Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 5. 29 januari 1930 - Andra föreningar - Dödsfall - G. F. Svanholm - Riksdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 5
SVENSK LÄRARETIDNING
105
För att vespern skulle bli vad den
bör vara, en högtidlig form för
aftonbön, påpekades:
1. Att dagen för densamma bör
bestämmas i god tid.
2. Att intimt samarbete bör förekomma
mellan liturg och kyrkomusiker, så att
anti-fonier och körer må kunna framföras på fullt
värdigt sätt.
3. Att gudstjänstbesökarna genom text blad
beredas möjlighet att följa den liturgiska
gången och deltaga i psalmer och växelsång.
4. Att då växelsång, psalmsång och
predikan bilda stommen i en vesper, bör den
kunna anordnas även där hymnkör saknas.
Barn-och ungdomskörer lämpa sig utmärkt.
5. Att i regel kommer 1924 års vesperale
till användning om än vad beträffar
bibelläsning, körer och psalmer ett och annat
utbyte sker. Nämnda vesperform synes
föredragas framför 1925 års förslag på grund av den
mera omfattande självverksamhet, som
särskilt i fråga om psalmsången erbjudes
församlingen och det större utrymme den
bereder den flerstämmiga sången.
6. Att för vidmakthållande av detta
nyväckta intresse vissa åtgärder vidtagas såsom
t. ex. att församlingarna ställde nödiga
medel till förfogande för inköp av
vespermate-riell för biträde av sjungande liturg o. d.
Centralstyrelsen beslöt uppmana
kyrkomusikerna att anskaffa Hennebergs
»Orgelns byggnad».
Åt arbetsutskottet uppdrogs att hos
k. m: t begära ett anslag av 2,000 event.
2,500 kr. för anordnande av allm. möte
i Stockholm i sommar. Detta möte skall
hållas den 21, 22 och 23 aug. Till
be-styrelse valdes 14 kyrkomusiker, på ett
undantag när stockholmare, med D.
Ahlén som sammankallande. Åt
bestyreisen uppdrogs att utforma mötet i
alla dess praktiska detaljer, och äger
bestyr elsen rätt att med sig adjungera
andra för saken lämpliga personer.
Vid allmänna mötet skall överläggas
om vilka åtgärder som böra vidtagas
för att frågan om lagförslaget rörande
kantorer snarast blir löst på ett
tillfredsställande sätt.
Med anledning av meningsutbyte i
koralfrågan vid ett av rikets f
olkskollä-rarseminarier uttalade centralstyrelsen
som sin mening, att i rikets seminarier
och skolor skall 1921 års koralbok
an-Tändas vid undervisningen.
Centralstyrelsen förklarade sig med
uppmärksamhet vilja följa frågan.
På grund av att till centralstyrelsens
kännedom kommit ett fall av förlust
genom brand av boställsbyggnad uppdrogs
åt ordf. att ha sin uppmärksamhet
riktad på fallet i fråga och hänsköts
frågan i övrigt till arbetsutskottet för
eventuella åtgärders vidtagande.
Gynna tidningens
annonsörer!
Dödsfall.
G. F. Svanholm.
F. folkskolläraren Gotthard Ferdinand
Svanholm avled i Kalmar den 10 jan., nära
87 år gammal.
S., som var född i Västervik, avlade som
student folkskollärarexamen i Linköping 1877.
Från ’början hade han ämnat beträda en helt
annan bana, men åtskilliga omständigheter
gjorde, att han med tiden slog in på
lärar-banan. Efter kortare anställning på andra
platser tillträdde han folkskollärartjänsten i
Valdshult 1880. Denna befattning innehade
han ända till 1908, eller i nära 30 år, och
oförgätligt bevara än i dag hans äldre och
yngre f. d. skolbarn minnet av sin lärare, och
otaliga episoder än av tankeväckande, än av
humoristisk art fäste sig från den tiden i
bar nami nnet.
Under vistel&en i Valdshult togs S. förmåga
i anspråk även för kommunala värv.
Sålunda beklädde han under en lång följd av år
posten som ordförande i kommunalstämman.
När S. efter uppnådd pensionsålder f
rån-trädde sin lärarbefattning, återvände han till
sin födelsestad. De sista åren har han
emellertid varit bosatt i Kalmar. Närmast sörjande
äro förutom maka i andra giftet Larn och
barnbarn.
Riksdagen*
Motioner.
.Lärarnas naturaförmåner.
Den i förra numret i korthet
omnämnda motionen av hr Johan Nilsson
(s) i Malmö väckta motionen angående
lärarkårens naturaförmåner är av
följande lydelse:
Ändrade förhållanden ha givit allt större
styrka åt den uppfattningen, att staten helt
bör övertaga utgifterna till lärarlönerna vid
landets folkskolor. För närvarande bidrager
staten med 90 procent av grundlönerna samt
kommunerna med 10 procent. Staten
bestrider dessutom utgifterna till de åt lärarna
utgående ålderstilläggen, medan utgifterna till
naturaförmånerna bränsle och bostad
bestridas av kommunerna.
Tanken på statsbidrag till lärarlönerna är
ingalunda ny. Den uppstod redan på
1600-och 1700-talen. Åtskilliga framställningar i
syfte att erhålla statsbidrag gjordes då till
regeringen, fastän de under lång tid alltid
avslogos. Varje sådan fordran
tillbakavisades bland annat bestämt i en kungl,
resolution år 1723. Först 1768 godkändes delvis i
ett kungl, brev principen om statsunderstöd.
Sedan den tiden ha i riksförsamlingen två
meningar brottats mot varandra, den ena att
lönerna till lärarna vid folkskolorna borde
utgå ur statsmedel, den andra att denna
angelägenhet uteslutande eller huvudsakligen borde
vara en kommunernas sak. Ur dessa
meningsbrytningar har dock vuxit fram det resultat,
att staten övertagit allt större andel i
lärar-avlöningen.
I k. m: ts folkskoleproposition till 1840-
1841 års riksdag betonades starkt nödvändig- ,
heten av, att staten lämnade kommunerna
hjälp med läraravlöningen. »Utan ett sådant
medgivande å rikets ständers sida blir det
svårt att som ovillkorlig skyldighet ålägga
samtliga församlingar i riket att fullt
ändamålsenligt ordna sitt skolväsende och med
nödig lön förse lärarna.» K. m:t uttalade
fruktan för att den ökade kommunala bördan
»kunde väcka hemligt missnöje emot dessa
välgörande inrättningar». Det statsbidrag,
som k. m:t då föreslog, skulle dock ej
överstiga 50 riksdaler och endast utgå till
församling, som av »fattigdom är urståndsatt att
själv till nämnda minimibelopp, (värdet av
16 tunnor spannmål), avlöna en skollärare».
En representant för bondeståndet Anders
Jönsson anvisade den utvägen, att man borde
indraga prästerskapets så kallade
vederlagsspannmål (16 tunnor i varje socken, en
kvarleva frän den katolska tiden) samt använda
den till folkskollärarnas avlöning. »Att det
vederlag av tillfredsställelse, herrar pastorer
såväl vid läsförhören som synnerligast vid
nattvardsungdomens beredande skulle hämta
genom skörden efter Guds ords utsäde i
barnahjärtat (av skollärarna), fullt motsvarar
det de mista i ladorna, därom förvissar mig
högvördiga prästerskapets kända nit för
sanning och ljus.» En annan motionär hoppades
emellertid att dessa lärare »i medvetande av
sina mödors viktiga inflytande på samhällets
framtid» skulle »finna en ersättning för den
njugghet . och bristande liberalitet, varmed
skolmästaren och upplysningen av
vederbörande omfattas».
I huvudsaklig överensstämmelse med k.
m:ts proposition anvisade riksdagen också
50,000 riksdaler banko att årligen utgå till
församlingar, som styrkt *sig vara i behov
av understöd för avlönande av skollärare.
Därmed hade staten också fastän efter långa
strider godkänt principen om statsbidrag till
kommunerna för läraravlönirigarna.
Det dröjde dock icke länge förrän nya krav
i detta avseende restes på staten. Vid
riksdagen 1844-1845 väckte prosten Anders
Landberg förslag om att större statsbidrag borde
utgå. Han fordrade därtill att alla
församlingar skulle få därav. Riksdagen beslöt i
anledning härav en avgift av 12 sk. b:o för
man, 6 sk. b:o för kvinna, Ehuru det vid flera
riksdagar klagades över att många
församlingar uppburo dessa statsbidrag för att
fondera en del av medlen i stället för att
använda dem till skolans inrättande och
lärarav-löning, fortsattes dock strävandena i
riksdagen att få statsbidraget till kommunerna
ännu större.
Vid riksdagen 1859-1860 hemställde
prosten P. J. Emanuelsson om en löneförhöjning
åt folkskollärare till 400 rdr samt »att av
denna lönefyllnad församlingen skall erlägga
två tredjedelar och staten en tredjedel». Och
när på grund av kungl, proposition vid
riksdagen 1862-1863 lönen höjdes till nyss
nämnda belopp, bestämdes, att hälften skulle
utgå ur statsmedel, och de församlingar, som
ville höja lönen till 400 rdr, skulle på vissa
villkor erhålla ytterligare statsbidrag med ett
belopp av högst 50 rdr. Statsanslaget till
folkskolan uppfördes nu å ordinarie stat under
åttonde huvudtiteln. Men först vid riksdagen
1871 blev principen, att statsbidraget skulle
utgå till hälften av den lagstadgade lönen, i
praktiken genomförd. Då genomdrevs nämligen
på regeringens förslag den mycket
betydelsefulla förändringen i avseende på sättet för
statsanslagets utgående till skoldistrikten, att
det nu bestämdes i proportion icke till
församlingarnas folkmängd utan till antalet
lärarkrafter.
Samtidigt hade emellertid i riksdagen höjts
starka krav på, att staten helt och hållet
skulle övertaga folkskollärarnas avlöning,
såväl grundlön som ålderstillägg. Kraven
framfördes i slutet av 1860-talet och under
1870-talet, särskilt från lantmannahåll. Motion
härom väcktes 1868 av Jöns Rundbäck, som
framhöll, att »det icke kan vara annat än
billigt och rättvist, om staten till de barn, som
erhålla sin uppfostran i folkskolan, bidrager
med 5 rdr mot 100 rdr, som tvivelsutan varje
lärjunge vid elementarläroverken årligen
kostat staten». Under de närmast följande åren
framfördes motioner i liknande syfte, fastän
de avslogos. Då riksdagen icke ville gå med
på hela lärarlönens överflyttande på
statsverket, väcktes vid riksdagen 1871 av A.
Johansson och vid 1875 års riksdag av J.
Jansson och Åke Andersson motioner, att staten
skulle bidraga med två tredjedelar och
kommunerna med en tredjedel av den kontanta
avlöningen. Med den ofta upprepade
motiveringen, att folkskolan borde vara en
kommunernas angelägenhet, avstyrkte vederbörande
utskott vid 1875 års riksdag motionen ifråga.
Kamrarna stannade dock i olika beslut, första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
