Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 26. 25 juni 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
614
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 26
gruppen, slutar överlärare Johansson, och
kåren har absolut skyldighet att upplysa de
unga oua vad de ha att vänta vid anställning i
Malmö.
Saken har tydligen väckt stort
uppseende både inom och utom Malmö. Man
har talat om; början till »en regelrätt
blockad» och ondgjort sig på
varjehanda sätt över åtgärden.
Vi ha icke kunnat i detalj kontrollera
alla uppgifternas riktighet, men så långt
vi känna förhållandena, torde de
återspegla det verkliga läget. Är detta
fallet, synas de djupa moraliska
brösttonerna i vissa tidningar ganska
malplacerade. Lärarna i Malmö ha strängt
taget ingenting annat gjort, än vad som
titt och tätt opåtalt göres från andra
yrkesgruppers sida. Våra abiturienter
uppvaktas år efter år med varningar
för att välja vissa levnadsbanor. Ena
året är det läroverkens extralärare, .som
upplysa de blivande studenterna om hur
usel extralärarens ställning är. Andra
året uppvakta medicinarna med
liknande skildringar av läkarbanan. O. s. v.
Allt i syfte att motverka överbefolkning
med sänkt standard bland vederbörande
yrkesutövare.
Lärarkåren i Malmö har kommit i en
mycket svår ställning bl. a. genom de
minimala befordringsutsikterna för de
icke ordinarie lärarna. I väsentlig mån
sammanhänger detta med den
utomordentligt starkt sjunkande nativiteten,
som minskar antalet skolbarn och
skolklasser på ett nästan lavinartat sätt.
Emellertid skulle väl detta ej enbart
kunna vålla den stämning, som
framvuxit bland särskilt de yngre lärarna
i staden. Om de finge en känsla av att
stadens beslutande myndigheter
åtminstone i rimlig omfattning behjärtade
deras svåra ställning, gjorde vad som kan
göras för att lätta betrycket, så skulle
ett så abnormt stämningsläge säkerligen
icke ha uppstått. Men nu förhåller det
sig på det sättet, att lönenämnd och
stadsfullmäktigemajoritet förfara med
en hårdhet och hänsynslöshet mot
lärarna, som hart när saknar motstycke i
någon annan stad. Den av riksdagen
beviljade provisoriska
avlöningsförbättringen tillgodogjorde sig staden i
huvudsak. Ett av folkskolestyrelsen
framlagt förslag om, att något förbättra de
obefordrade lärarnas ställning beskars
av lönenämnden och stadsfullmäktige
till en ren bagatell. Det fanns bland
dessa obefordrade lärare sådana, som i S
-10 år tjänstgjort i staden, och som ha
utsikt att i ytterligare 7-8 år få gå
med i huvudsak samma lön som
omedelbart efter examen.
Det är förklarligt, om sådana
förhållanden till slut framkalla ett läge, inför
vilket en åtgärd som den vidtagna
framträder som både förklarlig och
försvarbar.
För Malmö folkskolor skulle det
säkerligen vara till stort gagn, om stadens
styrande ville se litet mera mänskligt
och rättfärdigt på sina lärares
förhållanden.
Den fria skolan i Hälsingborg är
föremål för en skildring i Skånska
Socialdemokraten. Skribenten har på en
skola träffat dr A. Gierow, och samtalet
återgives, som följer:
Vi ha inte, framhåller han, kopierat några
av de många systemen för fri skola utan
lånat lite här och lite där, men såvitt man nu
kan bedöma är det s. k. wiensystemet i vissa
delar det, som bäst passar vår nordiska skola.
Man fruktade ju i början att det särskilt i
de högre klasserna skulle bli svårt att ge
eleverna den större frihet till självverksamhet,
som det nya systemet innebär, men dessa
farhågor ha icke alls besannats. Ett av de
första experimenten gällde för övrigt en
sjunde klass, som av omständigheterna kommit
att byta lärare ofta och därigenom blivit
nästan oduglig. Efter ett års experiment med
»fri skola» var klassen, tack vare förståndig
ledning och elevernas nyväckta intresse,
jämngod med alla andra - och detta
uppmuntrande resultat manade till fortsatt prövning på
den nya vägen.
Det är, eller var åtminstone, en utbredd
mening, att disciplinen skulle bli lidande i
»fria skolan». Tror man så, underskattar man
barnens förmåga till självdisciplin, och vem
som vill kan i vilken som helst av de
tjugosex »fria klasserna» konstatera, att en
arbetsammare och tystare klass skall man söka
efter. Det är sålunda endast goda rön, vi
gjort i Hälsingborg, fortsätter doktor Gierow,
och även om den tanke, varpå »fria skolan»
bygger, icke är ny, är den tydligen lämplig
för vår tid. Det är ett steg i rätt riktning
då den gamla skolans tvång avlöses av en
viss frihet - under ansvar, förstås - och då
skolarbetet anknytes till barnens egenart
samt, i de högre klasserna, tar sig sådana
former, att skolarbetet blir en naturlig
övergång till barnets verksamhet ute i livet.
Försök äro alltid nyttiga, när de
skötas med omdöme och kritik.
Om Skolstormen i Eskilstuna,
närmare omnämnd i förra numret av Svensk
Läraretidning, lämnar tidningen Folket
(s) en del ytterligare upplysningar:
Skolreformen av 1927 vilar på två
grundläggande principer. Den ena är, att elev från
avslutad folkskolekurs må kunna fortsätta
studierna i läroverk i en till folkskolan
anknuten realskolekurs, den andra, att
samhället bör på samma villkor tillhandahålla
högre bildningsmöjligheter för flickor som
för gossar. Det är klart, att övergången från
den gamla skolordningen till den nya icke
skall kunna försiggå alldeles friktionsfritt,
i synnerhet icke som skolreformen i vad den
rör läroverkets anknytning till folkskolan är
en olycklig kompromiss, sämre än
propositionens kompromiss, och eftersom många i
dunklet arbetande krafter göra allt vad de kunna
för att misskreditera den fyraåriga
realskolelinjen. Sabotörerna skola emellertid icke in-
billa sig, att de icke blivit observerade. Det
är för den, som skriver detta, alls icke
obekant, att man i vissa kretsar i Eskilstuna
gjort vad man kunnat för att framställa den
fyraåriga realskolan i så dålig dager som
.möjligt, i syfte att ackumulera målsmännens
tryck i den femåriga och därigenom låta
denna i det allmänna medvetandet framstå som
den ändamålsenliga och »riktiga». Däri
ligger till någon del förklaringen till årets stora
antal anmälningar till l,5.
Vad man, innan man eventuellt hängiver
sig åt någon indignation över skolreformens
verkningar i Eskilstuna, bör observera och för
framtida behov lägga på minnet, det är, att
det f. n. finns lika många elevplatser i
realskolan vid Eskilstuna läroverk som det förut
funnits. Med två parallellavdelningar i den
gamla sexåriga realskolan kunde man i
begynnelseklassen undervisa 70 elever. Upp till
den siffran kom man sällan, men den var
beräknad. Nu kan man fortfarande i
begynnelseklasserna (l,5 och l,4) undervisa samma
antal elever, eller 70. Vad platsantalet
beträffar har skolreformen sålunda icke medfört
någon ändring till det sämre.
Varav då oron? Jo, man kan icke
förlika sig med att aspiranter på platser i den
femåriga realskolan skola behöva gå
ytterligare två år i folkskolan innan de kunna
komma in i läroverket. Åtskilliga människor
se också mycket gärna, att den femåriga
realskolelinjen blir så utomordentligt
omhuldad, att marken under den fyraåriga
försvinner. Blir det blott ett ringa antal elever
anmälda till den fyraåriga realskolan, så får
man material för krav på att denna linje
skall slopas och då har man nått dithän man
syftar med kritiken och omintetgjort en av
de värdefullare vinsterna med 1927 års
skolreform. Det är högerns älsklingstanke,
omhuldad i Eskilstuna också av det liberala
organet.
Men oron framkallas också av en annan
omständighet, nämligen den, att flickorna i
en för många oväntat stor utsträckning
strömma in i realskolan. Det är följden av
likställighetsprincipen. Gossarna bli undanträngda,
tycker man. Samtidigt förlorar den privata
flickskolan sina förutsättningar. Den
sistnämnda följden av skolreformen är ingen
olycka, men det skall villigt medges, att den
just nu medför vissa olägenheter. Dessa
kunna vara av tillfällig art. Men det kan tänkas,
att de kunna bli beståndande. Då får man
ta upp - vilket är förutsett - till
prövning frågan om vidtagande av kommunala
anstalter för att avlasta det tryck, som
flickorna utöva på statens realskolor. Det brådskar
dock icke. För att saken skall kunna prövas
med utsikt till ett gott resultat tarvas
emellertid, både att den hetsiga stämning lägger
sig, som årets kanske tillfälliga trängsel
framför porten till den femåriga realskolan
framkallat, och att man på åtskilliga håll tyglar
den ovilja, som ådagalagts mot den
demokratiska idé, vilken är bärande för
skolreformen.
Skildringen av förhållandena i
Eskilstuna bär alla inre kriterier på att vara
riktig. Att man på sina håll umgås
med tanken på en verklig kampanj mot
den fyraåriga realskolan, framgår
alltför tydligt av en artikel, som nyligen
publicerades i Svenska Dagbladet.
Författare är dess skolexpert, ledamoten av
1927 års alltjämt oavskaffade
Skolsakkunniga, lektor E. Wellander, som
förordar ett organiserat
»upplysningsarbete» bland föräldrar, »som sakna högre
skolbildning», i syfte att övertyga dem
om den 4-klassiga realskolans nackdelar.
För »fattiga barn»!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
