Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
846
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 43
Fritt forum.
For att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här for denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret for de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg, som
brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och karen, införas icke.
Fortbildningskurser i kvinnlig slöjd.
For den, som av intresse for slöjdundervisningen en smula följt med de överläggningar, som ihållits vid .Slöjdlärarinneföreningens årsmöten, har det med tiden gått upp, att dessa diskussioner ’hota att bliva verklighetsfrämmande d en grad, som äventyrar ’.föreningens främsta syfte, att arbeta ’for den kvinnliga slöjdens höjande.
Härmed ar icke .sagt, att (föreningen med full avsikt ämnar sätta sin första programpunkt ur .funktion, men de vägar föreningen synes vilja ,gå for att, hoja slöjdundervisningen, förefalla till dels ett oförvillat öga alltför utmanande och vågsamnna <för att kunna leda till malet.
Vid slöjdlärarinneförenlngens årsmöte i Hälsingborg i början av augusti i ar upptog den utsända inbjudan bland andra ett inled-ningsföiredrag, formulerat sålunda: »Ar det önskvärt att anordna -flera fortbildningskurser for läs lärarinnor?» Bara formuleringen visar, att svaret vore ’ämnat att bliva: »’Nej!» vilket det också blev. Och vad facit gav diskussionen i denna fråga? Jo, först och främst den vanliga avoghet, som kommer till synes mellan Stockholms- och Göteborgslärarinnor. Och därnäst en - också mycket vanlig - arrogans gentemot den mångtusenhövdade kar av »läslärarinnor», som sköter den ojämförligt största parten av handarbetsundervisningen i vart land. (Här skall icke (fördöljas, att en högt aktad medlem av föreningens styrelse kämpade for »läslärarinnornas» behov av ’fortbildning. Tyvärr lyssnades^ icke till dessa kloka ord.) Icke heller saknades i diskussionen de »ambulerande slöjdlärarinnorna». Ett tomt slagord visserligen föT de nyktert tänkande, men ett slagord, som alltid framföres i frihet av handarbetslärarinnorna, då de ställas ansikte mot ansikte med problemet »läslärarinnor». Huru frestande vore det icke att ställa den (frågan till ’Slöjdlära-rinneföreningen, huru den tänker sig ordnandet av slöjdundervisningen genom en »ambulerande slöjdlärarinna» i ett vidsträckt skoldistrikt, där det finns exempelvis en folkskollärare och tretton småskollärarinnor, av vilka elva undervisa i s. k. mindre ’folkskolor, en i småskola och en såsom »biträdande», och i vilket distrikt skolorna ligga flera kilometer, ja, mil från varandra.
Säkerligen skulle slöjdundervisningen icke. höjas genom ett dylikt arrangemang, lika litet so-m den höjes1 genom försök att strypa de spirande möjligheter till fortbildning for »läslärarinnor», som på sistone framträtt också inom Slö j dlärarinnef öreningen. Det ar-icke heller troligt, att någon handärbetsläraTinna skulle Vara till Ireds med ärbetsförhållanäén av det slag, som skulle uppstå L skoldistrikt, av ovan skisserade typ med- »amibulering». . .«
Att uppmiärksamihet (ägnats Hälsingborgsdiskussionen om »läslärarinnors» fortbildning i slöjd - icke blott resolutionen - visar med önskvärd tydlighet det uttalande, i just kompetensfrågan i slöjd, som Folkskollärarinneför-bundet lat komma till offentligheten genom referat från förbundets möte i Halmstad några dagar senare. Andemeningen i detta uttalande kunna alla läslärarinnor instämma i, om ock reservation far lov att avgivas för den händelse meningen skulle vara den, att utbildningen ar i den grad tillräcklig, att fortbildning skulle vara överflödig.
Den ar enligt mitt förmenande i högsta grad av nöden. Därom vittna också många uttalanden av »läslärarinnor». Och klokast handlade for visso SlöjdlärarinneföTeningen, om den själv anordnade kurser eller eljest stödde fortbiidningssträvandena hos »läslärarinnor-na».
Också i ett annat for handarbetslärarinnorna viktigt avseende arbetar -Slö j dlärarinnef öreningen opraktiskt. Jag menar, att den avskildhet från S. A. F., som Slö j dlärarinnef öreningen ådagalägger, ingalunda gagnar ’handarbetslärarinnor nas kar i organisations- ocih avlöningshänseende. Denna kår .fick ingen som helst tillfällig löneförbättring sig tillerkänd i ar. Detta ar säkerligen i mycket en följd av den hållning, som kåren intager gentemot S. A. F., dit icke många handarbetslärarinnor höra, liksom över huvud taget ytterst få övningslärare. Trots det att handarbetslärarinnorna icke äro sa talrika, sa hade de inom S. A. F. kunnat göra sina-krav på likställighet med andra vid folkskolan arbetande kårer gällande, och ’S. A. F. hade med visshet fört också den lönefrågan i hamn. Men hur var det, när för något, ar sedan, frågan om handarbetslärarin-nornas anslutning - obligatoriskt! - till S. A. F. avhandlades? Även då sades kloka ord - till förmån for anslutning; Även då drunknade de hopplöst.
tSlöjdlärarinnef öreningen ar enligt stadgarna icke blott en sammanslutning av utbildade handarbetslärarinnor utan vänder sig ock till blott slöjduntresserade. (rama ser föreningen som medlemmar alltså »läslärarinnor». Men hur dessa skola känna sig till mods inom en organisation, som tar avstånd från deras kompetens och därmed följande arbetsprestationer sa, som gjordes vid Hälsingborgsmötet, låter sig lätt tänkas.
Icke heller torde föreningen vinna förståelse f or’och-kunna iörverkliga sina syften på bättre sätt an innanför och genom; S.. A. F. . , . Elsa Nylin.
Insamling av medicinalväxter.
I nr 22 av Svensk Läraretidning har hr Elmar Leff-Hallstein framställt en förfrågan om hur det lämpligen skulle kunna ordnas med avsättning av medicinalväxter, insamlade av skolbarn. Som denna fråga torde vara av en viss betydelse, såväl ur undervisningssynpunkt som ock i någon mån ur nationalekonomisk, vill undertecknad härmed i korthet lämna några upplysningar om det tillvägagångssätt, vi använt oss av i min skola i omskrivna angelägenhet. Det ar sa längesedan som ar 1917, då vi först sysslade med insamling och beredning av medicinalväxter, och såväl undertecknad som skolbarnen funno det vara en särdeles intressant och lärorik sysselsättning iför sommaren, laven om förtjänsten ej blev sa stor, som vi från början räknat med.
Jag lystrade då till uppmaningen: »Samla medicinalväxter!» samt satte mig i förbindelse med Svenska medicinalväxtföreningen, Stockholm Ö. Enligt därifrån erhållet förslag bildade vi i skolan en växtinsamlingsdepå med läraren som depåföreståndare. Jag studerade växterna i orten och uppgjorde en förteckning över de rikligast förekommande medicinalväxterna samt uppgav den ungefärliga kvantiteten av varje särskilt slag, vi trodde oss kunna insamla. Därefter erhölls från föreningen kontrakt i två exemplar med angiven mängd av varje slags drog, tid for leveransen och övriga villkor, som kunde vara av betydelse for »affären».
Man kan även få teckna sig for viss areal samt odla medicinalväxter, såsom peppar-mynta, slätbladig persilja, kardbenedikt o. s. v. Vid torkning av stö<rre mängder, exempelvis av bladpersilja, ar det lämpligt att skicka varan i färskt tillstånd till närmaste av Medicinalväxtföreningen anvisade torkningsanstalt. Den färdiga varan sände vi till föreningens huvuddepå i Mariefred. Som handledning använde vi’boken »Våra medicinalväxter» av Gustav Lind och Nils de Verdier, vilken var en -värdefull och oumbärlig rådgivare. Nästan alla barnen skaffade sig ett exemplar av boken, vilken för övrigt borde finnas på varje bokhylla. Jag gjorde vidare upp en journal med konto för varje till depån anslutet ’barn, där jag införde vars och ens leverans, då jag mottog varan. Likvid erhölls först när vi’ fått betalning för hela partiet’ av Medicinalväxtföreningen. Något av barnen samlade, vill jag minnas, droger för omkring 16-17 kronor. Det ’ar inte sa mycket förtjänsten, som ar av betydelse, utan fastmer det att barnen få Ögonen ur)p for ätt tillvarataga det egna landets resurser i stort som smatt, att de få intresse fot" läkeväxterna i sin hemtrakt, oe-h att de ’få ett bestämt mål att inrikta sin verksamhet på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
