Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
754
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 39
Som första fråga på föredragningslistan stod »Näringslivet och folkskolan» (»Wirtschaft und Volksschule»), Näringslivet står sa till vida i nara samband med folkskolan som det måste skaffa medel för att bygga upp och underhålla skolväsendet; från jordbruket (den Hauptzweigen der Volkwirt-schaft) har folkskolan hittills mötts med föga intresse. Den fortskridande bildningen har ansetts komma att fråntaga jordbruket dess värdefullaste hjälpkrafter. Mera intresse måste industrien redan av existenshänsyn skänka folkbildningens utveckling, då blott en intelligent, väl utbildad arbetarstam kan föra industrien till seger i den hårda konkurrensen; likväl får uppfostran till yrkesduglighet inte vara, det uteslutande malet, inte ens det förhärskande. Tanken fick också uttryck i följande av mötet antagna resolution:
Staten, som ar det rättsliga begreppet för hela folket, måste behålla ledningen och det slutliga avgörandet i frågor, som gälla ungdomens uppfostran, detta även i förhållandet till näringslivets (Wirtschaft) representanter, och den bör därför med bestämdhet tillbakavisa försöken från näringslivets målsmän att utforma skolväsendet efter sitt sinne.
I överensstämmelse med riksförfattningen bör åt den tyska ungdomen meddelas sedlig fostran, god samhällsanda, personlig och yrkesmässig duglighet, men uppfostran skall icke ensidigt inriktas på förvärvslivet eller en viss bestämd inställning till detta. .
Det tillkommer näringslivet att lämna de nödvändiga medlen för vården av den andliga kulturen, däri inbegripet en ändamålsenlig utbyggnad av folkskolan och en mot riksförfattningen svarande lärarbildning.
De för undervisningsväsendets inre gestaltning riktiga grundsatserna uppställer den pedagogiska vetenskapen (die Erziehungswis-senschaft), som därvid icke far lämna ur sikte, att vid ungdomens uppfostran stor hänsyn måste tagas till de uppgifter, som komma att föreligga i förvärvsarbetet.
Föredragningslistans andra fråga var »Skolan i folkförbrödringens tjänst». Inledaren för densamma framhöll bi. a. följande:
Vid sidan av den kända tyska grundlig-heten i genomförandet av en bestämd tankegång framträder hos tyska folket ett individualistiskt drag, som på ett ogunstigt satt kommer till synes i folkets uppdelning i talrika föreningar och partier. Det ar svårt att försona de politiska, religiösa och ekonomiska motsättningar, som äro förkroppsligade i partiväsendet, det ar svart att ena det tyska folket till gemensamt handlande, till strävan mot ett gemensamt mal. Lika svart ar det f. n. att kunna bringa den mycket viktiga frågan omi folkförbrödring till gynnsam lösning. I alla de efter kriget nybildade staterna och även i många av de äldre kulturstaterna härskar f. n. en nationalitetskänsla, som stundom med brutal hänsynslöshet hävdar landets egna intressen, obekymrad om därigenom andra folk skadas i sina viktigaste livsbetingelser anda till undergång. Att slå en bro över de skarpa motsatserna mellan de enskilda ’folkens tänkesätt och karaktär stöter överallt på oövervinneliga svårigheter. Och dock lår mänskligheten icke misströsta om denna frågas lösning. Slutmålet måste bli folkförbrödring, vänskaplig sammanlevnad imellan alla folk, vänskaplig tävlan på det kulturella livets alla områden. Här måste skolan ’hjälpa till; den skall uppfostra kommande elakten i folkförbrödringens anda.
Den av inledaren föreslagna resolutionen, som blev nästan enhälligt antagen, hade följande lydelse:
Tyska lärarföreningen anser folkstaten vara den samhällsform, som garanterar åt alla medborgare att få deltaga i utformningen av deras politiska och ekonomiska villkor.
Den fordrar därför, att det offentliga statliga skolväsendet ansluter sig till folkstatens idé. Den ställer sig avvisande till en uppdelning av skolbarnen efter förmögenhetsvillkor., världsåskådning eller trosbekännelse och vill arbeta för ett enhetligt, organiskt uppbyggt skolväsen, som ger åt varje barn den utbildning, som motsvarar barnets anlag. Skolan bor ställa sig utanför folkgruppernas sociala och politiska strider, den bör b^räm-ja fördragsamhet och ömsesidig förståefie, sa att icke motsättningarna i samhället nedbryta den statliga- enhetligheten.
Tyska lärarföreningen ansluter sig likaså till strävandet efter fredliga förhållanden mellan alla folk, efter rättsliga grunder, som garantera fred och utesluta våldsåtgärder. Skolan bör arbeta for folkförbrödring genom uppfostran av rättskänslan, genom lärar- och lärjungeutbyten, genom lämpligt ur-val av läroböcker och för övrigt genom varje annan åtgärd, som kan bidraga till att bana vag för en varaktig fred.
Tyska lärarföreningen vädjar till uppfostrare och fredsvännér i alla länder att gemensamt arbeta for en fredens och rättens världsordning.
Deutscher Lehrerverein hade för båda frågorna valt talare, vilka icke blott grundligt behärskade de ömtåliga frågorna utan även förstodo att framföra dem med övertygande kraft och hänförelse. Det starka bifall, de båda talarna fingo, lämnade det bästa bevis härför,, . Över den första frågan talade Schulrat Titt el från Dortmund, över den andra Deutscher Lehrervereins sekreterare, Leo Raeppel.
Deutscher Lehrerverein behandlar på sina vartannat ar hållna större möten mest frågor av skolpolitik eller upp-fostringsvetenskaplig art. Dessa frågor giva åt varje möte dess särprägel och lämna tillika ett vittnesbörd om den åskådning, som i de förevarande spörsmålen äro att finna vid resp. tillfällen hos den tyska lärarkårens flertal. På 19 mindre möten behandlades i Dresden särfragor av skilda slag: ekonomiska, undervisnings- och uppfostringsfrågor, andliga, politiska och pedagogiska strömningar i var tid m. m.
Vid ett av dessa mindre möten hölls ett märkligt föredrag av professor Seyfert över »Mål och uppgifter för det pedagogiska institutet i Dresden». Professor Seyfert har utgått från folk-skollärarkåren, var folk- och realskollä-rare, skol- och- seminariedirektör och ledde det tyska skolväsendet en tid som undervisningsminister. Han hade tagit studiet -av lärarutbildningen till sin livsuppgift och kallades vid lärarutbildningens omorganisation i Sachsen till professor vid Tekniska högskolan och till föreståndare för det pedagogiska institutet.
Dresdnermötet fick ett glänsande förlopp under Deutscher Lehrervereins
ordförandes, Schulrat G. Wolff, beprövade ledning och måste räknas som ett av de mest lyckade möten, som Deutscher Lehrerverein hållit under sin nära 60-åriga tillvaro.
G. Trensch.
Ordning och disciplin i en
självständigt arbetande
skolklass.
Referat efter en föreläsning av folkskolläraren Nath. Ståhlmarck vid kursen i individuell undervisningemetodik i Lidingö 19’29.
Disciplin-en har alltid varit ett av de svåraste uppfostringsproblemen, och därför ha pedagoger alltifrån äldsta tider utförligt behandlat detta uppfostringsmedel, isom betecknande nog fått benämningen tukt. Barnet var en vild planta, och för att bli en from och god människa måste det tuktas, liksom trädgårdsmästaren beskär sina växter för att få dem att växa i den form, han önskar. »Det skall böjas i tid, som krokigt skall bli.» Tuktan i hem och skola blev dock ofta en ödesdiger hämning av barnets personlighetsutveckling.
Alla tendenser hos barnet till egen vilja och eget initiativ ansågos alltför ofta såsom utslag av självsvåld, okynne och olydnad - yttringar av en ond natur - och medförde allvarlig näpst. Aga, arrest och annan hård behandling blevo de former av tukt, varigenom barnen skulle läras att »hava föräldrar och herrar for ögonen, tjäna dem, lyda dem och älska dem». Liksom kärleken till Gud grundades på fruktan for Gud, sa lärde man barnen att tjäna, lyda och älska sina föräldrar och herrar genom att ingjuta skräck och fruktan hos barnen. - Montaigne, d-enne i många avseenden märklige 1500-talspedagog, reagerade starkt mot den »hårda och omänskliga tukt», som praktiserades i den tidens skolor. Han yttrar bi. a.: »Vara skolor äro riktiga fängelser för ungdomen, man hör däri endast skrik från straffade barn och förbittrade lärare. En ovärdig och fördärvlig metod. Huru mycket mera passande vore det inte att smycka skolsalen med blommor och grönt an med blodiga spön.»
Luther hade rik erfarenhet av >sin tids grymma uppfostringsmetoder. Come-nius, Rousseau och Pestalozzi anbefallde alla en mild och human behandling av barnen. Och Spencer ger i sina skrifter kanske klarare an någon fore honom uttryck för en ny uppfattning om tukten såsom positivt uppfostringsmedel. Målet ar icke längre människor med kuvad vilja och slavisk lydnad för fruktade »herrar». »Kom ihåg», säger han, »att syftet med din disciplin bor vara att framkalla en sig själv styrande varelse; icke att frambringa en varelse, Som skall styras av andra. Undvik en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
