Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 14. 2 april 1930 - Marsmötet i Ängelholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
318
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 14
. .
Marsmötet i Ängelholm.
Lärarinnor, lärare och andra för
skolan intresserade, förnämligast från
nordvästra Skåne - men även mera
långväga ifrån - samlades den 8 mars
i Ängelholm till det s. k. »Marsmötet».
Det är i år tjugo år sedan det första
marsmötet hölls i Ängelholm.
Mötet, som räknade ungefär 500
deltagare, inleddes med psalmen »Jag
lyfter mina händer», som sjöngs med
ackompanjemang av Ängelholms
folkskolas gossorkester.
Därefter hölls morgonbön av
kontraktsprosten dr H. B. Hammar, som
därefter höll ett anförande i anslutning
till mötets uppgifter.
Efter hälsningsanförande av
marsmötets skapare, läraren M. Dahlström,
förrättades val av ordf. och sekr. Till
mötets ordf. valdes hr Dahlström, till v.
ordf. hr J. E. Ekström, Hyllinge, och
till sekreterare hrr H. Agélii,
Barkåk-ra, och G. Weiborn, Klippan.
Så överlämnades ordet åt professor
H. Nilsson Ehle, Svalöv, som föreläste
över ämnet:
Något om ärftlighet ens betydelse för
rasbiologien.
Ärftlighetslagarna gälla för såväl
människor som för djur och växter, påpekade tal.
inledningsvis. Men vissa egenskaper
förvärvas genom inflytande från miljön eller på
annat sätt. Redan under antiken betonade t. ex.
Platon, huru de yttre levnadsförhållandena
kunna i hög grad inverka på en människas
egenskaper och hela karaktär. Men så kom en
lång tid, då detta faktum och andra
besläktade mer eller mindre fullständigt skötos åt
sidan. Det senast gångna århundradet
kännetecknas tyvärr av absolut avsaknad av blick
för hithörande fakta. Så har man emellertid
nu på senaste årtiondena med stort intresse
åter gripit sig an med problem hörande till
sambandet mellan ärftlighet och rasbiologi.
Dessa problem äro så verkligt livsviktiga
för oss, betonade talaren vidare, att man
vågar påstå att en missuppfattning eller ett
nonchalerande av ärftlighetslärans
allmängiltighet i rasbiologiskt hänseende betyder hela
rasens försämring.
Vilka egenskaper nedärvas då från den
ena generationen till den följande?
Ja, först och främst är ju tydligt för
envar att sådana yttre egenskaper som bl. a.
ansiktsform, ögonens och hårets färg och
utseendet för övrigt med mycket få undantag
brukar gå i arv. Men av större betydelse är
att vad vi i allmänhet kalla för »begåvning»
brukar ärvas. Rent ödesdigert är, att en hel
del sjukdomar eller sjukdomsanlag också
övergå från ett släktled till det och de följande.
Det är dock givet, att inte endast de
nedärvda anlagen bestämma t. ex. begåvningen
hos en individ. Omgivningen, ja alla
levnadsförhållanden i samverkan, inverkar
naturligtvis i hög grad på varje persons egenskaper.
Men den utan jämförelse viktigaste faktorn
härvidlag är det ärvda anlaget.
När det gäller om den ärvda egenskapen
tydligt skall förmärkas hos individen eller
endast förefinnas latent, fordras för det
första fallet att båda de genererande individerna
ha samma egenskap. Förefinnes den endast hos
den ena, kommer egenskapen ej till synes men
existerar likväl i latent form, vilket ju
bevisas därav, att, när efter många till synes
friska generationer i rätt nedstigande led ett
par föräldrar med samma dolda anlag till ex-
empel för sinnessjukdom få barn, sjukdomen
fullt tydligt bryter ut hos någon eller några
av barnen.
För praktisk tillämpning uppställde prof.
Ehle fyra grundsatser:
1) Alla människor äro varandra i stort
sett olika.
2) Man skall observera arvsanlagens
stabilitet, d. "v. s. att arvsanlagen övergå från
släktled till släktled utan att förändras.
3) Miljön inverkar inte på
arvsegenskaperna. Att ej de yttre livsbetingelserna enbart
kunna förbättra rasen eller sorten, har man t.
ex. hundraårig erfarenhet av inom
växtförädlingsarbetet.
4) Har man fått fram en god egenskap, så
består den för framtiden. Förloras dåliga
egenskaper, förbättras givetvis rasen, men
förloras goda egenskaper, är det - i motsats till
vad Darwin hävdar i sin mutationsteori -
icke säkert, att de återkomma oförmodat och
utan ansträngningar.
I senare delen av sitt föredrag
behandlade talaren nativitetsproblemet.
Faror av annat slag hota rasen genom den
för närvarande i alla länder, inte minst i
vårt land, hastigt sjunkande nativiteten och
det olika födelsetalet bland olika
samhällsgrupper. De högre samhällsklasserna ha länge
haft låga födelsesiffror, men på senare åren
kan iakttagas sjunkande nativitet inom alla
folkklasser. Tyskland arbetar för närvarande
med ett befolkningsunderskott. Även Sverige
har oerhört lågt födelsetal och ett tydligt
underskott. Minimiantalet barn i en familj
måste sättas till tre å fyra barn för att inte
folket skall dö ut och till en tid ersättas
genom immigration.
Vidare kan iakttagas det sorgliga faktum,
att inom varje grupp de mest värdefulla
individerna ur rasbiologisk synpunkt ofta ha
minst avkomma.
Rashygienen måste söka hejda- detta, Alla
folkgrupper äro lika nödvändiga. De äro dock
icke lika, och det är därför en ödesdiger
förlust, om någon befolkningsgrupp försvinner.
Önskvärt är samma och tillräcklig nativitet
för alla befolkningsgrupper.
Talaren slutade med att betona, att det är
en moralisk plikt för alla att känna ansvar
för rasens fortbestånd. Det är på pedagoger
ur alla läger det i sista hand kommer an, om
den insikt, som anses vara rätt, skall vinna
allmän utbredning.
Efter prof. Ehles föredrag, som
belönades med kraftiga applåder av de
intresserade åhörarna, följde enligt
programmet diskussion över ämnet: Böra
lärarnas naturaförmåner ingå i den
kontanta lönen f Ämnet inleddes och
klarlades av läraren C. Ljung, Erikslund.
Efter ett flertal mer eller mindre lokalt
och temperamentsfullt betonade inlägg
förklarades, att diskussionen skulle
utgöra svar på frågan.
Därefter gjordes ett avbrott i
mötesförhandlingarna för kaffedrickning,
som ordnats i skolan, varvid
stämningen förhöjdes av ett flertal
musiknum-mer utförda av gossorkestern under sin
energiske och skicklige dirigents
ledning.
Efter kafferasten vidtog kl. halv två
överläggning om
nykterhetsundervisningen i skolan
med inledningsanförande av
folkskolinspektör R. Wallin, Halmstad.
Inledaren betonade, att ännu komina många
människor i fängelse liksom på Wieselgrens
tid på grund av missbruk av alkohol; många
olyckor förorsakas av alkoholbruk. Men icke
nog härmed. Många barn lida fortfarande nöd,
för att deras far missbrukar spriten. Därför
kan man med skäl alltfort tala om en
alkoholfråga. Talaren omnämnde kungl,
cirkuläret av 1928 och Centralförbundets
handledning av 1929 och betonade, att ämnet är
obligatoriskt. Undervisningen skall vara saklig,
neutral och objektiv och inte bara ett
fladdrande hit och dit. Den skall medföra verkligt
resultat.
Läraren kan mycket väl säga sin personliga
mening; men han måste akta sig för att genom
någon agitation framkalla trotsneuroser hos
barnet.’ I den vanliga folkskolan kan man
betona de mera personliga fördelarna av
av-hållsamhet och i fortsättningsskolan bör man
inplacera denna undervisning i ämnet
medborgarkunskap och koncentrera sig på frågans
sociala betydelse.
Föredömets makt spelar en stor roll, och
detta bör en lärare ständigt ha i minnet.
Inspektör Wallin yttrade till sist, att det
vore önskvärt, att läraren vore absolutist.
Efter föredraget beslöt mötet, att då
saken genom inledarens föredrag blivit
allsidigt belyst, diskussion vore onödig.
Man övergick därför omedelbart till
fil. lic. H. Siegvalds, Lund, föredrag:
Moderna åsikter om uppfostran i kritisk
belysning.
Skall man förstå dessa åsikter måste man
söka efter källan till dem, yttrade talaren.
Krigets spöke vill man icke släppa löst, och
i Tyskland t. ex. vill man nu fostra till
samhörighetskänsla. I Amerika betonar man det
individuella i uppfostran. Tiden är djupast
sett religiöst betonad, och man vill då ta
uppfostran till hjälp.
I en gången tid har kvinnan mycket litet
tagits i skolans tjänst, men i våra dagar
spelar kvinnan som uppfostrare en mycket
betydande roll.
Inom det tyska skolväsendet härskade förr
ett visst pådrivaresystem, som förde med sig
mycket sorgliga konsekvenser.
I England finner man en viss formalism
vara förhärskande. I Amerika är
undervisningsresultatet mycket sämre än i vårt land.
Talaren fick skrattarna på sin sida med
följande tänkvärda sanning: Dumma lärare
äro icke så farliga. Nitiska lärare äro heller
icke så farliga. Men dumma och nitiska
lärare äro en fasa!
Intet annat land, möjligen med undantag
för Holland, har en så bra småbarnsskola som
vårt land.
Den lärare är bäst, som under för handen
varande förhållanden kan framskapa det
bästa resultatet.
Barnen äro intensiva men icke uthålliga.
Det är en falsk föreställning, att barn hjälpa
varandra bättre, än läraren kan göra det.
Mycket goda uppslag kunde fås från
Frankrike, men detta lands skolsystem studeras
först och främst av språkskäl så obetydligt av
oss svenskar.
Frågeförhöret bör begränsas ytterligare. I
stället skall man låta barnen berätta efter en
disposition, som uppgöres vid prepareringen.
I kristendomsundervisningen skall man
lägga tyngdpunkten på evangelium och icke på
lagen. Den lär livet oss i önskad utsträckning
som vuxna.
Den tysta läsningen får ej överdrivas, men
s. k. bredvidläsningsböcker äro mycket
lämpliga.
Efter det värdefulla föredraget
förrättades så mötets avslutning. Mötes-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
