Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 45
SVENSK LÄRARETIDNING.
889
Och härmed äro vi inne på ett annat dominerande intryck från debatten, nämligen den räfst med lögnen, som verkställdes av sa många talare. Den började med hr Holm-dahls tal. Han tillkännagav icke sin ställning till revisionsfrågan, men han betecknade motionen såsom högeligen opåkallad, varefter han utförligt redogjorde för de positiva förtjänsterna hos undervisningsplanen och konstaterade den avspänning i striden kring skolans kristendomsundervisning, som inträtt med undervisningsplanens utfärdande. Ännu märkligare blevo åtskilliga biskopars inlägg. Den gamle patriarken Danell från Skara talade med stark indignation mot den brist på laglydnad, som framträtt i kampen för katekesen. Lagar och förordningar skola lydas av kyrkans män, även om de ej i allo gilla dem. Biskop Billing från Västerås tog bladet från munnen i fråga om talet om den stora okunnigheten i kristendomsämnet. Från alla sina visi-tationer hade han konstaterat mycket goda resultat av den nya kristendomsundervisningen. Barnen kunna väl inte katekesen som förr, men de kunna mycket ur det centrala i bibeln, de ha fått bilder ur kyrkohistorien, det har blivit liv och intresse kring ämnet. Biskop Aurelius i Linköping vittnade på samma satt. Biskop Eeuterskiöld från Växjö höll ett entusiastiskt tal i samma riktning och uttalade sin beundran över den svenska folkskol-lärarkårens förmåga och arbete for att komma till rätta med alla svårigheterna i -samband med den djupgående omläggningen av undervisningen i ämnet. Biskop Eodhe i Lund avgav ungefär samma vittnesbörd. Han fäste därjämte i sitt tal uppmärksamheten på de svårigheter, som ligga däri, att man på -katekesen ställer anspråken att vara på en gång bekännelseskrift - och som sådan ett historiskt dokument, där intet ord får ändras, hur den pedagogiska erfarenheten an utvecklar sig - och lärobok för barn, där man dock måste söka anknytning till barnens fattningsförmåga och den fortskridande utvecklingen. Detta påpekande berör säkerligen kärnan i hela problemet.
Det väckte både inom kyrkomötet
och bland åhörarna stor uppmärksamhet, att även biskop Eklund i Karlstad, trots all ironi över »den hedniska staten» och diverse giftigheter mot »fjanten» Pestalozzi och alla moderna pedagogiska strävanden, stannade vid ett avståndstagande från motionen. Biskop Lönegren hade redan som utskottsordförande gjort detsamma.
Ett synnerligen uppmärksammat anförande hölls av kyrkohistorikern professor Holmqvist från Lund, som nu öppet ville deklarera, att han redan vid 1925 års kyrkomöte varit motståndare till kyrkomötets då intagna ståndpunkt - en bekännelse som f. ö. även biskop Billing avgav. Då hade emellertid en motion förelegat, underskriven av mer an halva kyrkomötet, och man hade böjt sig för detta faktum, sa att motionen antagits utan debatt. Därmed hade kyrkomötesbeslutet fått över sig en enhällighet, som i själva verket icke förelåg. Nu ville han deklarera öppet, att han ogillade motionen och stod på undervisningsplanens allmänna ståndpunkt. Några mindre modifikationer kunde han vara med om, men varje försök att bryta undervisningsplanens principiella inriktning hade i honom, och detta icke minst på grund av hans kyrkohistoriska insikter, en bestämd motståndare.
Det bör till slut fastslås, att Bolstad icke hade en enda försvarare i kyrkomötet bland alla rikets biskopar. Icke ens biskop Block gav en antydan om att han gillade prosten Engströms lagtrots.
En av de stora huvudstadstidningarna, vars ledareskribent från riksdagsläktaren följde hela debatten, resumerar sina intryck på följande sätt:
Man kan konstatera två ganska märkliga ting. Kyrkomötets majoritet tog ett uppenbart avstånd både från denlagtred-skande opinionsstorm, som blåsts upp med det illustra Bolstad som vindsäck, och från den smädetrafik, som i många ar pågått mot 1919 ars allmänna kursplan. Knappast drömde hr Värner Rydén for 10 ar sedan, att hans påstådda attentat mot kristendomsundervisningen inom själva kyrkomötet skulle röna sa många erkänslans ord. Man nästan överbjöd varandra i frikostighet med överbetyg. Attentatorn, som själv från läk-
taren åhörde betygssättningen, har all anledning att prisa sin dag. Särskilt intressant var det att åhöra den konservative Skarabiskopens deklaration. Han sökte fora laglydnadens och nykterhetens talan, förklarande, att det inte ens skadade kristna människor att ha litet förstånd och att med tanke på de skador, som katekesplugget åstadkommit, anslå en mera dämpad ton.
Den, som skriver detta, har aldrig misströstat. Uppsåtet har varit tvåfaldigt: att få till stånd en för barn lämpad kristendomsundervisning och att skapa en såd^n kristendomsundervisning i våra folkskolor, som befriar den svenska folkskolan från förödande strider om kristendomsundervisningens vara eller icke vara - strider som i sa många andra land fört till den ödesdigraste splittring av hela barndoms skolan.
Någon naiv föreställning om att en sa djärv och till grunden omgestaltande åtgärd som den för tio ar sedan beslutade skulle kunna företagas utan att väcka upp motstånd, har aldrig funnits. Men mitt i smädekampanj en och under allt lögnsmideriet har aldrig tilltron till sanningens seger sviktat. Det skulle emellertid vara orätt att förneka, att tioårsdagen av undervisningsplanens utfärdande knappast kunnat bereda den härför ansvarige större glädje an den, som låg i den uppenbara moraliska seger för de ledande tankarna och det bärande uppsåtet i den s. k. kristendomsuka-sen. Det spelar därvidlag ingen roll, att upprättelsen för tio års oförrätter kommit långt tidigare an man kunnat vänta; det viktigaste ar, att hädanefter vilar den nya kristendomsundervisningen på en orubbligt säker grund.
Kyrkomötet avslog motionen och biföll utskottets hemställan med 35 röster mot 22. Dessförinnan hade yrkanden om rent avslag - alltså även på utskottets hemställan - nedvoterats. Det positiva i kyrkomötets beslut återgives på annat ställe. Att draga några vittgående slutsatser om betydelsen av kyrkomötets opinionsyttring, vore säkerligen överdrivet. Splittringen inom kyrkomötet var sa stor och rådvill-heten sa allmän, att ställningen när-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
