Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 28. 9 juli 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr" 28
SVENSK LÄRARETIDNING
661
LAST OCH ÅTERGIVET.
Engelska parlamentets beslut för
några veckor sedan att höja den
obligatoriska skolåldern från 14 till 15 år har
i allmänhet icke tillräckligt
uppmärksammats i den svenska pressen.
Motiveringen från den engelska regeringens
sida förtjänar i måhända ännu högre
grad ett allmänt intresse. Åtgärden
hade nämligen föreslagits såsom ett led i
kampen mot arbetslösheten, denna
verkliga hemsökelse för Englands folk.
Efter Svenska pressen avtrycka vi
några betraktelser häröver:
En utsträckning av skolplikten med ett
helt år fördröjer en ungdomsårgångs
utsläppande i arbetsmarknaden. För Englands
vidkommande betyder detta såsom
undervisningsministern anfört att 462,000 barn få vänta
ytterligare ett år, innan de kunna inträda
såsom konkurrenter på olika arbetsområden.
En motsvarande minskning av antalet
arbetslösa bör därigenom uppstå. Vidare
beräknade han, att den höjda skolåldern skulle
nödvändiggöra att åttatusen nya lärare
anställdes. Då arbetslösheten icke är någon okänd
företeelse inom nämnda yrkeskår, skulle
genom Åtgärden en avsevärd lättnad vinnas
även för den. Inemot en halv miljon
människor skulle sålunda beredas möjligheter
att erhålla utkomst och minska de
arbetslösas stora skara. En icke så alldeles liten
vinning, om den också icke är ägnad att
lösa hela arbetslöshetsproblemet.
Man torde icke behöva frukta att den
engelska undervisningsministern här räknar
med alltför stor optimism. Det är för den
unga och billiga arbetskraften oftast lätt att
erhålla anställning. Det starka motstånd, som
från de konservativas sida mötte
propositionen i underhuset, torde få fattas såsom ett
erkännande av denna sanning och vilja att
bevara tillgången på denna billiga
arbetskraft på marknaden. Man kan möjligen anse
det för lyckligt att de unga som blivit fria
från skolan bindas vid en ordnad
verksamhet, förtjäna sitt uppehälle och slippa att gå
lediga under de år, då sådant mest hamnar
sig. Men man förlorar då ur sikte att lika
stora kontingenter arbetare av äldre
årgångar ovillkorligen trängas ut och komma
att öka de arbetslösas skara. Är det gifta
arbetare, vilka ha familj att försörja, är det
,så mycket olyckligare och samhället till
-större skada. Det vore säkert till större
fördel, om dessa äldre arbetare ej behövde räkna
med konkurrensen i denna stora utsträckning
från den yngsta årsklassens sida. Medan å
andra sidan denna yngsta årsklass icke kan
anses ha lidit något men genom att den får
<ett år till av insikter och mognad före sitt
definitiva inträde i livet. Man kan däremot
vänta sig mycket av detta ytterligare tillagda
skolår.
För Sveriges vidkommande har
Svensk Läraretidning länge stått
en-:sam om att påpeka sammanhanghet
mellan ungdomsarbetslösheten och vår
onaturligt låga skolålder. Sedan nu en
engelsk arbetarregering såsom ett led i
kampen mot arbetslösheten gått in för
och genomfört en höjning av skolåldern
anda upp till 15 år, kan det måhända
bli möjligt att även här i landet vinna
förståelse för denna sak.
Om skolornas ferier skriver dr A.
Gierow i Stockholmstidningen bl. a.:
Man förbiser, när man klandrar den
nuvarande fördelningen av skolans arbetstid och
ferietid, gemenligen betydelsen av att de olika
lärarkategorierna erhålla möjligheter till
fortbildning. Universitetslärarna hava till en
av sina huvuduppgifter att föra sin
vetenskap framåt, och skola icke bara föreläsa,
tentera och examinera. Och för var och en,
som utövar undervisningens konst, är det av
oerhört stort värde, att han själv får arbeta
vidare. I annat fall ligger den faran
snubblande nära, att han andligen stelnar och
stannar av. Under ofta kännbara ekonomiska
offer och hängivet arbete begagna också i
stor utsträckning våra olika
lärarkategorier sin ferietid till fortbildning för
livskallet.
Men jag återgår till lärjungen. Året är söl’
fpttigt och har korta somrar. Detta
förhållande sätter sin prägel på folkhälsan. Det
gäller för det uppväxande släktet att till det
yttersta möjliga utnyttja de tillfällen till
friluftsliv under de söl- och sommarmånader,
som erbjuda sig. Särskilt under de senaste
åren har denna synpunkt starkt och flitigt
understrukits av läkarevetenskapen.
Här tangeras det andra spörsmålet i denna
uppsats. Är det önskvärt med en allmän
fram-flyttning till senare timme av vår -svenska
skoldag? Vissa förhållanden torde tala
därför. Det moderna livet tenderar åt att göra
natt till dag och tvärtom. Undan för undan
har en sådan förskjutning ägt rum. Framför
allt den senaste generationen har fått
bevittna den. I hemmen ligger man längre på
morgonen än i våra farföräldrars och
morföräldrars ungdom, och tiden för inträdet av
nattens stillhet och rö har i motsvarande
grad flyttats. Bör då icke skolan taga
ytterligare ett steg och följa med den stadigt
pågående utvecklingen?
Jag finner detta knappast tillrådligt. Icke
är väl skäl att sanktionera och underlätta
vad dock de flesta betrakta som ett oting?
Ett framflyttande av nu gängse skoldagen
till senare timme skulle dessutom inkräkta
på den för skolungdomen disponibla fritiden
under dagens ljusa timmar, vilket med
hänsyn till dess fysiska fostran måste betraktas
som ett ont.
Det är också ganska karakteristiskt, att
i regel de lärjungar, som reformen skulle
beröra, synas betacka sig för densamma, hur
åtrådd en timmes längre morgonsömn kan
vara ej minst för denna ålder. Jag har själv
häromdagen i en av mina skolor bevittnat en
klassdiskussion i frågan, varvid det
undantagslöst betecknades som »bra mycket bättre
att få ha fritt, medan det ännu är ljust».
Ståndpunktstagandet var nog typiskt.
Skolungdomens instinkt pekade säkert rätt den
gången.
Låt oss därför få behålla våra gamla, goda
svenska ferier, och låt vår ungdom enligt
nordmannased få spänna krafterna till arbete
den tid, det skall arbetas, för att därefter
ha frihet att lika intensivt njuta den långa
vederkvickelsens tid under Nordens ljusa,
soliga sommar! Och lär den verka, medan
dagen är, och så vitt möjligt förskonas från
den nutida kulturmänniskans naturvidriga
förvandling av dag till natt och natt till dag!
Gnatet över skolornas ferier är
säkerligen inte så allvarligt menat. I
löne-regleringstider kan det ju alltid göra
sig att söka pressa ned lärarnas löne-
standard genom att erinra om ferierna.
Men bleve det på allvar tal om att
korta av ferierna, skulle snart nog ett
för-äldraskall från Ystad till Haparanda ge
till känna för vems skull ferierna
främst äro till.
Faran växer! I sina beskärmelser
över de nya kommunallagarna har
Vestsvenska Dagbladet (h) nu kommit
ytterligare ett stycke. Under rubriken
»Ett ödesdigert riksdagsbeslut» har
tidningen begått ytterligare en
skildring av lagstiftningens farligheter.
Slutomdömet blir:
I övrigt överfördes till den
församlingsstyrelse-lagen i tillämpliga delar de nyheter,
som infördes i kommunallagarna, t. ex. om
revision och skadeståndsansvar, böter för
uteblivenhet vid sammanträden och
uppbördsprovision, yttranderätt för nämndledamöter
och revisorer, proportionella val vid val av
revisorer, tid för stämmans hållande,
kvinnas rätt till avsägelse o. s. v. Denna
mångfald av ändringar berättigar ytterligare till
att beteckna detta lagbeslut som ett
omvälvande ingrepp i vår sockenförvaltning och
som en av årets allra mest ödesdigra
produkter av årets riksmöte.
Det börjar snart bli synd om
hovrättsrådet K. J. Ekman, som nedlade
ett så utomordentligt intresserat arbete
för att få den nya lagstiftningen i
hamn.
Statsrådet Stadener har vid ett
ungdomsmöte i sitt stift uttalat, att han
som statsråd icke tänker gynna kyrkan
på skolans eller undervisningsväsendets
bekostnad. Uttalandet har väckt oro i
det schartauanska lägrert. I Vestsvenska
Dagbladet (h) anser sig signaturen Hfr
böra uttala:
Vad är det då fråga om? Det kan väl
näppeligen gälla något annat än den olycksaliga
undervisningsplanen och då särskilt dess
anvisningar rörande undervisning i kristendom.
Men då får man väl säga att yttrandet är
ytterst olyckligt formulerat.
Ty i denna fråga står väl inte kyrka och
skola i motsats till varandra, utan Sveriges
kristna medborgare å ena sidan och de s. k.
kulturradikalerna, bolsjevikerna däri
inbegripna, å den andra.
För biskop Stadener borde det ej existera
någon motsättning mellan kyrka och skola,
ens sedan han blivit statsråd. Han har dock
en gång lovat att »främja allt, varmed Kristi
rike varder uppbyggt».
Det är till att vara lyhörd. Och
misstänksam. Eller mena schartauanerna,
att statsrådet skulle utlovat motsatsen
till vad som skedde?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
