Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 39
SVENSK LÄRARETIDNING.
755
överdriven uppsikt! Sörj icke över att dina barn utveckla en stark vilja!»
De flesta nutida uppfostrare i hem och skola anse nog skräck och fruktan vara dåliga uppfostringsmedel. Och de äro vidare på det klara med att barnens såväl fysiska som psykiska förmögenheter böra övas och stärkas och att det förnämsta medlet härför ar självverksamhet, lekamlig och andlig. - Men hur föreställer man sig en »val-disciplinerad» skolklass? Jo, barnen skola sitta stilla, se på läraren, då han talar och utföra vad han tillsäger dem att göra och på det sätt, han visar, men ingenting annat. Barnen ha svårt för att lägga band på sin naturliga rörlighet, den kroppsliga såväl som den andliga, och sa träder tukten i funktion.
Varför brytes inte då med ett sådant system, då man i själ och hjärta ofta medger, att det ar felaktigt och verkar till direkt skada for barnen? Jo, därför att den renodlade klassundervisningen inte medger någon annan form av disciplin. Då lärarens muntliga föredrag - förhör och läxprepara-tion - upptager den allra största delen av skoltimmarna, vore det ju alldeles meningslöst, om barnen därvid skulle tillåtas gå omkring och tala med varandra eller över huvud f öretaga sig något slag av arbete. De måste sitta stilla och tysta, om programmet ska gå i lås. Det ar en disciplin, som passar klassundervisningsmetoden och ar en av de viktigaste förutsättningarna för att denna metod skall kunna tillämpas. Och sa länge systemet ar det viktigaste, det centrala, har man ju ingenting annat att göra an att söka - visserligen fåfängt - forma barnen sa att de passa in.
Den individualiserade undervisningsmetoden syftar att i möjligaste mån tillgodose barnens naturliga anlag och individuella olikheter. Barnens sätt att arbeta i skolan ar sa långt möjligt detsamma som i hemmet och annars utom skolan. Barnet får självt studera, utforska, undersöka, samarbeta med kamraterna och fråga. Om ett barn av egen drift sitter stilla utan någon sysselsättning en längre stund i hemmet, förstår man genast, att någonting fattas barnet. Ett friskt barn ar i ständig verksamhet. Men det ar lika onaturligt för barnet att sitta stilla i skolan timme efter timme, dag efter dag. Föräldrar äro glada, då deras barn äro livliga och verksamma i hemmet, men sa fort barnen komma i skolan, måste far och mor tillhålla och förmana sina barn att vara stilla. Vad som hemma ar sant och naturligt för barnen, kallas i skolan ouppmärksamhet, olydnad - självsvåld. I en självständigt arbetande skolklass tillåtas barnen arbeta på ändamålsenligaste satt. De få använda de medel, som de redan lärt sig använda vid sitt outtröttliga arbete att av egen drift skaffa sig kunskaper om den värld, de leva och röra sig i. Barnen få un-
dersöka och forska, de få hjälpas åt, de få fråga varandra och de få fråga läraren och be honom om hjälp, då de själva komma till korta med något problem. Man söker frigöra barnens andliga krafter i stället för att hämma dem.
Men disciplinen då? Ja, den sköter sig själv. Var och en arbetar sa fort han kan och sa gott han kan. Läraren stör inte arbetet genom förklaringar eller förhör. Barn och lärare umgås med varandra såsom arbetskamrater, där var och en ar beredd att bistå den andre i mån av behov. Var och en har sin del i ansvaret och var och en kan också kanna glädje över ett gott resultat. Alla lära sig tanka och handla självständigt. Ingen har tid att tänka på fuffens. Det skulle heller inte löna sig, ty barnen tillåta icke att någon stor de övrigas arbete. Detta ar arbetsdisciplin, icke en disciplin, grundad på fruktan for läraren, en disciplin, som blåser bort, sa fort barnet icke längre har läraren inför ögonen, och som aldrig tränger längre an till ytan.
Då man i varje rörelse, varje viskning i klassen ser ett brott mot disciplinen, lider man naturligtvis av dessa ideligen upprepade störningar. Man skulle tycka, att det borde vara olidligt for läraren i en klass, där barnen inte blott viska och vanda på sig, utan fritt gå omkring och med låg röst samtala med varandra, fråga läraren om an ett, an ett annat, och där det således alltid ar ett surr som i en bikupa. For en inbiten klasslärare känns det nog också lite underligt till en början. Men sa snart man kommit ifrån vaneföreställningen, att samtal i klassen ar oreda och straffbart självsvåld och samarbete detsamma som fusk, och i stället får klart for sig, att både mumlet och rörligheten betingas av arbetet, då lider man inte längre, utan känner att det just då arbetas med liv och lust och på ett ändamålsenligt satt.
Man har då heller ingen anledning att ;se något indlsciplinärt i att barnen under sitt arbete rådfråga varandra, jämföra eller, som ofta inträffar, alldeles självmant förhöra och kontrollera varandra. Och att ett par eller tre elever slå sig tillsamman för att gemensamt studera igenom en uppgift i böcker och karta, vad ligger det for fel däri? Samarbete ar någonting för barnen naturligt och tillämpas spontant, sa fort de i hemmet eller skolan få tilltillfälle därtill. Föräldrar känna till den saken. De veta också, att barn ha behov av att fråga. På samma satt böra barnen känna, att de kunna komma till läraren för att få svara problem klarlagda. Och detta bor ske under själva arbetet, just när frågan ar aktuell. Det blir ett gående och ett diskuterande, som ar främmande för den gamla skolan. Men man skall finna, att arbets-ivern, arbetsglädjen och arbetsresultatet bli av en helt annan och gedignare
kvalitet an i en klass med stram disciplin.
Man skall också finna, att barnen genom detta fria arbetssätt fostras till arbetsdisciplin, det enda verkligt värdefulla resultat, som någonsin tukten i hem och skola kan ge.
Skolan och livet få inte vara två skilda begrepp. Skolan måste kännas såsom en del av det levande livet självt. Tukten, självtukten, bör bli en värdefull behållning, förvärvad i och genom samarbetet med kamrater och lärare. Det ar denna sa att säga självförvär-vade disciplin, som danar pojken och flickan till ansvarskännande, pålitliga karaktärer och goda medborgare i samhället.
H. B-d.
Lärarföreningarnas världskongress.
Den för några ar sedan bildade världssammanslutningen av lärarföreningar World Federation of Educatioii Associations har under den gångna sommaren haft kongress i Geneve. Nå* gon svensk lärarförening ar ej ansluten till federationen, men inbjudan hade även utgått till vårt land. Vid kongressen var skolöverstyrelsen representerad av undervisningsrådet Karré. Svenska seminarielärarföreningen hade även representant vid kongressen, likaså Svenska skolornas fredsförening.
- Mötet gav onekligen god behållning, framhåller undervisningsrådet Karré, med vilken Dagens Nyheter haft ett samtal. Särskilt var det av stort intresse att få träffa kolleger av sa många folkslag och raser och att få höra skildringar av skolförhållanden i olika länder. En hel del av föredragen ägnades just åt dylika redogörelser. För övrigt var det inte lätt att få någon överblick över förhandlingarna i deras helhet, ty dessa voro oftast samtidigt i gång på de nitton skilda sektioner i vilka kongressen var uppdelad - utom förstås på slutsammanträdena, då resolutionerna gemensamt debatterades.
Över flera ämnen av omfattande och internationell betydelse höllos föredrag, delvis av berömda talare, såsom t. ex. Oxfordprofessorn Gilbert Murray, som talade om »Uppfostran - en försäkring mot kriget». Om Internationella institutet för intellektuellt samarbete föreläste professor Zimmarn. Vidare dryftades historieundervisningen i folkskolan, lärarnas anställningsförhållanden, lärarsammanslutningarna och deras uppgift samt en fråga som tydligen i vissa länder ar särskilt aktuell, nämligen om analfabetismen och olika medel för dess utrotande.
Andra allmänna spörsmål, som behandlades, voro t. ex. »arbetarnas fritid», varom föredrag hölls av internationella arbetsbyråns föreståndare, Albert Thomas, förhållandet mellan Os-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
