Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 46
SVENSK LÄRARETIDNING.
903
tuppen tillades för nybegynnare). Samma samling av textord utlägger Luther styckevis i särskilda katekes- eller barnpredikningar (Luthers egen »stora katekes», 1529), och predikan över varje stycke avslutar han med ett par raders sammanfattande svar på frågan Vad ar det? Textorden samt dessa sammanfattande svar rörande deras innebörd utger han likaledes i ar för 400 ar sedan och det under namnet lilla katekesen - en bok, som under dessa sekler säkerligen varit de kristna församlingarnas mest lästa och enda inlärda bok. Åtskilliga som ha kritiserat den ha gjort det på grund av att de förblandat den med någon hårdtuggad storkatekes. Denna senare ha många trott vara avfattad av Luther, men han har aldrig skrivit någon sådan. Hans sa kallade stora katekes utgöres i stället av barnpredikningar och ar en njutbar bok, som synes böra ännu i dag kunna på ett utmärkt sätt befrukta lärares och väl även prästers kristendomsundervisning. (Om dessa böcker jfr min uppsats Katekeser av och efter Luther i Skola och samhälle 1929.)
I företalet till lilla katekesen uppmanar Luther prästerna att ordagrant läsa upp själva huvudstyckena (textorden) vid varje högmässa. Vår första kyrkolag upprepar denna maning. När menigheten kunde detta pensum, skulle prästen, enligt Luther, på motsvarande sätt läsa upp dennes lilla uttydning (svaren på »Vad ar det?») eller ock någon annan liten utveckling av textorden. I åtlydnad härav gick man vid inpräglingen tillväga i basta fall på följande satt (t. ex. i Jena å 1530-talet) : »4- å 6-åringarna ledas eller bäras till kyrkan tisdagar och torsdagar klockan l och placeras på altartrappan. Kaplanen reciterar lilla katekesen, och alla barn läsa efter med klingande röst. Därefter får en elev stå upp och läsa högt ur minnet och läraren rättar felaktigheterna. Under tiden skär klockaren pepparkakor i Småstycken, som sedan utdelas av kaplanen. Därigenom fästa de små sig vid honom och komma gärna igen. Fyra stadsbor bekosta gärna kakorna, på det att barnen sa måtte komma tillstädes och upptuktas i gudsfruktan. Och efteråt leka barnen sådan »skola» på gatan, på en trappa e. d. »Gud give (fortsätter Roskildebiskopen Palladius denna skildring vid visitationerna c: a 1540), att menigheten ville se /en spegel häruti och medverka till att barnen måtte med lek och lust lära sin katekes: i stad hos kaplanen, på landsbygden hos klockaren. Då skulle barn och tjänstefolk bli gudfruktiga, lydiga och nöjda med sin lott.»
Folk- och i synnerhet barnundervisningen i kyrkan utvecklas och systematiseras på olika sätt, allt efter den lokala tillgången på präster och - efter hand - undervisningspliktiga klockare. Enligt vår kyrkolag 1561 borde man »predika» katekesen åtminstone i adven-tet och fastan: i städerna i ottesång el-
ler aftonsång, på landsbygden under högmässopredikans ena hälft, Därvid upplästes dels textorden och lilla ut-tydningen, dels motsvarande lilla avdelning i Luthers eller någon annans katekespredikningar. De sistnämnda utbyttes »somligstädes i städerna» mot katekesförhör. Sedan minimipensum var inpräglat, kunde prästen eller klockaren i synnerhet vid prästbrist gång på gång uppläsa för barnen spörsmål och svar ur en större frågekatekes samt förhöra dem å dessa.
Vid fullständig katekesgudstjänst kunde man följa den ordning, vari Luther avfattat sina katekeser. Prästen eller klockaren uppläste a) ett huvudstycke (ur textorden), b) en predikan över ett textstycke därav (t. ex. ur Luthers »stora katekes»), c) Luthers svar på frågan Vad ar det ? i lilla katekesen. Detta textstycke och detta svar uppläste därpå barn, tjänstefolk och andra utantill högt, an var och en for sig, an alla i kör.
I ar för jämt tre hundra ar sen upptog biskop Joh. Rudbeckius i Västerås den praxis från utlandet, att man skulle i ottesången för tjänstefolket uppläsa storkatekesen och katekesens årsläxa. Med detta uttryck åsyftas tydligtvis att ena söndagen reciteras alla textorden (abc-boken), andra t. o. m. sjätte söndagarna uppläses ett huvudstycke med tillhörande lilla uttydning pr dag (inklusive syndabekännelsen) och på sjunde citeras hustavlan. Det var sålunda en kombinerad inlärnings- och repetitionskurs. Senare praktiseras detta sätt allt oftare. Och man lade präster och klockare på hjärtat att vara flitiga och noggranna i att sprida och kontrollera kunskaperna framför allt i Luthers lilla katekes.
Det var emellertid anledning till klagomål över bristande nit på många håll. En hjälppräst anmälde ännu 1627 sin kyrkoherde för att katekesförhören »drevos matt». »Stora drängar (= ynglingar) kunna icke ens textorden till första huvudstycket.» Biskoparna i Roskilde 1540 och i Strängnäs 1669 klagade högljutt över t. ex. att man läste: »Finter Ponter Pilater» (= pint av Pon-tius Pilatus) eller att man läste utantill utan att förstå: man började på ett stycke, fortsatte på ett annat, slöte på ett tredje osv. Det vore »papegojläs-ning» och »läppeslammer». Den senare klagar att blott få kunde läsa textorden utan att inmänga uttryck här och var ur svaren på Vad ar det? Menige man kunde dem »intet enfaldeligen och efter bokstaven förstå. De rafsa fram i läsning med springande tunga, blanda orden ihop, säga dem orätt fram, icke sällan omkasta och mänga det ena med det andra utan åtskillnad, havandes på själva saken antingen mycket ringa och styckat eller ock platt intet förstånd.» - Prästerna hade ej ringa skuld till församlingsbornas oförstånd i hithörande ting, klagar Strängnäsbiskopen. Vid
predikan över katekesen gjorde sig flertalet prästmän icke mödan att träget dem samma stycken intugga; de varken vore vana eller ville sänka sig i enfaldigheten till den fåkunnige hopen; åt den såsom åt nyfödda borde de på det enfaldigaste giva förnuftets mjölk.
Sådan kunskap om prästernas nit och folkets kunskaper skaffade sig biskopar och prostar vid Visitationen Därvid förhördes menigheten i skilda grupper t. ex. på följande sätt: »De äldre männen [placerades] framme i koret, vilka biskopen själv examinerade; andra blevo stående uti sina stolar; pigor och flickor i sakristian, drängar och pojkar bak i kyrkan». - Även prästen hade att kontrollera kunskap och förståelse hos allmänheten vid många slags »förhör». Man bibehöll från medeltiden de fyra nämnda examina. Och efter hand kompletterades de med följande tre periodiska förhör. 1) T. ex. for Västerås stift beslöts vid prästmöte 1620 att å söndagsförmiddagen »kräva besked» av de rotevis tillkallade åhörarna i städerna och i synnerhet ungdomen, vad de lärt dels nyss vid högmässopredikan (sålunda ett förhör i biblisk historia och i allmänna lärdomar av bibelns och predikans innehåll), dels på morgonen vid inpräglandet och förklarandet av ett katekesstycke i ottesången. Motsvarande examina skulle på landet äga rum efter veckopredikan (alltså ett slags religiös folkskolelektion i veckan). 2) Bland nattvardsförhören blev efter hand en examen fore första tillträdet till nattvardsbordet allt allmännare. Genom detta konfirmationsförhör (och en kortvarig konfirmandundervisning dessförinnan) blevo efter hand andra examina mindre nödvändiga. Förhören med äldre begynte man alltså delvis ersätta med halvt eller helt obligatorisk avslutning på den kyrkliga barnuppfostran. Efter denna behövde man vanligen blott undergå visitations- och årsexamina. 3) De sistnämnda ägde rum dels i kyrkan, dels i avlägsnare byar. Vid dessa husförhör antecknades kiinskaperna i katekes och, åtminstone efter 1686, även i innanläsning. Vid församlingsbornas namn i kyrkoböckerna upplinjerades exempelvis en spalt för varje Imvudstycke i lilla katekesen. I varje kolumn kunde man sa anteckna, om någon t. ex. ej kunde mer an sju budord med tillhörande »Vad ar det?» varefter han till ett följande förhör hade ett eller flera av de följande buden i läxa eller bakläxa.
Den första svenska folkundervisningsstatistiken finnes i Dalarne och Västmanland (Rudbeckii stift) c: a 1640. Vi beakta då först den grupp, fattighjonen, som man kunde sätta de lägsta kraven på. De fingo ej mat, förrän de visat sig kunna text or den (jämte morgon-, afton- och bordsbönerna) - alltså det av Luther uppsatta minimikravet (abc-bokens text). Ingen av dem kunde ett ord mer.
Vi gå till dem, av vilka man kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
