Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
640
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr
Å stämman beslöt man om fast skola, vartill en skolstyrelse skulle utse tjänlig plats. Förslagsvis omtalades, att skolhuset skulle uppföras söder om kyrkogården med sin sträckning i öster ooh väster, till längden 24 alnar och bredden 12 alnar samt till sådan höjd, att skolrummet, som (föreslogs till 12 alnar i kvadrat, fick 5 alnars höjd mellan golvet och (balkarna. Det övriga skulle inredas till boningsrum för läraren samt till kök och ibakrumr jämte ett mindre rum mitt iör förstugan. I detta mindre rum skulle skolbarnen få ha sina matförråd. Därstädes skulle ock enligt förslaget några ’bankar inställas, sa att de barn, som bodde längst bort, där stundom vid svart vader och väglag kunde övernatta. Å vinden skulle läraren få en .kammare. På något avstånd från denna byggnad skulle inredas en mindre byggnad for en ko och några iår. Alla husen skulle byggas av sten (skulle nästan likna en kyrka och med fönstren placerade som i en kyrka, i vilken stil flera av de första öländska skolhusen uppfördes). Boningsrummen skulle reveteras innantill med murtegel for att f öre-Jkomma lukt. Till alla mellanväggar .’föreslogs trävirke skola användas.
Att detta byggnadsföretag icke var ämnat från början omedelbart skola företagas, därom vittnar stämmans uttalande, då det beslöts att en byggnadskassa skulle bildas. Av varje mantalsskriven person eller av den, vilken uppnått den ålder, sona därtill fordras, skulle givas 4 skgr. banco med undantag for de alldeles utfattiga. Dylikt sammanskott skulle ske i fem ar. Under denna tid skulle ock alla materialier anskaffas, sa att byggnadsarbetet då kunde påbörjas. Någon ’flyttbar ©kola ville man ej heller tills vidare tanka på. En sådan ansågs icke behövlig. Ännu funnos i byarna man och kvinnor - sa vitsordades -av flertalet - och dessa gåvo en undervisning, sa att man ej var sämre i sina kristendoarasstycken an barn och ungdom i angränsande socknar.
Nu menades att med detta ’förslag och den tilltagna fristen iframåt allt var val beställt. Men .från stämman i april 1843 dröjde det ej längre an till maj samma ar, då kyrkoherde Wellin å stämma befallde socknemännen välja skolstyrelse och sa tf öl j a lagens föreskrift. Nu ansågs denna sak överflödig. Frågan ville .man uppskjuta till dess man förmådde bygga. Åtskilliga sagas ock ha uttalat sin »förlägenhet», då de tänkte på de många /utgifterna, som skulle uppstå enbart genom1 byggnaden. Huru skulle det då icke bli, då läraren också skulle ha lon? Det var tryckande tid och årliga tyngande utlagor. Kronobetjäningen skulle icke blott ha pengar, utan man hade ock hårda avråds- och kronotion-den. Till råga på allt fanns på Öland spannmålsräntan, en skatt, som utgick iför rättighet att ha [kreaturen ute på det stora vidlyftiga men magra alvaret, där djuren väl fingo sitt livsuppehälle men blevo av sådan beskaffenhet, att knappt någon ville !ha dem, som det yttrades. Allmän penningebrist var för handen. Kyrkoherden kände val till dessa omständigheter men kunde icke underlåta påyrka vidare åtgärder iför upprättande av skola. Men ’han kunde intet vinna och if rågan om skolstyrelse föll denna gång.
Under tiden hade emellertid en inhysesman S. L. ingått till konungens befallningshavan-de med besvär över socknens beslut att göra sammanskott på satt nyss nämnts. (Stamma över besvären hölls den 15 oktober 1843. Riksdagsmannen Per Jonsson hade strax (förut blivit i tillfälle se besvärsinlagan, bakom vilken åtminstone fyra byar stodo som en man, och i en till stämman avlämnad skrift nedgjorde han ock (fullständigt de onödiga besvären. Andra församlingsbor fan S. L. och hans anhang hade iniberättat sin s. k. förlägenhet över att skola skulle påtänkas och besvärat sis i sin tur hos domkapitlet över skolfrågan i hela dess vidd. Utslag över deras besvär härutinnan hade ännu ej avkunnats, och därför ansågs från detta parti, att besvärsskriften från S. L. var för tidigt iihopkommen. Ännu var ju ej avgjort, om det skulle bli skola eller ej och mycket mindre om sammanskott skulle
ske eller ej. Inhysesmannen uppmanades därför att lugna sig; han kunde säkerligen sedermera ifå tillfälle att klaga och besvära sig. Och med de orden slutade den stämman.
Man skulle kunna tycka, att hela skolfrågan bort ha kommit i annat läge, då rikets ständer anslogo medel till upprättande av sockenskolor. I november 1843 framhöllo pastor och riksdagsman ifördelen av att passa på samt anhålla om, att även Norra Möckleby borde ihågkommas. Nu »ville socknemännen likväl dröja i avseende till den ’fattade villomeningen om befrielse Ifrån sockneskolan tills vidare, varom anhållan (förut ar framställd». Ärendet uppsköts alltså tills vidare, trots pastor och riksdagsman sökte visa, »att den villomening, som var fattad, borde förkastas»,
Den 22 april 1844 hölls nästa stämma i skolfrågan. Förhandlingarna leddes av kyrkoherde Wellin, som höll sin stämma i socknen. Underrättelse hade nu infordrats från domkapitlet om vad som i Norra Möckleby gjorts vad skolinrättning angår, och kyrkoherden påminde följaktligen åter om nyttan och nödvändigheten av att genast bygga.
(Stämmans beslut tblev allt fortfarande intet. Ingen av de närvarande varken kunde eller ville längre bestrida nyttan av sockenskola men man förklarade sig alldeles oförmögen vidtaga sa vidlyftiga anstalter som förordningen föreskrev. På sin höjd kunde man vara med om att göra körslor och dagsverken men icke ens .minsta penningebidrag kunde lämnas. Markegångstaxan sades prästerna ha uppdrivit till den grad, att man inom socknen nödgast iförsälja mycket mera spannmål an vanligt for att fylla utgifterna till kronan och löntagare ined kronotionde, sa att de små spannmålstillgångarna ej räckt till. Staten borde alltså bygga skola eller släppa till pengarna. Vad lon till (blivande skollärare angick, förmodade man, att han skulle vara belåten med det arrende, som bohemmanet i Dörby gav. Och skulle det ej vara tillräckligt, kunde det bliva nödtorftig bärgning, då skol-tjänsten förenades med klockartjänsten. Förordningen om skolväsendet hade an vidare ålagt socknen anskaffa kläder och underhåll till de barn, som saknade tillgång till dessa förnödenheter. Det bidrag, som socknemännen mäktade åstadkomima till fattigvård, bestod blott i vad kringvandrande stackare tfingo i husen; till de mest behövande sammanskötos spannmål och något pengar förutom att till två uslingar matvaror samlades. Någon vidare omkostnad till de medellösa kunde man icke åtaga sig.
Då nu efter anförda yttranden - sa slutar protokollet - pastor ’förnam, att ett ännu längre fördröjande med den anbefallda skolinrättningen förestod, kunde han icke underlåta att med all den kraft, han förmådde, icke endast erinra socknemiännen«om nyttan av den anbefallda sockenskolan utan ock att kungl, maj :t på ständernas beslut påbjudit skolans upprättande, men med allt detta ’förmådde han ingenting uträtta.
Frågan skulle alltså enligt folkmeningen skjutas upp på obestämd tid eller till dess socknens klockare dog eller avgick, och mycken gny och stort buller skulle det an bliva, innan frågan fördes i hamn.
Året 1845 gick till synes ganska milt förbi utan vidare ordande om skolfrågan. Året 1846 bragte dåvarande kyrkoherde Ahlquist skolfrågan på tal. Särskilt visade han då på de omständigheter, som uppmanade till sockenskolas inrättande enligt en ny förordning av ar 1846. Han önskade ock, att skolstyrelse äntligen matte utses. Tänkesättet hade dock ingalunda ändrat sig; det framhålles, att till alla if ramställningar svarades, att det var alldeles omöjligt for iförsamlingen att endast med de allmänna (bidrag, som förordningen nämnde, genom enskilda gåvor och bidrag organisera och underhålla en skola. Kyrkoherden i förening med den nu på gravens rand gående riksdagsmannen Per Jonsson anmärkte, att även Norra Möckleby socken måste foga sig i kungens och ständer-
nas beslut, och Per Jonsson sade sig vilja inlämna särskilt anförande och protest mot (församlingens vägran.
Gamle riksdagsmannen vädjar men förgäves.
Sa kom 1847, ett viktigt ar i socknens historia på skolans område. Då ankom till Norra Möckleby en domkapitlets förfrågan, huru långt man hunnit med skolfrågan. De fem ar, som iförflutit sedan 11842 och inom vilka ar allt i hithörande avseende skulle vara uppfyllt, hade gått, och domkapitlet begärde svar inom en manad.
När denna myndighet på allvar begärde klart .besked, hoppades verkligen de for socknens framåtskridande intresserade, att äntligen något beslut skulle kunna åvägabringas. Men även denna gång blev hoppet grusat. Då pastor önskade ett beslut, blev svaret nej. Man drog sig for skolan. Pastor begärde då, att man skulle inse det kloka i att åtminstone välja skolstyrelse, sa att något åtgörande kunde inrapporteras till domkapitlet, men även härtill sades nej. Fattigdomen var stor, ined svårighet kunde man föda sig, hemmantalet utgjorde endast 43 */2 oförmedlat mantal, och man såg sig ingen utväg löna läraren eller underhålla fattiga barn. Detta sades och infördes i protokoll den ’27 febr. 1847.
Det ar från denna dag, som en Per Jonssons inlaga daterar sig och som ordagrant må återgivas, sa som den imflöt i sockenstämmo-protökollet:
»Äfven i dag far jag förnya mina framstälda åsigter vid Socknestämman den 26 Ma j i förlidet ar, angående nödvändigheten att hörsamma Konungens bud och företaga någon åtgärd till Skolans ordnande ’härstädes. Jag känner församlingens behof. Jag vet, att en dryg kostnad därvid drabbar äfven mig. Jag ar mina 70 ar ooh har ingen, som kan draga fördel af skolan; således kan icke någon egentlig beräkning ligga till grund (for detta mitt anförande. Men, emedan jag såsom riksdagsman deltagit i öfverläggningarna härom och ar öfvertygad att genom bättre kunskaper hos allmogen den i framtiden skall stiga uti laglydig själfständighet och (borgerligt värde, skall förädlas till hjärta och lefverne och deras timliga och eviga väl befordras, utom det att verkställigheten häraf ovilkorligen måste ske och socknen igenom motsträfvighet kan åbringas långt drygare ’kostnad, om skolinrättningen skall verkställas genom tvang - emot af oss sjelfve på lämpligaste sätt; alltså far jag tillkännagifva min önskan, att skolstyrelse måtte nu väljas och sådana beslut fattas, att vi få uppbära de medel, som därtill äro anslagna av årets skatter. Strandtorp den 27 iebr. 1847. Per Jonsson.»
Ehuru pastor livligt hade instämt i detta yttrande, tog församlingen det ej i övervägande utan enligt vad ovan sagts blev det nej. »De vidblevo vad de sagt och nekade till %åtgärders vidtagande med sockneskolan», täljer protokollet. Därefter ville pastor göra ytterligare försök vid justeringen. Han föredrog då ur Ecklesiastik tidning kungl, maj :ts utslag i liknande ämne, vad Askims och Frölunda församlingar angick, allt i hopp, att detta skulle väcka andra tankar. Men eftersom det blev absolut nej, ’förklarade pastor och riksdagsman vid nämnda justering, att de sågo sig tvungna överlämna ärendets avgörande till högre ämbetsmyndighets åtgärd.
I lugn och ro gick nu tiden från februari till december. Då äntligen började det ljusna och då som först började man förstå, att något måste göras. Men det gick likväl ej utan radikalmedel.
Myndigheterna ingripa,
Den 20 december 1847 ankom till Norra Möckleby på biskopens (befallning kontraktsprosten iför att vid sockenstämman söka förmå församlingen inrätta skola, som kungörelsen lydde.
Icke många socknebor kommo till stam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
