Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 33
SVENSK LÄRARETIDNING.
647
Fritt forum.
For att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg, som
brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke-
Jugendrotkreuz.
»Jag vill bland barnen skapa ett kärleksfullt sinnelag. Jag vill visa barnet, hurudant barnet ar. Jag kommer med lyckan till byg der, där bekymren härskat. Jag ar det band, som sammanbinder denna viärlds blivande medborgare. Jag går i breschen för de hjälplösa. Jag älskar allt gott och skönt. Jag ar friden mellan folken.»
Dessa ord äro hämtade ur ett brev från Chikago-barn till belgiska barn. De äro amerikanska barns försök att formiulera anden och syltet i den stora rörelse i folkförsoningens tjänst, som fått namnet »Ungdomens Röda kors».
Att detta röda kors blott tycks ha namnet gemensamt med det för oss välkända Röda korset, framgår av en uppsats av doktor Wilhelm Viola, Wien. Med samma naturnödvändighet som en snösmältning om våren har hos de nyligen krigförande nationernas folkuppfostrare vaknat en brinnande önskan, vilken tiniat upp allt agg mot forna fiender: »Var ungdom, våra skolbarn få ej Vaxa upp i chauvinismens tecken och i isolerad obe-kantsikap med andra nationens tänkesätt.»
Vi svenskar, som stått lyckligt utanför både krigshypnosen och krigets elände, stå nu också svalt utanför detta fredspatos. Doktor Violas artikel ger dock varje lärare mycket att tänka på. Det ar, säger han, ej sa, att skolan ställer sig i folkförisoningens tjänst, utan att denna rörelse ger skolan de mest underbara möjligheter.
För varje strävande finns det ett dödligt gift - frasen. Ej minst inom fredsrörelsen glömmer man, att dådet har ingen värre /fiende an ordet. Vi äldre, fostrade i fraser och fördomar, äro på sätt och vis -förlorade for sanning och handling. Med barnet måste man börja, om man vill skapa en bättre värld. Men barnet går ej övertygelsens vag, det går vanans väg. Jugendrotkreuz vill ge dessa goda vanor.
Lödande skolfolk, skolmyndigheter och otaliga entusiastiska lärare och lärarinnor uppehålla förbundet. Grundtanfken i arbetet ar: »Den svagare skall du bistå, varhelst du m5-ter honom. Börja med dem, som stå dig nära, fortsätt med dem, som äro dig fjärmare.» En följd av denna tanke blir en ivrig önskan hos de unga att lära kanna och förstå andra länders ungdom. Sa har en intensiv brevväxling uppstått mellan barn i 700 österrikiska skolor och barn i hela vida världen. Det blir då ej längre blott tidningskunskap mellan en fransk gargon och en Wienerbube. Även gåvor växlas. Brokigt amerikanskt kram utväxlas mot smakfullt wienerhandarfoete eller trohjärtat norskt snideri. Brev och gåvor ha i flera fall lett till resor och personlig bekantskap.
Då ledarna for Jiugendrotkreutz insett av vilken vikt barnens lektyr ar vid skapandet av rättvis uppfattning om andra nationer, ha
de gjort stora ansträngningar att sprida böcker och tidskrifter, där varje folks bästa si dör kamma till synes. De mena, att man skall börja med att väcka en sund kärlek till det egna landet och folket, ty enda/st därigenom banas väg for livsdugliga folkförbrödringstankar. En tidskrift mod dylik nationell och internationell tendens går varje månad ut i 65,000 ex. till klasslektyr i österrikiska, tyska, schweiziska och tysk-iböhimislka skolor. Betydelsen av en sådan, ej moraliserande men ojävig, klok och* roande lektyr, torde vara mycket stor i dessa land, där bittra efter-krigserfarenheter lätt skapa hämndtankar i unga sinnen.
Utan lärarkårernas varma förståelse och intresse for Juigendrotkreutz och dess höga syfte vore denna rörelse dömd att bli en fras, ett ordsvall. Det ar en nästan förfärande makt, skolan har som impulsväckare! Det ar detta de lärare ha insett, som för några ar sedan stodo i fiendeställninig mot varandra vid fronterna, men som nu söka förena barnen från alla land till kamp mot nationell isolering och nationell självgodhet.
Jenny Wahlman.
Lärarna och freden.
Energiska strävanden göras på sina håll för att säkra världsfreden. Kelloggpakten ar undertecknad av ledande statsmakter, ett fredspris finnes bland nobelprisen, .fredsdagar med fredsdemonstrationer anordnas. Det ser lovande ut. Naturligtvis ar det ratt och riktigt att söka utbreda fredstanken till sa många som möjligt av den nu levande föräldragenerationen. Det ar den, som upplevt kriget. Den borde vara särskilt mottaglig för fridsamhetens budskap. Men många krafter motverka .fredsarbetet. Politiska och ekonomiska faktorer hindra detsamma. iSkolor-nas undervisning i t. ex. historia har säkerligen också skymt bort eller rent av avvisat fredsfrågan. Och dock iha vi här att göra med själva kardinalpunkten i denna sak. Barn-generationen måste målmedvetet bibringas fredliga tankar, det må galla enskilda mellanhavanden, gruppers eller staters mellanhavanden. Och då ar frågan den, hur läraren ställer sig i sin undervisning. Man kan verkligen undra, om inte till slut hela fredssaken kommer att bero av lärarnas hållning. Direktiv finnas visserligen i undervisningsplanen. Man bor allmänt vara tacksam för dess anvisningar (se sid. 106) rörande historieämnets behandling. Om blott också alla lärare voro genomsyrade av f redsidén! De lärare, som frossa i Karl XII:s krig ock med entusiasm noggrant lära barnen hans krigshärs alla vägar och glömma att framhålla krigens iö r skr äcklighet, som med arg häpnad se, hur ’försvaret i vart land nedskriven, som icke kunna, nej icke vilja tro på världsfreden, dessa lärare kunna näppe-
ligen främja fredsarbetet. Men vi lärare behöva alla bli aktiva fredskämpar. Ja, likaså prästerna! Lärarna och prästerna världen runt fredskämpar, skolorna och kyrkorna fredshärdar! Världsfreden måste då ibli verklighet. Sa optimistiska ha vi i sa fall skäl att vara. Den, som inte har sin ställning till fredsfrågan klar, anbefalles läsa boken »1m Westen mente Neues». Den boken borde åtminstone alla lärare och präster utan undantag läsa under allvarligt begrundande.
Wilh. Winald.
Gymnastiken i B3-skolan.
I en skola av B 3-typ ar gymnastiken ett ämne, som vållar läraren - och barnen också - stora svårigheter. Denna skolform ar som ’bekant en huvudform med intagning av nybörjare vartannat ar. Således ’borde det finnas endast tre klasser i skolan. Men sa lyckligt lottade äro B 3-skolorna sällan. Det förutsätter, att inte ett enda barn inflyttat, eller också, om sa varit fallet, att respektive barn tillhört de klasser, som för läsåret funnits i skolan.
Nästan varje B 3-lärare får således arbeta i en skola, där det finns i sämsta ’fall sju klasser och i vanliga fall fyra, fem eller sex. Detta stora klassantal har dock mindre betydelse .for gymnastiken an för flera av de övriga ämnena.
Hur stor nytta skolbarnen ha av gymnastiken beror till stor del på lokalerna. Att ha gymnastik i klassrum, som endast ett par gånger pr termin städas ordentligt, borde naturligtvis vara förbjudet. Det var dock här inte iråga om lokalerna utan gymnastiken.
Enligt undervisningsplanen skola samtliga barn åtnjuta gymnastikundervisning gemensamt. Hur skall man då gå till väga for att få dagövningarna att ge gott resultat for både de stora och små barnen?
Antag nu, att det ar ett ar, då nybörjare intagits. Då ar det givetvis svårare att ordna och på lämpligt satt avväga de gymnastiska rörelserna i dagövningen an annars. Det kan ju också handa ett ar, då man har andra, fjärde och sjätte klasserna, att det under läsåret kommer en eller flera inflyttande till första klassen. Var skall man göra av dessa under gymnastiktimimarna ? Det blir ingen annan råd an att de få vara med och härma efter de större. Men vilken nytta ha de av den gymnastiken? Man kan ju inte ägna någon dyrbar tid åt dessa förstaklassare och lata de övriga vara sysslolösa.
Det ar givetvis inte sa lätt för sjuåringarna att genast förstå kommandot samt uppfatta och utföra de rörelser, som inga i tredje och femte klassernas dagövningar.
Första veckorna far man val ta nybörjarna för sig själva några gånger, sa de till någon del få utföra enkla fristående rörel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
