Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 8. 19 februari 1930 - Litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 8
enligt undérvisningsplanens anvisning
uppskjuta tredje och fjärde klassens
geografistudium och därmed även
motsvarande läsning till vårterminen, då
tredje klassen vunnit större läsvana och
skrivfärdighet.
I B2-skolor, där tyst läsning
systematiskt användes, torde lämpligaste
anordningen vara, att klaserna 5 och 6
under h. t. tyst läsa geografikursen och
ur avd. 3 i anslutning till
historielektionerna medan klasserna 3 och 4
under v. t. i största möjliga utsträckning
läsa tyst ur avd. 2: l och avd. 3.
Därigenom får läraren möjlighet att ägna
huvuddelen av sin omedelbara
läsun-dervisning åt den avdelning, -som bäst
behöver den, nämligen åt 3: e och 4: e
klasserna under h. t. (ur avd. l och
nordiska sagor ur avd. 3) men åt 5: e och
6: e klasserna under v. t. vid
genomgång av avd. 4.
Uppgifterna kunna lösas under eller
efter den tysta läsningen, och
redogörelsen lämnas antingen skriftligt eller
muntligt. Fördelaktigast torde vara,
att, där lärarens arbetsbörda tillåter
det, låta svaren bilda uppsatser. De
måste då avges i fullständiga satser och
granskas i koncept av läraren, innan de
ev. renskrivas och kanske infogas i
arbetsboken. Med tanke på detta
ändamål hade det måhända med hänsyn till
satsbindningen i uppsatserna varit
önskvärt, att dubbelfrågor (förenade
med och) förekommit i större
utsträckning. I skriftliga uppgifter äro sådana
frågor både användbara och nyttiga.
Den tysta läsningen med ledning av
föreliggande uppgifter kommer
säkerligen att resultera i individualiserat
elevarbete, även om läraren ej från
början avsett det. Svagare elever läsa
ett mindre urval, medan kanske de
mest försigkomna lämna redogörelse
för en del stycken i form av små
föredrag.
Den gamla metoden med detaljerad
utfrågning av förut höglästa stycken
tråkade ut barnen och ödelade
intresset. Arbetet med ledning av sådana
uppgifter som föreliggande kan ju
tyckas bli samma sak fastän i annan
form. Barnen bli emellertid med få
undantag mycket intresserade. Det
händer ofta, att de efter läsningen av ett
.stycke förkunna: »Det finns inga
frågor till det här stycket!», medan
besvikelsen tydligt avspeglas i deras
minspel. Klena högläsare nå ofta
överraskande goda resultat, medan en del
»högtalare» misslyckas, och läraren får
anledning att taga barnens
uppfattningsförmåga mera i betraktande, då
deras läsfärdighet skall bedömas.
Den typ av arbetsuppgifter, som
representeras av föreliggande arbete,
torde vara den, som bäst passar
flertalet lärjungar på folkskolans
åldersstadium. »Uppgifterna» borde likaväl som
Läsebok för folkskolan höra till varje
skolas utrustning.
E. Odelberg.
År&böcker i svensk undervisningshistoria,
nr 26. Av B. Rud. Hall: Prins Oscars
goss- och flickläroverk i Askersund.
Föreliggande skrift ger oss en inblick
i en sydsvensk privatskolas liv och
verksamhet under 1800-talets förra del.
Förutom en del aktstycken av
organisatorisk och ekonomisk natur innehåller
boken ett f or sin tid ganska märkligt
kam-ratuppfostringssystem, grundat på
elevernas självstyrelse. Idéen till detta
var hämtad från ett av engelsmannen
Sir Rowland Hill utgivet arbete, vars
svenska översättning med titeln
»Allmän uppfostran. Styrelse och
undervisning vid goss-scholan i Hazelwood» nu
utgör en sällsynt raritet. Genom en
initiativrik och impulsiv lärare vid namn
J. F. Svedberg infördes år 1829 dessa
reformidéer vid läroverket i Askersund
i ett för denna skola lämpat och
omarbetat skick. Försöket torde vara det
första i sitt slag i Sverige.
I de i S. A. F: s arkivs ägo befintliga
kladdanteckningarna av Svedbergs
hand uppdelas uppfostran i styrelse och
undervisning. Den förra skulle så
mycket som möjligt läggas i gossarnas egna
händer genom en av dem själva vald
kommitté. Denna sammanträdde en
gång i veckan, varvid två lärare hade
rätt att närvara. Kommittén valde en
hel rad av »Embetsmän», vilka var i sin
stad skulle uppspåra förbrytelser, leda
försvar, avgöra tvisteämnen och
verkställa straff. De senare bestodo
huvudsakligen i återbetalandet av förut
såsom belöning utdelade »marker».
Anteckningarna innehålla dessutom
ett av Svedberg uppgjort förslag till
stadgar, tydligen korrigerat och ändrat
i samråd med eleverna.
Med sin på viljeuppfostran och
karak-tärsdaning inriktade »styrelse» står den
lilla Yätterstadens skola i bjärt kontrast
till den tidens läroverk, beryktade för
sin pennalism.
G. 8.
Lillköpingsbarnen. Deras hem och
hembygd. Av Ingrid Wallerström under
medverkan av David Hedberg. I. Första
skolåret. II. Andra skolåret. Stockholm 1928.
A.-B. Magn. Bergvalls förlag.
- »Har nämligen den lilla
sjuåringen lyckats inhämta något nöjsamt av
raden eller stycket, som han eller hon
med kanske betydande möda arbetat sig
igenom, så sporrar detta till nya
ansträngningar för att komma underfund
med vad det följande kan ha att bjuda i
deri vägen.» - Med denna formulering
ha Ingrid Wallerström och David
Hedberg framlagt de pedagogiska
synpunkter, som ligga till grund för
»Lillköpingsbarnen», ett nytt försök att teckna
en värld i litet format, som kan
betraktas med det 7-åriga barnets ögon,
skildras med dess begränsade ordförråd och
framför allt begripas i den mån,
synkretsen litet i sänder vidgas under de
två första skolåren.
Avsikten att roa och samtidigt lära
är ingen ny kombination i pedagogikens
historia, otäi i vår tid får det väl anses
fastslaget, att en tråkig bok, om än
aldrig så nyttig, i varje fall är ett oting i
småskolan, där den rådande föreställ^
ningen om världen är någonting för sig^
som icke på allvar låter sig påverkas av
torrt snusförnuft och färglösa
moralpredikningar, ej tar åt sig meddelanden om
sådana fakta, som ej ha anknytning till
barnens eget fantasiliv, eller låter sig
förenas med någon slags livs- och
världsåskådning, som bara är en förminskad
och slarvigt tillyxad kopia av de vuxnas
egen. Därför kan man icke vara nog
tacksam för en läsebok sådan som
denna med dess för småskolans två
åldersklasser väl avvägda innehåll. Under
mångårigt arbete bland nybörjare har
författarinnan till »Lillköpingsbarnen»
så småningom utformat sina idoer. Den
värld som skildras bär äkthetens prägel,
visserligen har den ej alltid de vuxnas
proportioner, ty sagotonen måste ibland
hållas, men grundtonen är dock så
realistisk och verklighetskär, att även de
roligaste sagorna hjälpa till att bygga
upp en riktig och sann föreställning om
den fantastiska verkligheten själv. En
äkta barnpsykolog ställer stora krav på
en saga. Djupt föraktar han den jolmiga
och alltför avsiktligt moraliserande
sagan, där tendensen bjärt skiner igenom.
Likaledes tål han ej skräcksagan, som
går ut’ på att åstadkomma ilningar
utefter ryggraden och som är nära
besläktad med medeltida djävulslegender.
Däremot skattar han högt en rolig och
väl berättad saga, även då den icke
meddelar så värst många nyttiga kunskaper
utan blott handlar om märkliga ting,
som aldrig skett och aldrig kunna ske.
Kanske han dock sätter störst värde på
en enkel berättelse, om den med
användande av barnens eget ordförråd kan
locka fram det spända intresse, som är
förutsättning för all levande kunskap,
den ivriga lusten att söka begripa
något, som först ter sig fantastiskt, men
som så småningom under berättelsens
gång blir uppklarat.
Lillköpingsböcker-na innehålla mycket som på ett
egenartat sätt pendlar mellan saga och
verklighet. »När Bengt skulle meta aborrar»
i del. 2, och »Prinsessan Vår» i del. l
kunna nämnas som exempel på sagor,
som förena en utomordentlig friskhet i
naturskildringen med sagofantasiens
lustigheter. Kombinationen är så
lekfull och osökt, att den avväpnar all
kritik. Haren och ekorren i del 2 är
skriven med en medryckande humor, som
charmerar vuxna, men också är
tillgänglig för barn. Konsten att påverka,
barnens sinne för humor besitter Ingrid
Wallerström i högre grad än mången
föregångare. Den sistnämnda
berättelsen anföres blott som exempel, båda
böckerna överflöda av lika roliga ting..
Så mycket nytt och i en läsebok för
småskolan ovanligt stoff har intagits i
»Lillköpingsbarnen», att man frestas att
beteckna arbetet som revolutionerande,
även om det är mycket lätt att peka på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
