Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 29. 16 juli 1930 - Lunds stifts 36:e folkskollärarmöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 29
SVENSK L Ä R A R ETI D NING
att växa till i rö, det behövs ingen onödig
iver.
Tal. redogjorde därefter för de medel, som
stå varje lärare till buds, då det gäller att
åstadkomma det, som fordras av honom i
detta hänseende. Vid den religiöst-etiska
fostran, som barnen skola bibringas, har man god
hjälp av de bibliska», berättelserna.
Berättelser om män och kvinnor, som utfört något
stort och värdefullt, ha en god fostrande
inverkan. Det sätter barnens vilja i
rörelse och detta är det viktigaste. Barnens
förmåga att vilja det goda måste
samvetsgrant uppövas. Är viljelivet ofostrat, svagt
och vankelmodigt, ramlar den byggnad, som
ett gott intellekt byggt upp. Vi ha hittills
för mycket litat på förståndet och dess
utveckling och ej tänkt så mycket på viljans
fostran.
Det är ganska viktigt, att de kristna
idealen föras in i barnens medvetande på ett sunt
och friskt sätt. Detta kan åstadkommas, på
det är bl. a. scoutrörelsen ett gott bevis.
Om vi lyckas få barnens vilja i rörelse,
alstras beslut, d. v. s. tysta föresatser, som
bygga upp karaktären. Vi skola försöka få
barnen att tänka: Så ville jag göra, så
skulle jag handla, om jag vore i den situationen.
De flesta barn ha för sin karaktärsutveckling
mera nytta av dessa eggande impulser än av
kunskap.
Vi böra låta den bibliska berättelsen ge oss
ämnen till samtal oned barnen. Samtalsvis
komma vi problemen in på livet. Skall jag
hjälpa min fiende? Frågan bör besvaras av
barnen själva, och först, när de komma på
avvägar, böra vi ingripa och visa dem till
rätta. De tänka då på det, som finns inom
deras föreställningsvärld. De tänka på sina
lekar och sina små strider, och de avgöra
saken så gott de kunna. Barnens inställning
till de högsta frågorna bör sålunda så
småningom ledas i de rätta fårorna, men därvid
böra vi ständigt komma ihåg skillnaden
mellan vår egen sublima uppfattning i detta
stycke och barnens primitiva. Vi. få därvid
noga vakta på oss, så vi inte gå för
hastigt till väga, så att barnen hinna smälta
det meddelade, och inte få en skev
uppfattning. Detta är farligt och sätter ofta spår
för livet. Många ha sagt, att de aldrig
kommit ifrån den skeva uppfattning, som de fått
i barndomen.
För att man skall kunna hjälpa barnen
till rätta på detta område, är det nödvändigt
att börja så nära barnen som möjligt. Det
bör vara en slags religiös
hembygdsundervisning. Hemmet och dess förhålländen, som
barnen bäst känna till, böra vara det
grundläggande, och så småningom länkas
tankarna in på att det finns en Gud, som ser och
hör allting. Med tiden kommer man då så
långt, att man kan få barnen att förstå, att
man kan meddela sig med en person, som
man inte kan se, som inte har någon
bestämd gestalt, och detta är inte så svårt nu,
i telefonens och radions tid.
Det kanske allra svåraste är att göra
barnen förtrogna med begreppet synd, men det
går det med, om man börjar med hemmet
och dess förhållanden. Barnen veta, att de få
göra det och det, och att det finns saker,
som man inte får göra och att man .får straff,
om man gör det, som är förbjudet. Från
detta går man över till det.rent religiösa.
Erfarenheten från hemmet säger barnen, att allt
kan ställas till rätta igen. När man gjort
något ont där hemma, ber man om förlåtelse,
och då blir allt bra igen. Från detta, att be
om en sak och få den, kommer man över till
bönen i religiös bemärkelse. Kan man bibringa
barnen känslan av att kunna känna sig
trygga i vissheten av en större persons, en
gudomlig makts närhet, så har man givit dem
något, som är av betydelse för hela livet.
Med tiden vidgas den ’religiösa
föreställningskretsen och rättas av läraren. Barnen
bli så småningom rustade att vandra längre
bort, vandra genom öknarna med de visa
männen av Österlandet, hän möt
Kristusbarnet och den nya tiden. Julens ljusa
händelser skapa en intressecirkel, som är av bestå-
ende värde. Vi få emellertid inte stanna dä>r
för länge, Kristus får inte för länge bli ett
lindebarn.
Då vi kommit så långt, stå vi inför en
psykologisk skiljoväg. Bibeln innehåller så
litet av Kristi barndom, vi se honom alltför
plötsligt färdig och i verksamhet. Vi se
honom som den store undergöraren. Det blir
många händelser på en gång, och barnen
förstå honom lika litet, som hans samtid
förstod honom. Det föreligger fara för att
barnen skola komma att se Jesus på avstånd
eller uppifrån och inte komma honom nära.
Vi skola försöka, att få de små att se honom
inifrån. Vi få söka honom i hemmet som barn.
Det är inte bra, att för mycket framställa
honom såsom ett underbarn, utan som ett
vanligt barn, som får lära av de äldre.
Sedan gäller det att söka en lämplig övergång
mellan hans vistelse i hemmet och hans
verksamhet där och hans senare verksamhet. Man
kan emellertid framställa det så, att Jesus
nu, när han nått mogen ålder, skulle bli
någonting, att han skulle bli lärare. Detta är
ett konkret begrepp, lätt att iatta för barnen.
Då blir det naturligt fö<r barnen, att han går
omkring bland människorna och lär och
undervisar. Barnen komma på detta sätt Jesus
närmare och vi veta, att närheten suggererar
på ett särskilt sätt.
Berättelsen om de stora gestalterna bör
emellertid växa fram samtalsvis, man bör ej
direkt berätta det för barnen, utan samtala
med barnen om det. Barnen få därigenom
tillfälle till självständigt tänkande.
Det ger emellertid en stadga, att ha texten
samlad, och tal. rekommenderade därför
användande av lärobok vid
kristendomsundervisningen. Vidare ville han rekommendera, att
man på tavlan medelst en enkel ritning
förklarade, vad man ville ha sagt. Det behövs
därvid ganska litet för att sätta barnens
fantasi i rörelse. Ett streck mellan två punkter
blir för dem en väg, något för fantasien
att arbeta med. Tal. sammanfattade sitt
anförande så: Vi vilja inte ge barnen
dyrgripar utan andliga verktyg, som de kunna
använda sig av till uppbyggande av karaktär
och livsåskådning. Endast liv skapar liv.
Fil. lie. fröken Anna Christensson,
Linköping, höll sedan f öredrag om
»Individuellt arbete och klassarbete».
När man i vår tid yrkar på reformer vid
undervisningen, stöder man sig på de
inblickar i barnens själsliv den experimentella
psykologien gett oss. Många av de resultat
undersökningarna gett tala mot den i våra
skolor vanliga klassundervisningen. Så t. ex.
vissheten om den olikartade begåvningen.
Barn av samma fysiska ålder kunna ha
mycket olika intelligensålder. I en klass kan
denna växla på 4 a 5 år. Det mekaniska
minnet är också olikartat. Det som läres
utantill av ett bar^i på två minuter kan
fordra tjugo minuter för ett annat barn
i samma klass. Därför kan ej lika stora
hemuppgifter lämnas. D^n fordran, man hittills
kommit med till de mindre begåvade
barnen, att de riktigt skulle använda sin vilja
för arbetet, finner den nya psykologien vara
verkningslös, då barnets vilja ej är
färdigbildad och därför föga att bygga på.
Allt detta gör att man börjar yrka på
individuellt arbete inom klassen av jämnåriga.
Bland de äldre barnen har man på många
håll hunnit långt i denna anordning. I 4e
ti e första skolårens arbetsövningar vid
hern-bygdsundervisningen har vår
undervisningsplan givit anledning till individuellt arbete,
fast detta ej alltid utnyttjas.
Vid de första årens
modersmålsundervisning har man också på många håll i
utlandet använt sig av individuellt arbete inom
klassundervisningens ram. Påverkad av
intrycken från sådana försök, bl. a. från
försöksskolor i Jena hade föredragshållarinnan
gjort försök med individuellt arbete under
modersmålsundervisning de tre första åren
i övningsskolan vid Linköpings folkskolese-
minarium. Dessa försök skildrades. Barnen
hade redan från mitten av andra terminen
fått lära sig läsa genom självvalda
uppgifter (från läseböcker, hemmets böcker och
tidningar), som redovisats inför klassen genom
föredrag och diskussion av det föredragna, där
den lille föredraganden var den som fick
svara på frågor - tills läraren måste ta vid.
Där han ej kunde klara upp svaren gick han
och barnen gemensamt till uppslagsböckerna.
För välläsningen övades också in och
användes uppläsning av små »teaterstycken».
Endast till tre bland de tjugofyra barnen i
klassen måste tvångsläxor ges. De andra fingo
ständigt endast självvalda uppgifter.
Väl- och rättskrivningen bedrevs också
genom individuellt arbete. Rättskrivningen
genom gruppuppgifter och genom införande av
små dagböcker där de första årens
uppsatsövningar skrevos, alla under form av fria
uppsatser. Barnen gjordes förtrogna med
användande av ordlistan på egen hand redan
andra terminen.
Det intresse som åstadkommits genom
denna undervisningsform, som ju manat fram
barnens nyfikenhets- och kampinstinkt, har
lett till gott resultat både ifråga om
kunskap och arbetsförmåga.
Ett fel finns dock. Den gamla tron på,
att läraren vet allt, försvinner inför barnens
f lågande. Han måste ödmjukt erkänna, hur
litet hans vetande egentligen är, då han måste
undervisa genom att svara och ej enbart
fråga. Men ligger icke däri också en styrka? Ju
mera han ser vad som fattas honom, ju
mindre »fullärd» känner han sig, och ju ivrigare
blir han att arbeta på sin utveckling.
Seminarieläraren E. Lindholm talade
över ämnet: »Vad f år folkskolan begära
av småskolan?»
Tal. framhöll inledningsvis, att småskolan
av ålder betraktats som en tjänarinna åt
folkskolan. Nu håller detta på att försvinna. Vi
syfta till en enhetlig skola med likvärdigt
utbildad lärarkår med enhetlig social
ställning. I småskolan förekommer en hel del
arbete, som aldrig kommer till synes utåt
eller blir fullt värdesatt. Tal. redogjorde
därefter för vad man begär av ett barn, som
kommer från småskolan till folkskolan. Det är
inte litet, som barnen få lära sig i
småskolan. Under denna tid växa barnen till i
själsligt avseende mera än under hela den
återstående skoltiden. Vägen till barnens själ
är svår att finna. Alla barn vilja börja
skolan. Detta intresse är ett kapital, som
läraren bör ta vara på. Barnen måste utvecklas
inifrån. Många svårigheter ha både lärare
och barn att kämpa mot under detta arbete.
Genomsnittsbarnet lever bara för stunden och
måste därför ständigt intresseras. Vi lärare
få ej begära lika mycket av alla barn. De
utvecklas inte lika fort. Enhet, fasthet och
frihet böra vara vårt arbetes ledstjärnor.
Lektor P. Stolpe, Karlstad, höll ett
föredrag om »Geografi och geograf
hinder visning».
Tal. framhöll, att det knappast finnes
något annat ämne än geografien, där svalget
mellan vetenskapen och den meddelade
undervisningen är större. Tal. skildrade, huru den
geografiska vetenskapen utvecklats genom
geograferna Ritter och Humboldt, omnämnde
en del landskapsbeskrivningar och påvisade,
hurusom ännu i slutet av 1800-talet
geografien i Sverige var rent deskriptiv. I
geografiundervisningen har man alltför länge
inriktat sig på att konstatera fakta och icke sökt
att utreda orsakssammanhanget: Fakta och
minnesuppgifter få dock icke förbises. Det är
nödvändigt att vid geografiundervisningen
skilja huvudsak från bisak, att avskilja
onödiga minnessaker och att klargöra det
inbördes sammanhanget. Viktigt är också, att
barnen få lära känna grunddragen av vårt lands
geologiska byggnad och utsträckningen av den
gamla ishavsgränsen, för att de rätt må
kunna förstå de olika landskapens bördighet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
