Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 23. 4 juni 1930 - Magda Carlson: Glöm ej S. A. F:s jubileumsfond - Redaktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538
S.V E.N S K: L ÄR A..R E T-I D N I N G
x
Nr 23
GloHI ej S. A. F:s jubileumsfond!
Denna uppmaning har riktats till
oss genom vår tidning varje vecka
under en längre tid. Den har
snuddat vid medvetandets tröskel så ofta
att vi till slut upphört att reagera
inför densamma. Men den får ej
förklinga ohörd. Det är stora
värden, som stå på spel, om vi inte
bidraga till att realisera de planer,
som ligga till grund för
jubileums-insamlingen.
»S. A. F :s jubileumsfond avser
att bringa hjälp och understöd åt
kamrater, som på grund av
sjukdom, arbetslöshet eller andra
oför-vållade grunder befinna sig i
ekonomiska svårigheter.»
Unga människor, som äro nära
att förlora tron på livsuppgiften,
därför att det är dem omöjligt att
utan ekonomiskt stöd bida den tid,
då uppgiften ges dem, de vänta så
mycket av denna fond. Andra, som
fått sina krafter i förtid förbrukade
i skolans tjänst, de se i den ett
medel till hälsa och förmåga att på
nytt gripa in med friska tag i
skolarbetet. De gamla se måhända med
vemod på insamlingen och tänka:
»Det förslår så lite .- .- .- ty
nöden är större inom vår kår än vi
tro.» Men vi få inte misströsta. Som
kamrater och vänner ha vi att bistå
varandra.
Ingenting är så betydelsefullt för
en kår som samhörighetskänslan
och därmed ansvarskänslan och
lusten att hjälpa. Den stärker ej blott
den enskilde utan hela kåren. Den
hjälper ej blott den lidande utan
även den, som står mitt uppe i
arbetet. Om vi anse, att den rent
personliga insatsen i vår lärargärning
är av största vikt, måste vi tro, att
en viss trygghetskänsla, som kan
vara grunden till arbetsglädje och
därmed skapandet av bästa möjliga
arbetsresultat, är ovärderlig. En
sådan trygghetskänsla måste bli en
följd av medvetandet om att mate-
Redaktör och ansvarig- utgivare:
Värner Rydén.
^Redaktionssekreterare:
Karl-Erik Karlsson.
Stockholm 1930
Kungl. Hovboktryckeriet Iduns Tryckeri Å.-B.
riell hjälp finns att tillgå, om
sådan skulle vara av behovet
påkallad. Sålunda skulle den
entusias-tiske pedagogen, som ivrar för
höjandet av > folkskolans
arbetsresultat, med glädje bidraga till att
hjälpfonden tömme till stånd och
oavbrutet växte och erbjöde många
möjligheter för folkskolkåren att bli
stark, friboren och obunden av
bekymmer för det dagliga brödet. Då
kåren utför en ovärderlig
kulturgärning, skulle den väl kunna
påräkna det skydd mot nöd och den
trygghetskänsla, som är av
ofrånkomlig betydelse för utövandet av
denna kulturgärning. I den mån
kåren nu inte har att emotse hjälp
utifrån, få vi bistå varandra, att
icke tilläventyrs hjälpen kommer
för sent.
Man behöver för övrigt inte bara
»känslotänka» inför spörsmålet om
S. A. F:s hjälpfond. En och var
har förvisso på nära håll bland
kamrater funnit verkligt behov av eko^
nomiskt stöd och därvid känt det
oavvisliga kravet på att kamrater
hjälpa varandra.
Att nöden stundom kan vara
överväldigande, torde följande citat
ur ansökningshandlingar till kårens
hjälpfonder övertyga oss om.
»Givetvis har till familjens underhåll utgått
så mycket att vi icke direkt behövt svälta,
men kläder är det illa ställt med - ja, så
dåligt att -min hustru - och barnen knappt
kunna visa sig. Barnen voro i skolan för sin
utbildning -men ha fått sluta därmed nu»,
skriver en "lärare, som ’/utan eget förvållande
råkat i nödläge.
»Jag har på grund av upprepade,
långvariga .sjukdomar ej kunnat göra några
besparingar och har dessutom försörjningsplikt
mot en äldre syster. Då jag nu enligt läkares
råd bör söka återvinna hälsa och krafter i
hög och ren skogsluft, vore jag tacksam, om
det sökta understödet kunde mig beviljas.»
Hur många är det inte, som i likhet med
denna kollega drabbats av sjukdom och har
försörjningsplikter mot anhöriga!
»Jag har varit sjuk och värkbruten nela
vintern, har ej haft kraft att utföra
handarbeten, så den lilla tillökningen för
livsuppehället är utesluten.–––––-,Så har jag en
äldre pensionerad kamrat, som är ytterligt
nervsjuk, till följd av att hon tjänstgjort i en
enslig och dragig skola.» På detta sätt
vädjar en kamrat till dem, som ha
understödsfonderna om hand, både för sig själv och lör tre
kamrater, som på grund av sjukdom och svag
syn måst avgå utan full pension.
Ofta tycks det vara bostads- och
arbetsförhållanden, som förorsakat sjukdom. »Detta
isolerade liv är nog största skulden till mitt
nedbrutna nervsystem»,’ skriver en annan
kamrat. »Jag bor nämligen en^am i ett
skolhus i en avkrok ute på landsbygden.» v
Bland våra arbetslösa kamrater
ha vi en stor skara, som behöver vår
hjälp. Jag har ej tillfälle att ge
några direkta citat ur deras brev,
men just nu kom en s. k.
»kamrat-brevduva» oc^, med den ett brev
från en av mina seminariekamrater,
som prövat på vad det vill säga att
vara arbetslös. Hon skriver: »Nu
är jag själv i hamn - åtminstone
för tillfället - men jag kunde
berätta er saker om kamrater, som
äro utan plats, så att håren kunde
resa sig på era huvuden. Jag
överdriver inte! Ni må tro, det gjorde
mig gott att veta, att ingen av er
varit så illa ute, men Gud hjälpe
dem, sorn gå ut i vår, och alla dem,
som nu gått utan plats i åratal
med studieskulder och utan
anhöriga. Säg, vad ska vi kunna göra, vi
som sitta i lugna boningar, för våra
kamrater, som kämpa sin nära nog
hopplösa kamp för tillvaron? Om ni
liksom jag varit en av dessa, tror
,jag knappast tanken på dem skulle
lämna er någon rö.»
Ha vi rätt att, oberörda av
kamraters nöd, underlåta att räcka en
hjälpande hand? Vi skulle
säkerligen ej tveka att skynda till deras
hjälp, om de vore i vår närhet. Då
vi nu ej kunna nå dem direkt men
ha tillfälle ätt genom
jubileumsfonden bistå dem, borde vi icke
försumma att teckna åtminstone ett
par dagars lön på jubileumsfondens
listor. Ha listorna redan passerat,
möter det nog intet hinder att
sända bidraget direkt till kassören.
(Vasagatan 10, Stockholm.)
Många, som ämna donera något
till behjärtansvärda ändamål, skulle
kunna ställa sina donationer till S.
A. F :s hjälpfond och vara förvis^
sade om att medlen komma att väl
användas. Ur hjälpverksamheten
skulle kunna spira ny livstro, ny
arbetsglädje och en innerlig
tacksamhet.
M äg da Carlson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
