Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 48
SVENSK LÄRARETIDNING.
957
här hemma ännu icke ar sa aktuell. I Österrike ar däremot studentexamen för folkskol-lärarutbildning obligatorisk, och i Norge har saken allvarligt diskuterats. För övrigt var dr Nordlund av den åsikten, att man vid seminarierna lättare kan få fram en begåvningselit an om studentexamen skulle bli obligatorisk. I sa fall kunde lätt befaras, att eliten gick åt annat håll.
Överlärare Hjalmar Forsberg, Hälsingborg, yttrar bi. a.: En sådan ordning skulle medföra ganska betydande nackdelar. De många landsortsbarn, som nu bli duktiga lärare, skulle härigenom utestängas från möjligheten att komma in på lärarbanän.
Överlärare Nils Rydén framhåller, att en folkskollärare kan knappast vara betjänt av samma utbildning som en läroverkslärare. Den senare har ju endast ett par ämnen att undervisa i, och för honom ar undervisningen det väsentliga. Folkskolläraren skall däremot undervisa i flera ämnen, och dessutom ar för honom uppfostran minst lika viktig som undervisningen. Och sådant lär man sig inte vid ett universitet.
Överlärare A. Wide, Rå, framhåller, att förslaget skulle medföra en ekonomisk orättvisa mot de mindre bemedlade. Vidare vore det omöjligt att slopa seminarierna, ty fackutbildningen måste finnas. Den 4-åriga seminariekursen ar f. ö. sa bra, att det inte finns någon anledning att slopa den. Och de folkskollärare, som endast ha seminarium bakom sig, ha stått sig gott i konkurrensen med studenterna.
Jämväl rektor magnificus vid Lunds universitet, professor A. Moberg, har uttalat sig.
Han framhåller, att hela problemet icke blott ar av pedagogisk utan även av ekonomisk natur och säkerligen behöver noga undersökas, innan vi överföra den nya metoden till Sverige. Principiellt ha naturligtvis universiteten ingenting att invända mot att få ökat inflytande över undervisningen eller att de få flera studenter.
Någon samlad uppfattning inom f olk-skollärarkåren i denna fråga har ännu ej konstaterats. De båda centralstyrel-seledamöter, som uttalat sig, ävensom centralstyrelsens sekreterare ha sin ställning klar, men centralstyrelsen som sådan torde vilja avvakta resultatet av mycket ingående undersökningar innan den tar ståndpunkt till en sa viktig och vittutseende fråga. I detta syfte har den bi. a. beslutat att utsända hr Lidman och fröken Lamdewall för att studera vissa utländska förhållanden. Rubriker, som förekommit i pressen om vad »folkskollärarna vilja» i denna fråga, äro sålunda förhastade. Innan en sådan »vilja» kunnat konstateras, måste frågan undergå en omsorgsfull behandling både inom centralstyrelsen och inom S. A. F: s alla kretsar.
Stavningsmotionen från Ystad har, som väntat, mötts med begabberi från de hall, som myntade benämningen »pigstavning» om Fridtjuv Bergs stavningsreform. Nya Dagligt Allehanda (h), som numera dock själv infört dylik stavning i sina spalter, levererar bi. a. följande:
Till den moderna tidens pedagogiska principer hör nämligen, att barnens tankemöda skall göras sa lindrig som möjligt, samtidigt som mångläseriet i skolorna växer. Man sysslar med »multa», men behållningen kan ändå icke bli något »multum» av helt naturliga skäl. Och sa söker man ett korrektiv mot detta missförhållande i anordningar, som skola göra allt bekvämligare. Befinnes därför den gängse stavningen ställa för stora krav på minnesövning och eftertanke, sa bör den »reformeras» till tankelättjans förmån.
Har generationen på skolbänken besvär med att komma ihåg åtskilliga detaljer, sa far den inte alls illa av att öva upp minnet en smula. Det ar den rena »pjoskpedagojan» att vilja bespara skolornas alumner intellektuella ansträngningar.
Man kan ha sina betänkligheter mot att alltför ofta ändra stavningssättet utan att därför behöva producera sa mycken bornerad dumhet.
Som ett stilprov på vad »äktfinnar-na» tillåta sig gentemot svenska myndighetspersoner, avtrycka vi efter den bland äktfinnarna ledande tidningen Autosuomalainen följande, som kommer såsom kommentar till det stora lärarmöte i Övertorneå, vilket för någon tid sedan behandlade språkfrågan:
Tillsvidare har biskop Bergqvists försvensk-ningsplan vunnit majoritet, biskop Bergqvist, denne fanatiske (kiihkomielinen) prelat, vilken vi denna gång torde kunna betrakta som norrbottensfinnarnas värsta fiende. Men det ar blott en tidsfråga när denne värde prelat, vilkens uppgift i Norrbotten synes vara den finska nationalitetens steglan-de, och icke gudsrikets kärleksverk, får se alla sina ansträngningar rinna ut i sanden, ty hans bestyr står icke i samklang med bibeln eller den lutherska läran.
Vad ar väl denne lille, fanatiske biskop vid sidan av den kraftfulle och storstilade Luther? Luther lyfte folken ur den mörkaste avgrund, dit den katolska religionsundervisningen på ett främmande språk hade störtat dem, och dit biskop Bergqvist åter vill störta de finska barnen i Norrbotten genom kristendomsundervisningen på ett främmande språk.
Vi antaga, att den reslige Lule-bispen ler i sina vita mustascher, när han betecknas som både »liten» och »fanatiker». Ej heller tar han måhända alltför tragiskt beskyllningarna för att vara »norrbottensfinnarnas värsta fiende», att vilja »finska nationalitetens steglan-de» o. s. v. Hans långa livsgärning och den kärlek, varmed han omfattas av alla samhällsklasser inom sitt stift, och detta just därför att han i allo varit raka motsatsen till vad som nu pådyvlas honom, ge honom för visso styrka att tåla även skändligheter.
Men man har rätt att fråga, hur mycket man egentligen behöver finna sig i på svensk sida gentemot dessa finska agitatorers försök att inblanda sig i svenska angelägenheter. Visserligen har Gustav Sundbärg som ett svenskt lynnesdrag framhävt, att svensken alltid står värnlös mot oförskämdheten. Men
vi hoppas, att den svenska regeringen med all önskvärd tydlighet klargör för vederbörande, att svenska undervisningsfrågor lösas i enlighet med svenska medborgares vilja. Och vad Tornedalens befolkning vill - både den finsktalande och den svensktalande - det har den upprepade gånger tillkännagivit med en tydlighet, som ej kan missförstås.
dagen.
Överstyrelsen har talat
Skolöverstyrelsen har avgivit sitt utlåtande angående folkskolans undervisningsplan. Det ar dagtecknat den 16 november och förelåg den 22 dennes underskrivet i ecklesiastikdepartementet. Det ar ett digert aktstycke, som av oss framdeles skall utförligare refereras och kommenteras. Men vi ha trott oss bäst tjäna vår läsekrets genom att i dag lämna en sammanträngd redogörelse för huvudinnehållet i utlåtandet samt därtill knyta några första-handsreflexioner.
Det ar en oerhörd hög av handlingar, som inom skolöverstyrelsen avverkats i och med avgivandet av detta utlåtande. 15 mer eller mindre vidlyftiga och mer eller mindre vederhäftiga - mest det senare - petitioner och skrivelser ha legat till grund för revisionskravet. Vi möta i luntan gamla bekanta - kanhända verka de nu mest som spöklika gengångare från en svunnen tid - sådana som hushållningssällskapens ombudsförsamlings skrivelse 1925 angående omorganisation av folkskoleväsendet. Ar det någon för resten, som nu drar sig till minnes professor Lundells en gång med sådan aplomb framförda projekt om bi. a. att anslå en tredjedel av folkskolans tid åt slöjd för gossar och husligt arbete för flickor eller att avkorta den årliga lästiden med en tredjedel, om tiden användes för praktiskt arbete av ett eller annat slag? Vi möta exempelvis de Karl Johan Ekmanska snilleblixtarna i olika framställningar från de kommunala folkskoleförbundens riksorganisation, där nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
