Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 18. 30 april 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 18
SVENSK LÄRARETIDNING
423
nadsstandarden, dels den förbättrade
allmänna hygienen. Det är otvivelaktigt så, att en
Intim växelverkan mellan båda dessa
faktorer ägt rum - utan fattigdom mindre
sjukdom, utan sjukdom mindre fattigdom, kan
man säga.
Detta gör att skolhygienikern måste ta
liänsyn till både individens levnadsstandard
och hans sätt att leva. Han måste över
huvud taget erkänna, att sjukdomen också har
<en social diagnos. Skolhygienen är ej
uteslutande ett ekonomiskt problem utan även ett
uppfostringsproblem; betydelsen av en sund
livsföring även i fysiskt avseende är
ofrånkomlig.
Detta har man mer och mer insett, och
numera torde träningen i hygien, träningen i
att tillämpa sunda livsvanor, utgöra en av
skolhygienikerns förnämsta uppgifter, vilket
just Ljunggren starkt framhållit genom sitt
stora arbete i landets skolor.
Ett av hans betydelsefullaste medel att
väcka intresset i skolorna för dessa sunda
levnadsprinciper har just varit vägningar och
mätningar periodvis under barnens skoltid.
Kanske ligger största värdet av hans
vägningar i det rent psykologiska, även om, som
pediatriska sektionen mycket riktigt i sitt
uttalande påpekat, en sådan metod kan vara
behäftad med felaktigheter rent
vetenskapligt sett, vilket man ju inte kan komma
ifrån.
Två av Nordens förnämsta skolhygienici,
Schiötz i Norge och 0rum i Danmark,
framhålla just denna betydelse av vägningar na,
berättar doktor Nylin till sist. Och för
närvarande är i Danmark ett lagförslag under
utarbetande, där just vägningar och
mätningar av skolbarnen föreslås; och i Schiötz’
sista rapport för i år över skolläkarens
arbete i Oslo framhålles, att dessa metoder ej
ha sin största betydelse då det gäller att
bestämma om undervikt eller ej föreligger,
utan då det gäller att följa barnens
utveckling, således om barnens viktökning varit
fullt proportionell mot deras längdökning.
Ingen apostel för en sak har
någonsin hållit måttet inför de kallas kritik.
Den för en sak hänförde är alltid
sårbar, ger lätt hugg på sig. Och ändå
är det -så, att folket hellre följer det
varma hjärtat och det lågande nitet än
deras motsatser. Med all sin
»vederhäftighet» och vetenskap ha dr
Ljunggrens vedersakare inte förmått uträtta
en bråkdel av vad den gamle
Trälle-borgsläkaren på några år åstadkommit
för att rycka upp intresset för
hälsoarbetet bland våra skolbarn och i
deras hem.
Vad folkskolan beträffar borde den
få behålla sina gamla uppgifter och
inte bli en preparandaanstalt för
läroverken, skriver Ö si
götakorrespondenten (h).
Det blir den emellertid, om folkskolans
lärare under trycket av
inträdesprövningarna till läroverket frestas att mest sysselsätta
sig med de elever, som väntas övergå till
läroverket, medan de svagare, vilkas
kunskaper aldrig komma att kontrolleras av
utomstående, lämnas åt sitt öde. Kisken
härför är kanske inte så stor i t. ex.
Linköping, men förefinnes otvivelaktigt i de
städer, där folkskolan helt blivit bottenskola och
där - såsom fallet är vid de större
förstatligade mellanskolorna - en avsevärd
procent av folkskolans elever ur olika
klassavdelningar anmäla sig till samrealskolans
inträdesprövningar. Resultatet blir där en
mätare på den enskilde lärarens arbete jäm-
fört med kollegernas. Folkskolan som
bottenskola är visserligen en kraftig sporre i
detta arbete, men därmed är mera förlorat
än vunnet, om folkskolans egentliga
arbetsuppgift försummas.
Farhågan är uppkonstruerad.
Folkskolans målsmän komma säkerligen att
till det yttersta slå vakt kring kravet
på att folkskolan arbetar utifrån sina
egna uppgifter som den allmänna
barndomsskolan. Den överväldigande
majoritet bland folkskolans lärare, som helt
nyss avvisat
folkskolinspektörsförbun-dets hemställan om obligatoriska
skriftliga prov, borgar för att föga
sympatier bland dem kunna uppdrivas för
folkskolans utveckling till en
tentamens- eller examensskola. Och
erfarenheterna från de samhällen, där man
länge haft kommunala mellanskolor,
lämnar intet som helst stöd för
fruktan, att folkskolan därigenom fått sitt
arbete förryckt.
Vägen till osalighet. I Uddevalla
höll nyligen Bohusläns kommunala
folkskoleförbund sitt årsmöte.
Anslutningen var så ringa, att man
diskuterade mötenas förläggande nästa gång
till - Göteborg. Vid tillfället i fråga
höll prosten Engström i Bolstad
föredrag om katekesen. Uttalandena - här
citerade efter Bohuslänningen -
återgivas i några mera belysande stycken.
Vår tid är en ond och farlig tid, sade tal.,
som går i antikrists anda. Två maktgrupper
stå mot varandra, det ondas och det godas
makt; sorgligt men sant vill det också
synas som <om människorna närmast viP.e
fylkas kring ondskans och syndens ledare.
Det är ursprungligen tysk tro, som
återspeglas i det moderna svenska religiösa
tänkandet. Allt gammaltestamentligt bör enligt
denna bort och i nya testamentet får intet,
som är onaturligt eller ofattbart,
förekomma. Nyteologerna säga sig vilja reducera
kristlig tro till dessa rätta proportioner. I
Sverige ha dessa läror vunnit varma
anhängare i bl. a. professor Linderholm,
Värner Rydén m. fi. Att dessa -läror vunnit
proselyter vid universiteten och seminarierna
är ju självklart. Följden blir ju slutligen
att även folkskolornas elever bibringas dessa
»irrläror». Ännu så länge hålla 1/4 av landets
lärarpersonal fast vid den gamla tron,
resten är antingen religiöst neutral eller går
på den nya linjen.
Grundlig utförlig katekesundervisning
måste barnen bibringas. Vilja icke lärarna göra
det, så måste vi gammallutheranskt troende,
sade tal., se till att andra krafter rycka in
i lärarnas ställe. Katekesen är en omistlig
bok, som icke kan ersättas med annan,
särskilt med hänsyn till katekesens ställning
till den sant lutherskt evangeliska
bekännelsen.
Det har i riksdagen och Svensk
Läraretidning sagts, att om icke dogmerna skaffas
bort ur svensk kristendomsundervisning så
äventyras all kristendom. Till detta ville tal.
säga, att det är bättre med ingen
kristendomsundervisning alls än en förfalskad och
förfuskad sådan. Den nya och den gamla
tron äro så vitt skilda, att det är omöjligt
att båda kunna vara sant kristna och föra
till salighet.
Evangeliet som grund för
kristendomsundervisningen - vägen till
helvetet! Satsen har proklamerats förr.
Men det skadar ju inte, att en av tidens
andliga ledare upprepar det omigen.
Fullt så sträng är visserligen inte
Gävleposten (h). Den nöjer sig med att
fastslå:
Den plan för kristendomsundervisningen,
som genomfördes av hr Värner Hydén 1919,
har icke visat sig vara tillfyllest. Man har
kunnat konstatera en fortgående och
nedslående minskning i de ungas
kristendomskunskap. Det har allmänt vittnats om, att
barnen komma till sin konfirmationsläsning
utan religiösa föreställningar och utan någon
egentlig kunskapsgrund i hithörande ting.
Okunnigheten om den kristna
livsåskådningen är oftast häpnadsväckande.
Ungdomarna äro analfabeter på det för
karak-tärsdaningen och den sanna folkbildningen
mest betydelsefulla kunskapsområdet.
Biskoparna i kyrkomötet sade
visserligen något annat. Men även de äro
som bekant besmittade av »nyteologin»
och följaktligen inte »sant kristna» eller
värdiga saligheten. Såvitt Bolstad har
rätt.
I föräldraauktoritetens
återuppbyggande såg kyrkoherden Sam. Thysell en
av de viktigaste
uppfostringsfaktorer-na, då han nyligen inför ett
föräldramöte i Norrköping behandlade
problemet om hemmen och barnens sedliga
fostran. Östergötlands Folkblad (s)
refererar :
En annan huvudorsak till de sedliga
missförhållandena är, att föräldraauktoriteten
synes ha försvunnit. Därmed vare inte sagt, att
vi skulle återgå till den gamla tidens
järnhårda auktoritetsfostran, men vad som
behövs är, att något nytt kommer i stället för
det gamla, som försvunnit.
Ett av de viktigaste kraven på
uppfostran i hemmet är just, att
föräldraauktoriteten återuppbygges. Den sanna auktoriteten
är byggd inte bara på lydnad, som bör
grundläggas redan under späda år, utan framför
allt på förtroende. Skall en sådan auktoritet
kunna komma till stånd, ställas emellertid
stora krav på föräldrarna i deras dagliga liv.
De måste själva framstå som sedliga
personligheter, som älska sanning och
rättfärdighet. Skall uppfostran kunna lämna ett gott
resultat måste vidare föräldrarna vara eniga
i hithörande uppfostringsfrågor, så att de
icke handla i strid med varandra. Vidare
måste man noga giva akt på de olika
perioderna i barnens liv, särskilt pubertetsåldern,
då barnen bli mera självmedvetna. Varje
period fordrar sitt slag av uppfostran.
Slutligen gav talaren anvisning på vissa
hjälpmedel i uppfostringshänseende.
Barn-tiädgårdarna äro av stor nytta, då det
gäller att ge de små barnen den sysselsättning
de behöva. För barnen i pubertetsåldern
rekommenderade talaren sund upplysning i
sexuella frågor. Detta torde inom kort bli
möjligt för alla, då man snart hoppas ha en
skriftlig vägledning att tillgå. Klubbar, som
genom sin ledning syfta till barnens sunda
utveckling, kunna också vara av betydelse för
de unga.
Djup religiositet och sedligt allvar
behöva ej vara fiender till sundhet och
människokännedom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
