Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 17. 23 april 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 17
SVENSK LÄRARETIDNING
397
LAST OCH ÅTERGIVET.
Yrkesundervisningen i vårt land. I
samband med sin den 13 dennes firade
60-årsdag har undervisningsrådet Nils
Fredriksson i N. D. A. publicerat en
artikel över ovanstående ämne. Av
allmänt intresse för hela skolvärlden
synas särskilt några uttalanden vara, som
den erfarne industri- och skolmannen
gjort beträffande det motstånd, som en
reformerad yrkesundervisning haft och
.har att bekämpa på olika håll. Yi
avtrycka :
Kommunerna hava i allmänhet visat stort
intresse för yrkesundervisningen, men här och
var råder ännu en viss trångsynthet. Så t. ex.
invändes ibland, att behovet av yrkesutbildade
inom kommunen ej är så stort, att det
motiverar en skola eller avdelning för viss
yrkesutbildning. När det gäller annan
undervisning, resonerar man icke så. Då göras
uppoffringarna av omsorg för de unga, oberoende
av var dessa kunna finna sysselsättning
längre fram.
Liknande trångsynthet möter man ibland
hos vissa grupper av yrkesutövare, som
förmena, att tillträdet till utbildningen bör
begränsas, så att antalet utbildade nätt och
jämnt täcker behovet. Men om denna
uppfattning kunde tillämpas i alla fack, vad skulle
det då bli av alla dem, som kanske ej kunde
komma in någonstans? Ur allmän synpunkt
måste det givetvis vara bättre med ett
överskott av yrkesutbildade än ett proletariat av
mer eller mindre allmänbildade. Och för den
enskilde är det alltid en fördel att ha lärt
något yrke, även om han icke alltid skulle
bli yrkesarbetare. Han har i de flesta fall
större möjlighet att få och behålla en
anställning än den olärde, och i brist på anställning
har han även större möjligheter att skaffa sig
nyttig sysselsättning på egen hand.
Hittills har det ofta varit så, att de
yrkesutbildade haft för litet betalt i jämförelse med
de outbildade. Den nu pågående utvecklingen
inom industrien synes emellertid medföra, att
den verkliga yrkesutbildningen bliver mera
uppskattad. Detta tillika med de senaste årens
allmänna förskjutning av lönenivån till
förmån för kroppsarbetarna torde leda till att
de praktiska yrkena bli mera ansedda och att
yrkesundervisningens betydelse framträder
tydligare även för den enskilde.
I den mån yrkesundervisningen
lyckats bryta indolens och slentrian och nu
går mot bättre tider, har otvivelaktigt
undervisningsrådet Fredriksson den
största förtjänsten. De hyllningar och
hedersbevisningar, som på 60-årsdagen
från olika håll visades honom, och i
vilka även Svensk Läraretidning vill taga
del, varsla om att den sege kämpen för
en god sak dock till slut hemför segern.
Petitionen till förmån för hr Oscar
Olsons motion föranleder Arbetaren
(syndik.) till följande uttalanden:
Vi notera petitionen som ett framsteg. Dess
förslag innebär emellertid ingen lösning av
religionsfrihetsproblemet. Var och en, som har
praktisk kännedom om förhållandena vid våra
skolor, vet, att även den av petitionärerna
föreslagna objektivt-historiska undervisningen,
i realiteten kommer att bli
konfessionelit-dogmatisk på grund av tryck på lärarkåren från
de tongivande »kristligt» inställda
kretsarna. Endast i vissa industrisamhällen med
radikal arbetarebefolkning som dominerande
faktor, skulle petitionärernas program kunna
förverkligas. Den enda åtgärd, som skulle
kunna skapa drägliga förhållanden, är
kristendomens fullständiga avskaffande. De
kunskaper om religionerna, som kunna anses
höra till allmänbildningen, bör meddelas i
samband med undervisningen i andra ämnen.
Förslaget att stöda konfessionell
undervisning genom kyrkans försorg med statamedel,
som tycks vara inneslutet i petitionen,
protestera vi mot. Även en sådan åtgärd är ett
brott mot religionsfriheten. Det skall
emellertid bli intressant att se hur
socialdemokratins riksdagsgrupp, som dock enligt
programmet skall kämpa för religionsfrihet, kommer
att ställa sig till det blygsamma förslaget.
Hr Värner Rydén, 1919 års
undervisningsplans skapare, kommer säkerligen att slå
vakt kring sin plan, som gjort
kristendoms-undervisningen farligare och mera populär.
Åtminstone när angreppen komma från
vänster.
Uttalandet förtjänar att begrundas av
dem, som tro sig ha gjort
kristendomsundervisningen en tjänst genom att
rubba en av huvudprinciperna för 1919
års undervisningsplan.
Språkfrågan i Tornedalen, vars vikt
för folkundervisningen där uppe vi
många gånger framhållit, har åter
föranlett en omfattande pressdiskussion på
ömse sidor om Bottenhavet. Finska
studentkårsförbundet har runt hela Europa
distribuerat en broschyr på franska, »La
Question de la Minorité finlandaise en
Suéde», i vilken äktfinnarnas syn på
språkfrågan framställes lika ogenerat
som partiskt. Denna pamflett har
framkallat bemötanden och protester i
åtskilliga svenska tidningar. Slutligen
har finske utrikesministern haft ett
uttalande, i vilket han förklarat, att den
s. k. Norrbottensfrågan är en svensk
inre angelägenhet, samt att man från
regeringshåll i Finland sökt förekomma
skriftens utgivande. Han betecknar
publiceringen av densamma såsom »både
olämpligt och otillbörligt».
Nyssnämnda uttalande har utlöst en
viss tillfredsställelse i svenska tidningar.
Men utrikesminister Procopé har talat
något dubbelbetungat, vilket bl. a. ger
Stockholmstidningen (1) anledning att
uttala:
Tillfredsställelsen över detta
ståndpunktstagande av den ’finska agrarregeringen skulle
i vårt land ha varit helt oblandad, om icke
hr Procopé ansett sig skyldig att dock
samtidigt räcka äktfinskheten ett litet finger,
eller åtminstone den yttersta leden av ett
lillfinger. Att man i Finland följer det
finska språkets ställning i Tornedalen med liv-
ligt intresse, är ju endast helt naturligt. Men
Finlands utrikesminister tillägger i samma
andedrag, som han förklarar det här vara
fråga om en inre svensk angelägenhet, att man
i Finland uppriktigt hoppas, att densamma
»skall ordnas i enlighet med de önskemål, som
bland befolkningen i det finska
bosättningsområdet göra sig gällande. Tecken på en
utveckling i denna riktning har man under den
senaste tiden ansett sig kunna skönja och
hälsat med stor tillfredsställelse såväl ur
synpunkten av den finska befolkningens
ställning som med hänsyn till samförstånd och
nära relationer mellan Finlands och
Sveriges folk».
Finlands utrikesminister gör alldeles
samma felaktiga påstående i fråga om
befolkningen i Tornedalen, som det finska
studentkårsförbundet gjort, då han talar om »det
finska bosättningsområdet» och »den finska
befolkningen». Det är i Norrbotten inte utan
vidare fråga om ett finskt befolkningselement,
utan om större eller mindre språköar, inom
vilka rasen blott till en del är finsk men till
en del rent svensk och till betydande del
blandras, i vilken även lapska element ingå.
På grund av den historiska utvecklingen icke
minst inom det religiösa området i dessa
tidigare ödemarksområden kom finska språket
under förra seklet att vinna en betydande
spridning på svenska och lapska språkens
bekostnad. Vad exempelvis Gällivare beträffar
höll det på att under 1800-talets sista
decennier helt förfinskas i språkligt avseende -
utan att det därför var fråga om någon ur
rassynpunkt finsk befolkning. Sedan dessa
trakter genom de moderna
kommunikationernas öppnande kommit i en intimare
förbindelse med det övriga Sverige och de stora
gruvfälten öppnats där uppe, har emellertid
förhållandet blivit ett annat. Det är därför
också fullt naturligt, att den finsktalande
befolkningens i Tornedalen egen önskan är att
lära svenska, vilket är dess enda möjlighet
att uppnå full delaktighet i det stora
svenska samhället, varav denna befolkning är en
numerärt ringa del.
Om denna den finsktalande
befolkningens bestämda önskan att få
undervisning på svenska i folkskolorna har
otaliga gånger vittnats från
befolkningen själv. Yi erinra om de stora möten,
som för ej så länge sedan höllos i skilda
delar av Tornedalen, och vari, utom
bondebefolkningen, praktiskt taget hela
folkskollärarkåren där uppe tog del.
Äktfinnarnas agitation mötte här en
kompakt opinion mot finskan som
undervisningsspråk.
Nya vittnesmål om folkopinionen ha i
dagarna lämnats av en medarbeterska i
Aftonbladet, Iriz Z. Olsson, som på ort
och ställe gjort undersökningar. Yi
anföra :
På flera håll har jag hört följande
reflexion :
- Här talas om att införa finska i
skolundervisningen, som om detta vore allas vår
dröm här i Tornedalen. Det bästa, som kunde
hända, vore om vederbörande myndigheter i
Stockholm, innan någon som helst annan
åtgärd vidtoges, kunde genom en
folkomröstning verkligen skaffa sig en uppfattning om,
hur liten den minoritet är, som önskar
finskan till skolorna. Kanske skulle man finna,
att den minoriteten gick upp till 10 proc.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
