Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 12. 19 mars 1930 - Kristendomsundervisningen i folkskolan - Radion och folkskolan. Av lektor Gösta Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 12
SVENSK LÄRARETIDNING
271
Kristendomsundervisningen
i folkskolan.
Sedan tillfälle beretts
centralstyrelsen för Sveriges allmänna
folkskollärarförening att till första kammarens
första tillfälliga utskott inkomma med
utlåtande över den i första kammaren
av hr Oscar Olsson väckta motionen nr
69 om förändringar i
undervisnings-planen för folkskolan med hänsyn till
kristendomsundervisningen, har
centralstyrelsen i ärendet anfört följande.
Utfärdandet av 1919 års
undervisningsplan med de till denna knutna
kursplanen och anvisningarna har, vad
kristendomsämnet beträffar, hälsats
med mycket allmän tillf redsställe] se
bland folkskolans lärare. Även om
självfallet inom en kår på ungefär 27,000
medlemmar olika meningar kunna göra
sig gällande i enskildheter beträffande
ett så ömtåligt ämne som den
obligatoriska kristendomsundervisningen i
barndomsskolan, vågar centralstyrelsen
dock som sin uppfattning uttala, att en
mycket övervägande mening inom
folkskollärarkåren råder därom, att
undervisningsplanen på ett lyckligt sätt
löst ett av de svåraste problem, som
skolan i nutiden har att brottas med.
Genom denna har
religionsundervisningen i den svenska folkskolan fått
bibehålla karaktären av en positiv
undervisning i kristendom, men samtidigt
har denna undervisning fått över sig
en prägel av vidhjärtad tolerans-, som
möjliggjort, att föräldrar med olika
inställning till de religiösa problemen, i
allmänhet kunnat finna sig till freds
med den undervisning, som folkskolan
haft att lämna angående den kristna
tros- och livsåskådningen. Från de
meningsriktningars sida, som tidigare
framfört krav på en konfessionslös
religionsundervisning eller på
kristendomsundervisningens borttagande ur
barndomsskolan, ha efter
undervisningsplanens utfärdande nyssnämnda
krav endast i ringa omfattning
kommit till uttryck. Och yrkanden av den
innebörd, motionen avser, tillhöra mera
isolerade företeelser i den diskussion,
som förts angående detta ämne. Det
synes först vara i samband med den av
k. m:t genom kungörelsen av den 6
sistlidne december vidtagna ändringen
i undervisningsplanens anvisningar,
som dessa yrkanden funnit sin
utformning och genom riksdagsmotionen i
fråga aktualiserats.
Huru majoriteten av den svenska
folkskolans lärare kommer att se på ett
spörsmål som detta, därest den nu
uppblossade striden kring
kristeiidomsun-dervisningen kommer att utvecklas och
tillspetsas, kan ej med full
tillförlitlighet bedömas, utan att ärendet
underställes de olika kretsföreningarnas
behandling.
Emellertid vågar centralstyrelsen
bestämt hålla före, att den ojämförligt
största delen av föreningens
medlemmar icke delar motionärens mening, att
kristendomsundervisningen blivit ett
kulturfientligt ämne på skolans
läroplan, i varje fall icke sådan den
hitintills enligt 1919 års undervisningsplan
bedrivits. För riktigheten av denna
uppfattning talar såväl den allmänna
tillfredsställelsen inom kåren med den
uppläggning, som kristendomsämnet
från början erhöll i sagda
undervisningsplan, som också det förhållandet,
att några yrkanden på omläggning av
kristendomsundervisningen efter andra
grunder än de vid
undervisningsplanens utfärdande tillämpade icke från
lärarkårens sida blivit framförda.
Centralstyrelsen, som finner det
beklagligt, att upprivande strider och
slitningar ånyo uppstått kring
folkskolan i vad det gäller
kristendomsundervisningen, kan för sin del icke tillstyr-,
ka, att åtgärder vidtagas, som kunna
vara ägnade att skärpa redan förut
befintliga motsatser i denna, som förut
sagts, utomordentligt ömtåliga fråga.
Centralstyrelsen får därför vördsamt
hemställa att motionen icke måtte
föranleda till någon åtgärd.
Radion och folkskolan.
Av lektor Gösta Bergman.
Ha radioutsändningar en uppgift att
fylla i folkskolans arbete?
Frågan kan, sedan Skolradions
försökssändningar nu pågått i över ett år,
besvaras med ett obetingat ja.
Det skall dock genast sägas ifrån, att
icke alla hittills utsända program
varit lika lyckade, en del program ha
legat för »högt» eller också har själva
framförandet vittnat om att
vederbörande icke lyckats finna den rätta
enkla och otvungna framställningsformen,
som är så nödvändig, när man vänder
sig till barn i 12-14-årsåldern.
Skolradions bärande tanke är ju att
tillhandahålla eleverna i våra svenska
skolor förstahandsframställningar, att
föra dem till källorna och att låta dem
stifta bekantskap med landets ledande
kulturpersonligheter.
Mot detta syfte torde inga
invändningar kunna resas. Men när det gäller
att omsätta idén i praktisk verklighet,
uppstå ett flertal större och mindre
problem.
Man kan inte utan vidare anmoda
vilken framstående fackman som helst
att utveckla ett ämne. Erfarenheten
har visat, att det är lika viktigt, att
föredragshållaren är pedagog. Han
behöver därför icke nödvändigt vara
folk-skole- eller läroverksman, men han bör
ha praktisk erfarenhet av att tala till
barn, och han bör ha någon kännedom
om arbetssättet i den skolform, till
vilken han vänder sig. Med en dylik
dubbel fordran på skolradiotalaren, att han
skall vara både specialist och pedagog,
inskränkes uppenbarligen antalet
tillgängliga krafter avsevärt. Allmänna
fordringar äro i övrigt - försåvitt de
icke kunna sägas ingå i begreppet god
pedagog - att framförandet skall
vara stimulerande, rösten tilltalande,
uttalet klart och icke för starkt
dialekt-färgat samt tempot avpassat efter det
ungdomliga auditoriet.
Skolradion kan aldrig ersätta
undervisningen av klassläraren, men den kan
på enstaka punkter av kurserna ge en
fördjupad och modern, f ramställning av
det planmässiga lärostoffet.
När skolradion från och med hösten
1929 gått in för att huvudsakligen
tjäna folkskolan, har man sökt att
anordna programmen i anslutning till den
gällande undervisningsplanen av 1919,
och man har utgått ifrån att
programmen skulle avlyssnas endast av de
högsta årsklasserna, 5-7 klass.
Sålunda utsändes under hösten
följande ämnesgrupper:
Ur den svenska dikten. Syftet med denna
programpunkt var att eleverna skulle få höra
mönsteruppläsningar av värdefull svensk
poesi, vald i anslutning till de historiska och
biologiska kurserna (Historiska dikter,
Strindbergs Mäster Olof, Flyttfåglarna i
dikten).
Historiska bilder. Dessa föredrag avsågo
att ge var för sig avslutade illustrationer till
vissa moment i 6 och 7 folkskoleklassernas
återblick på Sveriges historia med
tillhörande bilder ur allmänna historien
(Undervisningsplanen s. 2668).
Geografi (»Sveriges naturgeografiska
områden», en serie föredrag av professor Helge
Nelson). Föredragen anslöto sig till
kursplanen för 6 och 7 klass, som .föreskriver »en
sammanfattande framställning av
fäderneslandets geografi».
Biologiska kåserier. De två föredragen av
dr Paul Rosenius om Fåglarnas flyttning och
Gökens fortplantning samt professor Hans
Wallengrens föredrag om Ålens fortplantning
och vandringar avsågo att ge en fylligare
behandling av några intresseväckande och
fantasieggande detaljer ur 5-7 klassernas
kurser.
Olika ämnen. Föredragen om orkesterns
instrument, den trådlösas betydelse för
sjöfarten och utsändningen från en stor
Stockholmstidning föllo utanför kurserna men
ansågos ha en viss stimulerande betydelse för
barnen. Utsändningen från tidningen var ett
första försök att ge barnen en aktuell
skildring från samhället i arbete. Under denna .
vår har företagits ett liknande besök med
mikrofon på Stockholms största brandstation.
Danska och norska uppläsningar. Dessa
vände sig icke uteslutande till folkskolan,
men urvalet av texter var gjort med tanke
i första rummet på folkskolans elever. En
stor del av texterna, t. ex. Andersens och
Asbjörnsen & Moes sagor voro hämtade ur
folkskolans läseböcker i Danmark och Norge
(»Danmark» resp. »Hjemme og ute»). Syftet
med detta programinslag var att låta
barnen få höra hur våra broderspråk klinga i
den inföddes mun. Uppläsningen skulle alltså
utom det estetiska värdet ge uttalet i
vidsträckt bemärkelse, inte minst ge en
uppfattning om den för de bägge länderna
karakteristiska ord- och satsmelodien. Genom att
texterna förelågo tryckta i ett särskilt
programhäfte skulle barnen även med ögat
kunna följa uppläsningen.
De engelska och tyska hörövningarna
ha visserligen också följts av en hel del
folkskolor, men i det hela ha de varit
reserverade för läroverken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
