Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 33
SVENSK LÄRARETIDNING.
641
man, men fullmakter förekommo i stor mängd. Den kraftige (prosten (förklarade omedelbart, att »(Kungl. Maj: is höga misshag vilade över församlingen for dess tredskhet och mot* villighet att ordna sin folkskola i överensstämmelse med (folkskolestadgan». Han föreställde dem både behovet och nyttan av undervisningsanstalt. Vidare framhölls risken av vidare /vägran samt undrades, om inan nu i socknen vore beredvillig inrätta skola. Härpå svarades sa gott som samfällt, att en flyttbar skola men icke en fast vore man villig inrätta. Ordföranden motsatte sig dock detta; full verkställighet skulle följa, och den flyttbara skolan kunde enligt prostens utsago icke uppfylla det goda ändamål som en fast sådan, En socknemedlem överlämnade en av honom förfärdigad s. k. tablå över för/mögen-hetstillståndet i socknen. Prosten invände dock strax, att han ej kunde prova densammas tillförlitlighet, varför den lades å sido. 8edan anföranden hållits mot detta förfaringssätt, lät ordföranden - som det ordagrant heter - ej av detta »avskräcka sig att påyrka .fullständig verkställighet av folkskolans inrättande till last med uppfört skolhus».
Pä prostens ytterligare iföreställningar beslöts ock, att fast skola skulle inrättas och att skolhus skulle byggas och vara fördigt 1850. Under tiden skulle en ’flyttbar skola anordnas och öppnas den l maj 1848. Mot detta beslut reserverade sig ordföranden. Skolan skulle öpipnas sa snart som möjligt, vederbörligen godkänd lärare skulle anskaffas, och allt detta antogs gott kunna medhinnas till den l mars.
Mot socknemännens beslut både om fast och flyttbar skola ställde sig hemmansägaren C. L. såväl iför sig som for Dörby och Bostorp rotar, från vilka han hade fullmakt, undskyllande på fattigdom. Prosten föreställde honom det klandervärda beteendet oeh gjorde honom uppmärksam på de långt svårare följder, som vidare tredska kunde medföra. Protokollet säger slutligen, att denne man och hans protester ej kunde upphäva det för övrigt fattade beslutet, som förklarades gälla. Ordföranden skrev sa strax ut kungörelse och ’Skolstyrelse skulle utses å stämma ’fjorton dagar därefter. Då skulle också iföreslås inköp av tabeller o. d., som behövdes for skolan. Annonsering om lärarkraft skulle ock ske ofördröjligen.
Den första skolan kommer till stånd.
Månne nu blivande skollärare var välkomnad i församlingen?
Skolstyrelsen valdes den 2 januari 1848. Genom till synes onödig tidsutdräkt blev skol-lärartjänsten icke utsatt till ansökan förrän långt fram på året. Tvenne sökande anmälde sig, L. M. Lindwall från N. Möckleby, som var son till avlidne kyrkoherde Lindwall därstädes och som hade studerat i Uppsala, samt skolläraren -S. A. Lundell från Högsby. Dåvarande socknenämnd uttalade som sin önskan, att man borde antaga en av dem på ett års prov. Egendomligt nog fattade man efter kyrkoherdens meddelande att detta förfaringssätt dock var oriktigt. Men att prov skulle avläggas i kyrkosång blev beslutat. Missiv härtill utfärdades iför ^ bada. Tidens lag, om man sa får saga, på Öland stadgade, att den som var bäst att skrika, överröstande alla andra, ansågs som den skickligaste sångaren. Och vid kyrkosångsprov lejdes ofta sångare ’från andra iförsamlingar (blott for att överrösta den, som sökte klockaresyssla. Det har dock iför flera ar sedan av gamla man vitsordats, att Lundell säkert bestod provet. Och sa utsågs han att komma till Norra Möckleby som skollärare. Men ankomsten skedde iörst il849.
Ar 1849 bestämdes blivande skolhusbyggnadens utseende, avvikande från det förut ar 1843 uttänkta förslaget. iSkolhuset bestämdes bliva av 28 alnars längd, 12 alnars bredd och 4 alnars höjd. Det skulle indelas i ett 14 alnars långt skolrum, 6 alnars förstuga i fyrkant med motstående kammare av samma storlek samt kok på norra sidan, 8 alnar
långt och 7 alnar brett med motstående kammare av samma storlek (koket 8 alnar långt och 7 brett, dess motstående kammare. 8 alnar lang och 5 bred). Hela huset skulle vara av trä och med brutet tak. Det skulle ligga for öster och väster.
Sa uppfördes skolhuset, vilket dock blev färdigt iför st 1863. Till dess hade Lundell Hyttande skola och undervisade alltså överallt i byarna.
Och detta skolhus ansågs säkerligen från början modernt, kanske rent av som lyx. En senare tid kunde tanka sig detsamma med små rum utan innanfönster. Dragigt var det; nedgång till källaren från köket och rummen anda till början av 1880-talet blott å väggarna klädda med gråpapper utan varje tapet. Höjden blev aldrig det bestämda måttet på 4 alnar, 3 1/2 aln fick räcka överallt, även i lärosalen. Och i den sistnämnda med dess många fönster lag solen rakt i ögonen på både lärare och barn. Det blev där på sommaren ett Eldorado, men på vintern var det många veckor, som snön kunde ligga kvar innanför fönstren. Och skola hölls på gammalt manér från 9-5. Ingen samlad läsdag och middagsrast onödigt lång. Undervisningen i folkskolan i detta hus skedde till 189i6, då nytt hus uppfördes i det gamlas ställe.
iSedan emellertid S. A. Lundell kommit till församlingen 1849 som lärare, kom åter ett stadium av kommunala strider i socknens historia. Det inköpta hemmanet i Dörby skulle brukas av läraren och följden blev en del förvecklingar och skärmytslingar mellan lärare och församling, som ytterligare tillspetsades sedan Lundell ar 1850 blivit klockare och ringare. Kulturhistoriska bilder äro alltså ytterligare att anteckna. Det kan här nämnas, att den for skolväsendets fromma sa nitiske riksdagsmannen Per Jonsson avlidit ar 1848. De övriga inom kommunen bosatta tyckte sig i iviss mån därigenom ha fått friare händer.
Den första folkskollärarens vedermödor.
Vilka löneförmåner skulle utgå till socknens skollärare? Ja, de voro från första stund och långt framåt särdeles svävande. Tendenser synas ha förefunnits, att man ifråga om lönen till läraren sökte få denna fixerad for viss tid framåt, alltså någon slags sämjeöverenskommelse, liknande den man hade med pastor under de första årtiondena av 1800-talet och dessförinnan. I oktober 1849 bestämdes, då skolan skulle börjas, att läraren skulle få 12 skgr. banco for vart barn, som inskrevs i skolan. Detta kallades for inskrivningspengarna. Om själva lönens storlek kunde man däremot ej slam j as. protokollet säger, att man om lönens utgörande ’beslöt samtala i början av följande ar, d. v. s. 1850.
Ju närmare tiden led mot nyåret 18’50, desto större blevo funderingarna över, huru man bast skulle klara ut saken. Man ingick under tiden till konungens befallningshavande med förfrågan, huruvida skollönen skulle utgå efter förmedlat eller oförmedlat hemmantal, och man erinrade om, att läraren hade god bärgning av det boställe, som han hade att bruka. Visserligen hade detta ännu icke upplåtits åt honom (sa blev fallet i maj 1850) men tanken var, att han skulle for framtiden få det och därigenom åsamka församlingen mindre utgifter. Att bostället svårligen vid sidan om skolarbetet kunde skötas av läraren, i synnerhet om denne hade sin flyttande skola i byar på kanske en halv mils avstånd, tycktes man ej vidare fundera över. Å andra sidan må det förstås, att en lärare, som från början såg en stor del av nödtorftig bärgning ligga just i boställets skötsel, helt naturligt ock måste sysselsätta sig därmed och ej sa helt kunna uppgå i skolarbetet. Bostället kom alltså att bli till nackdel for skolundervisningens fromma.
Med allehanda socknemännens funderingar hann man fram till maj 1850, då, enligt vad protokollet nämner, Lundell som lärare vid skolinrättningen skulle stå inför socknemän-
nen, där lönen skulle bestämmas. Lönen ’bestämdes då till ’53 rdr. 16 skgr. banco kontant, 8 tunnor spannmål, hälften råg och hälften korn, 2 famnar tall- eller granved och 2 famnar björkved. Skulle icke enbart björk fas, ’borde den blandas med al. Man hade icke lust hemforsla veden, men då kyrkoherden föreställde de på stämma närvarande att sa borde ske kom man att enas om, att församlingen skulle hemforsla veden. Den i ved utgående naturaförmånen skulle ock räcka for skolans uppvänmning, där sa påfordrades. Muntliga utsagor ha jämväl förmält, att det länge ej blev vid den bestämda vedmäng-dén. Det var mycket »som kom bort» under vägen den gång veden skulle hemköras (jfr. nedan!), och mot dylikt förfaringssätt stod läraren fullkomligt rättslös. Äganderät-ren ansågs problematisk. Man måste veta den ovilja, som alltför länge bibehöll sig mot skolan och som självfallet även måste bli riktad mot den, som skötte skolan och som ansågs hava av oblida makter blivit skickad på församlingen. Å ma j stämman 1850 erhöll Lundell tillåtelse att nyttja bostället men fick ansvara for alla utgående skatter och onera samt förpliktades vidmakthålla husen.
Omedelbart efter dessa stämmobeslut synes nian i socknen allvarligt ha ångrat sig. Allmänna meningen var, att man genom besluten givit läraren alltför stora förmåner. Och därför gick man sa gott som omedelbart i författning om någon ändring. Man beslöt alltså å stämma sommaren 1850, att läraren val fick bruka bostället med nyssnämnda ansvar och förpliktelser, men skulle han icke ha rätt till kobete eller plantland samt icke heller rätt till någon ved varken for sitt eget hushålls bruk eller for skolans räkning. Läraren kom alltså att själv få släppa till ved jämväl för uppvärmning av skolsalen. Lätt var det sannerligen icke for denne att taga sig fram med en socken, som å en stämma kunde saga det, å en annan det. Visst värde satte han dock på att få bruka bostället. Det ansågs tilläventyrs förnämligt att vara hemmansbrukare. Men att bostället ej kunde skötas bättre an att det vid avträdet ådrog läraren en husrötesumma på 1,000 kr. tog läraren säkert ej med i beräkningen, då han alltså övertog bostället.
Ar 1850 hade Lundell blivit klockare och ringare. Sysslorna tillträddes mot de förmåner, som förut bestämts till förre klockaren oeh ringaren. JFöregående klockare vid namn Lars Jonsson hade under 55 ars tid uppehållit sagda befattningar och som klockare åtnjutit avlöning i matskott, sa och sa månget bröd från varje hushåll, påskägg och årligen 3 tunnor 2’21/2 kappar spannmål. Till klockarsysslan hörde jämväl förrättande av vederbörlig ringning men hade Lars Jonsson härför särskild mindre i spannmål utgående lön. Vidare åtnjöts härför rätt bärga höskörden å kyrkogården.
Med samma villkor hade alltså Lundell bredvid skolarbetet åtagit sig dessa kyrkliga tjänster. Länge dröjde det icke förrän vissa misshälligheter uppstodo. Ar 1854 anmäldes offentligen i kyrkan av en person från Bostorp by, att beslutet utgiva mindre ersättning för ringningen vore stridande mot lag. Själv lat han ined myndighet kungöra, att han for sin del för framtiden icke ämnade betala särskild ringarelön, enar klockaren for klockar-lönen vore skyldig ombesörja ringningen. Till stod anfördes domkapitlets instruktion for kyrkobetjäningen. Saken blev föremål för sockenstämma, till vilken Lundell kallades. Denne påpekade, hurusom han antagits på företrädarens förmåner, att detta beslut vunnit laga kraft samt att han ville ha dessa förmåner oavkortade under sin tjänstetid. Sommarringning varje morgon och afton hade förekommit och ålegat ringaren från 15 maj till 15 sept. Lundell tillfrågades först, om han icke utan vidare ville åtaga sig ringa från l maj till l oktober, vartill han svarade jakande, om han fick korn i lon i stället for utgående havre. Detta beviljades icke av stämman, men på kyrkoherdens uppmaning beslutade stämmans flertal icke instämma l
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
