nog sagt, att det väl knappast givits ett förtroendeuppdrag, som kommunen, pastoratet, häradet eller domsagan haft att tillsätta, vilket ej någon gång tilldelades honom. Av landstinget var han flerårig ledamot, och inom detsamma fungerade han bi. a. som v. ordf.
Överallt sökte R. först och främst verka for folkskoleväsendets höjande. Mest verksam i detta avseende förunnades det honom att bli i egenskap av riksdagsman för N. och S. Åsbo samt Bjäre härader, för vilka han aren 1859 -69 tjänstgjorde som representant.
R: s insatser i svensk skolpolitik kunna här endast antydas. I en mängd motioner frambar han inför riksdagen krav, som redan då voro aktuella, lyckades vinna gehör för en del men röjde framför allt vag för andra, som långt senare ha blivit förverkligade. Det ar måhända just genom sin på detta sätt ådagalagda framsynthet R. ar mest värd aktning och beundran.
Att folkskolan borde vara en för alla gemensam bottenskola föreföll R. som något självklart. För lärarbildningens höjande och for förbättringar i lärarkårens rättsliga ställning var han ständigt nitiskt verksam. Helt naturligt verkade han även för uppnåendet av en drägligare ställning i löneavseende for folkskolans lärarkår.
Var det således folkskolans angelägenheter, som främst lågo R. om hjärtat, sa var det dock ingalunda endast på detta område han visat sin initiativkraft. Detta framgår måhända tydligast vid en överblick av R:s många riksdagsmotioner i de mest olikartade angelägenheter. Sa finna vi R. som motionär ifråga om prästval, prästerska-
pets avlöning, minskning av militärutgifterna, avskaffande av biskopsskruden, upphävande av dödsstraffet, indragning av kronofogdetjänsterna, inrättande av pensionsanstalt för tjänstemän vid statens järnvägar m. m.
I de flesta fallen var tiden ännu icke mogen för genomförandet av hans många framsynta förslag. I ett och annat enstaka fall lyckades det honom dock att uppnå åtminstone något resultat.
Gumme Olsson Wikander.
Johan Jakob Holmberg.
Slutligen måste sägas, att få av folkskolans förkämpar mera målmedvetet an R. verkat för lärarkårens sammanslutning. Tidigare an någon annan förefaller det, som om han varit på det klara med att kåren endast genom enig uppslutning i föreningar skulle kunna verksamt föra sina idéer framåt. Otaliga äro de skolmöten, som R. efter det första anspråkslösa i Vekerum bevistade. Från snart sagt alla sammanträden av någon betydelse, som av skolmän anordnades under 1800-talets senare halft, finna vi hans namn. Överallt gjorde sig hans imponerande personlighet gällande, och hans ord vägde tungt i debatten. Ett aldrig svikande
intresse för folkskolan ar det, som sätter sin prägel på hela hans liv.
Också stod vid hans den 22 april 1895 inträffade bortgång hela deri svenska lärarkåren sprjande men också djupt tacksam för allt, vad han uträttat till folkskolans fromma. Om denna tacksamhet vittnar den minnesvård, som medlemmar av Sveriges folkskollärarkår rest på hans grav å Ö. Ljungby kyrkogård i Skåne, där hans livsgärning tolkas med följande ord:
»Nitisk förkämpe för folkskolan,
Ädel uppfostrare.
En livsgärning i Herrens tjänst.»
Gumme Olsson Wikander var hemmansägareson från Vekerum. Namnet tog han efter födelsebyn. Född 1816 hade W. redan 1831 börjat sin lärar-bana i en omgångsskola i hemtrakten. Efter folkskollärarexamen i Lund innehade han först anställning vid Råby räddningsinstitut, flyttade 1846 till Göteborg och tjänstgjorde där som lärare till 1854 och därefter som klockare i Karl Johans församling. Livligt intresserad för allmänna angelägenheter var han under flera ar en verksam ledamot av Göteborgs fattigvårdsstyrelse. Hans varma intresse för folkskolan och dess lärarkår gjorde honom till en trägen besökare av skolmöten, även sedan han definitivt lämnat lärarbanan. W. avled i Göteborg den 16 juni 1887.
Wikanders största insats i skolans och kårens angelägenheter var utgivandet av en av vårt lands första lärartidning-ar, nämligen »Skolvännen», som utkom från Göteborg åren 1864-69. I denna sökte han på ett på en gång hovsamt och energiskt satt fora lärarkårens talan. Denna hans insats var av sa mycket större betydelse, som tidningens utgivningsår sammanföllo med en for var svenska folkskola betydelsefull nydaningstid omedelbart efter representationsreformens genomförande. W: s självständiga ställning, klara förstånd och kloka uppträdande gjorde honom synnerligen lämplig att stå i spetsen for tidningsföretaget.
Tidningens innehåll ror sig förnämligast kring folkskolundervisningen. Ett rätt stort utrymme lämnas åt redogörelser -for lärarmöten, och tack vare detta kan man få en åskådlig bild av dessa, sådana de visade sig på 1860-talet. Då som nu var frågan om folkskollärarnas löner ett brännande spörsmål. »Skolvännen» intog till lönefrågan en synnerligen hovsam hållning. Den underströk helt naturligt det berättigade i de framställda kraven på högre löner, men ansåg tydligen andra spörsmål viktigare, varför lönefrågan lämnas ett relativt knappt utrymme i tidningen.
W. framträdde även som läroboksförfattare, i det han ar 1850 utgav »Barnens första bok», ett arbete, som utgick i flera upplagor.
På en av de fem minnesstenarna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
