Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
868
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 44
Fritt forum.
For att främja en fri och saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg ay medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola rara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg, som
brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och kåren, införas icke.
Strödda glosor om ett kaotiskt "moment".
Professor Hans Larsson sätter som motto för en berömd skrift det lilla ordet: »Inte allt, men det hela i delen.» Om man under sin seminarietid fått det ordet i sitt huvud och sedan gått ut för att efter fattig förmåga (och med löjligt orimliga umbäranden) verka i den svenska folkskolan och sa efter några ar får känslan av att tiden gått ifrån en och man fördenskull söker att efter likaledes fattig förmåga tränga in i det nya, stöter man genast på ett uttryck, »den moderna arbetsskolan», som gör, att man tar ett tag om sagda huvud. Ty det ar underbart! Där hade man gått och just ej haft råd att skaffa varken den store Sjöholms eller de mindre profeternas många skrifter och ändå inbillat sig, att man gjorde skäl för den otillräckliga lönen. Men icke!
Visserligen hade man en känsla av att hjälp var av nöden - snar och bra hjälp! - men inte kunde man ana, att de nu framstormande idéhorderna skulle vara medlen att få tiden tillräcklig och undervisningen effektiv nog. För all del, totalt främmande för det där nya var man kanske inte i praktiken, men sa där hejdlöst mångsidig och »rolig» hade man ändå ej tänkt sig saken.
En sak väcker förvåning. Om man ar jämförelsevis obeläst i den utländska nutida pedagogiklitteraturen och ej tror, att normalplanen ar enda ursprunget, sa häpnar man över arbetsskoleskrifternas kolossala jonglerande med vissa uttryck, såsom »moment», »kursavsnitt», »en oerhört viktig detalj», »in-nötning», »referensbibliotek» och mycket mera sådant. Man undrar ovillkorligen: Var ar källan? (Och hur skön skall den ej vara!) För övrigt förvånas man över ännu en sak. Arbetsskolan vill sätta i gång barnen i tal och skrift och handling, då däremot läraren »tige i församlingen». Men varför verka (även) »arbetsskolare» sa ofta att vara jäktade och nervösa och ha slitna halsar? (Detta var ju icke meningen, säger Björnstjerne i Över Evne.) Vidare förvånar ibland stilens fladder och flyktighet. Med hopp om åtminstone en aning överseende, vill jag saga, att framställningssättet i särskilt herrar Augzell -Olssons säkerligen välmenta bok om B 2-skolan irriterar. Ett bättre intryck i stilistiskt hänseende gör nog herr Gustaf Petterssons nyligen utkomna handledning. Men även den laborerar på ett ganska utpräglat sätt med den exklusiva arbetsskolan och gör därför stundom ett beklämmande intryck. Om man emellertid känner den präktige författaren (ja, säkerligen annars också), läser man boken med beundran, särskilt var sa fallet med undertecknad, som hade glädjen återfinna synpunkter, vilka han själv i all ringhet utfunderat eller upptagit av andra, och blev slagen av den ena kloka och mått-
fulla reflexionen efter den andra. Och fastän vi lärare väl ej trodde det, sa var kanske centralstyrelsens mening med pristävlingen ungefär ett sådant arbete.
Min mening ar egentligen inte att bryta staven över arbetsskolan, endast att göra ett par påpekanden. Vad vill arbetsskolan? Ja, det ar ju mycket, mycket. Särskilt en sak: bort med plugget! Det ar på den punkten, jag dristar opponera. Barnen ska nu rita sig till allting, och ett sa fult ord som »läxa» får helst inte nämnas. »Intresset ar den dyrbaraste rosen i hela pedagogikens örtagård», anmärker min vän Gustaf Pettersson något spjuveraktigt. Och då får ju ej pluggas?
Ej det i början citerade, men ett annat ord av prof. Hans Larsson ha arbetsskolorna med rörande enighet anammat. Det ar ordet om att man vid undervisningen skall ha ett ärende. Detta ord, som vill befrämja ett slags intressemetod, ha de moderna Sverige-pedagogerna låtit ringa för sina själars öron, tills de förgätit, att själva intresset dock ej var målet. »Bildning ar det, som finns kvar, när man glömt allt, vad man lärt», ar ett annat sådant där ord, som förvillat. Ty det ar ej nödvändigt för att bli bildad att lära sa, att endast färdigheten, tekniken, samt känslan men ej kunskapsstoffet stannar. Och i vår tids samhälle behöva kanske medborgarna ännu något mera an bara bildning. Men den nakna sanningen om den extrema arbetsskolan blir med största sannolikhet den, att de små »oskyldiga» barnen få lukta på ditt och datt men gå miste om reell behållning. Detta av den enkla anledning, att undervisningstiden varken med eller utan trolleri-konster tillåter ett verkligt smältande av arbetsskolans nervöst våldsamma stoff anhopning. Vid betraktande av särskilt göteborgarnas mångahanda alster med »lämpligt» stoff, kan man ej undgå att stilla undra, vad som egentligen menas med ångbåt. - Herr Värner Rydén nämnde nyligen något om att det ar otroligt, vad man på vissa håll i detta land tror, att barn skola kunna smälta. Ja, nog ar det litet otroligt! Och vad tiden särskilt i B-skolorna skall räcka till! Det undras mig, om ändå inte räkning och modersmål alltfort måste förbli huvudämnena, och då, ja, då blir den allra sista idolen ganska svårhanterlig. Jag syftar på den grafiska framställningen av Statistisk årsbok ...
Nej, det blir nog i alla fall sa, att just plugget ar nödvändigt. Tyvärr nödvändigt! Enkla lektioner med inpräglande av stoff. Gärna en kartritning hemma - men läxan skall kunnas. Ingen avkortning av förhöret! Det icke ringa antal svenska barn, som står imbecillstadiet nära, får icke behandlas som kunniga intelligenser med civilingenjörs examen. I dessa yttersta tider har ett tal höjts, att det ar synd om de begåvade barnen, som hämmas av de andra. Däjrför har undervisningen lagts till rätta för - gymnasister.
Och de andra stackarna, det stora flertalet, ja, dem talas ganska tyst om. Men dessa äro just sådana, att de vilja ha en ^läxa, vilja lära genom »plugg» och vilja kunna en bestämd sak: något annat varken hinna de med eller kunna utföra självständigt. Och vidare: när nu bottenskolan äntligen blivit ett slags verklighet, krävas faktiska kunskaper även av de begåvade. Låt dem då lära på ett för dem naturligt sätt! Barnen kunna ej smälta alla »moment». Barnen vilja plugga!
Med ovan sagda har jag endast velat antyda, att arbetsskolan skjutit över målet. Den var en nödvändig riktning, men den släppte kontakten med det gamla, och sånt går inte. Jag ville säga, att nu ar tiden inne för syntesen! Den innehåller: kunskap och färdighet. - Tillbaka till barnet!
Jag skulle i detta sammanhang velat säga något om den svallande floden av pedagogisk litteratur och läroböcker (ja, herr Sjöholm ar bra, trots allt) samt ställa tiden och lärarutbildningen i förhållande till varandra, men vågar jag ej begära mera utrymme denna gång. Om mina kolleger i ödemarken (d. v. s. ej A-skoledistrikt) ville säga sin tanke om vad jag här vidrört, sa tror jag, att synpunkter skulle framkomma, som hittills saknats, men som äro nödvändiga för en vettig utveckling.
Jag tror, att bi. a. följande behöver ventileras :
1. Kan arbetsskolan med verklig behållning praktiseras utan att våra läsoraningar slopas och undervisningen helt individualiseras (vilket ej avskaffar plugget) ?
2. Kan en lärare tjänstgöra i trettiotre ar i en arbetsskola?
3. Ar det lämpligt (nödvändigt?), att läraren specialiserar sig på något ämne och driver de andra med minimikurs?
Ja, det var »glosorna». Till någon reflexion Över inledningscitatet hann jag inte ...
Erik Lundin.
Lagstadgat möte mellan skolråd och lärarkår.
Sedan ungefär 20 ar tillbaka hava dylika möten anordnats för varje ar. Genom dylika sammanträden kunna bägge parterna lära känna varandra bättre. Skolrådsledamöterna tycka kanske mången gång, att lärarna ha alldeles för stora fordringar, medan lärarna kanske i sin tur anse, att skolråden ej tillgodose deras intressen, som de borde.
Genom dessa lagstadgade möten mellan skolråd och lärarkår kunna sådana misshälligheter uppklaras och ett gott samförstånd till skolans fromma uppnås. Säkerligen skul-’ le Sveriges folkskolor vinna mycket därpå.
Vissa svårigheter finnas dock, och särskilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
