Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 35
SVENSK LÄRARETIDNING.
685
Fritt forum.
For att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg, som
brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
Jugendrotkreuz an en gång.
Vid läsningen av Jenny Wahlmans tankeväckande artikel om »Ungdomens Koda Kors» inställer sig nästan ofrivilligt en tanke, som innehåller härå undran. Hur ställer sig i praktiken »den intensiva (brevväxlingen mellan barn i 700 österrikiska skolor och barn i hela vida världen» ?
Det ar intet tvivel om att »med barnet måste man börja, om man vill skapa en bättre värld», ingen uppfostrare torde undgå insikten härom. Och även om vi ha klart för oss, att det ar finansfolket, krigsindustrifolket och icke folken, som ytterst bara ansvaret för krigen, sa inse vi lika fullt, att vänskapliga förbindelser ej blott mellan staterna utan mellan individerna i de skilda staterna ar en fredsfaktor av oerhörd betydelse. Kunna dessa förbindelser i stor utsträckning ingås mellan olika länders skolbarn, sa ligger däri visserligen ingen garanti for den eviga freden men dock en stor och ljus förhoppning for kommande generationer. Må därför vi uppfostrare ställa oss i ett dylikt försoningsarbetes tjänst, må vi gå »från frasen till handlingen»!
Vi återkomma då till frågan: »Hur ordnar
man denna brevväxling - mark! - med ’hela världen’?»
For något ar sedan visade Koda korset en Skolfilm, som behandlade detta ämne. Jag vill minnas, att det var belgiska och tjeckoslovakiska folkskolebarn, man då såg växla brev och gåvor. Men hur förstodo de varandra? Det gjorde de inte alls, utan alla brev måste översättas, i detta fall var det legationerna, som ombesörjde såväl översättningen som avsändandet av brev och paket. Barnen kommo således aldrig i omedelbar kontakt med varandra.
Även min skolklass erhöll i varas brev från en rödakorsgrupp i Tjeckoslovakiet, och detta utan att själv vara med i »Ungdomens Koda kors». Men brevet var skrivet på esperanto. Och jag förundrar mig över att Jenny Wahlman i detta sammanhang ej nämnt ett ord om esperanto, som f. n. faktiskt ar det enda medel, enkla människor äga att komma i beröring med varandra i alla länder. Med eller utan »Jugendrotkreuz» kunna vi utan alltför mycken ansträngning i vara barns händer satta nyckeln till hela den stora vida världen. Att detta påstående ej innehåller någon överdrift har jag just under det sist* förflutna läsåret fått någon aning om.
I höstas .började jag nämligen läsa litet esperanto med en del av min klass, och redan på nyåret infördes i en esperantotidning en liten annons om brevväxling. Gärna medgives, att de internationella förbindelserna togo sin början något för tidigt, men resultatet har dock blivit ett stigande intresse for h j alp-språket - förutom vänskapsförbindelser i vitt skilda länder. Vare detta ingalunda sagt som något bevis på skicklighet hos elever eller lärarinna utan blott för att påvisa hjälpmedlets praktiska värde. Den lilla annonsen besvarades av esperantister från mer an ett dussin olika länder, både från fjärran östern’och yttersta västern.
Nu finnas, soon vi veta, många, vilka ej ha förtroende för esperanto, emedan de mena, att engelskan bor bli världsspråk. Men en sådan lösning av problemet ar omöjlig, bi. a. på grund av den stora orättvisa, den innebu-re. Hjälpspråket, som hela världen behöver, måste vara neutralt, och esperanto ar det ojämförligt mest utbredda. Vilja vi därför, som Jenny Wahliman sa varmt uppmanar oss till, verka för folkförsoningens stora idé, då kunna vi knappt undgå att på allvar taga upp esperantoproblemet.
Helena Grahn.
Last och återgivet.
Fortsättningsskolans problem behandlades nyligen på ledande plats av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Tidningen finner det anmärkningsvärt, att ecklesiastikministern dröjt sa länge efter erhållet bemyndigande med fort-sättningsskolekommitténs sammankallande och anser detta tyda på att det varit förenat med svårigheter att uppleta för sakkunniguppdraget skickade personer.
Bortsett från ordföranden, skriver tidningen vidare, vars förtjänster om landsbygdens skolväsen i hans hemtrakt äro sa stora, att de satta honom i en klass för sig, synas geografiska och partipolitiska synpunkter ha varit’ de vid personvalet huvudsakligen bestämmande. Redan ledamotsantalet synes ha byggts på grundvalen av att vädersträcken äro fyra och partigrupperingarna lika många. Skälet, varför en parlamentarisk sakkunnigutredning över huvud tillgripits, angives öppet vara, att skolöverstyrelsen funnit en sådan ändamålsenligast både med hänsyn till dess egen omfattande utredningsbörda på andra områden och »till den lämpliga fortsatta behandlingen av detta ärende»,
vad nu härunder kan böra förstås. Måhända har skolöverstyrelsen tänkt på, hur det vid årets riksdag gick med ett av densamma frambragt förslag i en annan fråga, som ecklesiastikministern var oförsiktig nog att utan föregående parlamentarisk utredning befordra till riksdagen. Av skadan blir man ju vis.
Hur härmed an må förhålla sig, ar det av vikt, att den utredning, som nu igångsatts, icke tillåtes brista i grundlighet. Att de sakkunniga skulle bli färdiga sa tidigt, att deras förslag kunde hinna framläggas for nästa riksdag, förutsätter ett hastverk, på vilket de säkerligen göra klokt i att från början icke inrikta sig. Högeligen önskvärt vore, om utredningen kunde inledas med en undersökning om de hittills med fortsättningsskolan uppnådda resultaten, grundad på vittnesbörd av dess egna lärjungar, av vilka tillräckligt många nu torde uppnått den ålder, att det ar möjligt för dem att därom uttala ett omdöme. Sannolikt skall på denna väg god upplysning kunna vinnas om de brister, som för närvarande vidlåda fortsättningsskoleundervisningen och det satt, varpå den ar anordnad. Det ar en gammal beprövad sanning, att ingen bättre känner, var skon klämmer an den, som har eller haft den på, och i fråga om skola och undervisning ar det allra minst lärarna, som äro i besittning av denna sakkunskap hors concours, medan föräldrar och målsmän i dylika
stycken sa till vida sakna vittnesgill-het, som de beträffande dessa ting icke av egen erfarenhet något veta och lätt äro utsatta för påverkan på sitt omdöme av synpunkter av annat slag an sådana, åt vilka avseende bor tillmätas. En enquéte bland f. d. fortsättningssko-leelever skulle icke osannolikt giva eft underlag för en fortsättningsskolere-form, värdefullare an något annat. For en parlamentarisk sakkunnigkommission i vårt land ar det väl uteslutet att igångsätta en officiell enquéte av detta slag. Men omöjligt för dess medlemmar ar säkerligen icke att komma i beröring med sa många f. d. fortsättningsskoleele-ver i skilda trakter av vårt land, att ett åtminstone partiellt surrogat för en sådan enquéte kunde vinnas.
Utan all fråga ligger det något i förslaget om en enquéte bland f. d. fort-sättningsskolelärjungar. Men då det ar »uteslutet» att igångsätta en mera allmän undersökning och sålunda endast mera tillfälligt anordnade utfrågningar skulle komma till stånd, bleve helt visst svaren av mycket växlande innehåll och knappast möjliga som grundval för en reform. Fortsättningsskolan har varit i gång sa kort tid, att de vunna erfarenheterna icke utan vidare peka han på var de klara reformlinjerna ligga. Att taga någon egentligare hänsyn till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
