Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 29. 16 juli 1930 - Vid femtioårsjubileet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 29
SVENSK L Ä R A R E T I D N IN G
687
Vid femtioårs^
Jubileet.
Det tal, som Sveriges allmänna
folkskollärarförenings ordförande,
hr Värner Bydén, höll vid
jubileumsmötet i Blasieholmskyrkan,
hade efter det stenografiska
referatet följande lydelse.
Eders Kungl. Högheter! Mina damer
och herrar!
Att teckna Sveriges allmänna
folkskollärarförenings historia under de
gångna 50 åren kräver en tid, som
det icke kan komma ifråga, att jag nu
kan få disponera. Föreningens
centralstyrelse har uppdragit åt en av
föreningens stiftare, förra kanslirådet
Jöns Franzén, att sammanfatta det
viktigaste av föreningens historia. Denna
minnesskrift kommer att utdelas till
alla föreningsmedlemmar, och jag har
nyss haft äran att till hans kungl,
höghet kronprinsen överlämna det första
exemplaret av densamma. Minnesskriften
ger vid handen, att Sveriges allmänna
folkskollärarförenings historia är till
den grad sammanflätad med den
svenska folkskolans historia under de
senaste 50 åren, att en minnesteckning
över vår förening i många hänseenden,
ja, övervägande måste löpa parallellt
med en skildring av den svenska
folkskolans historia under samma tidrymd.
Det blir endast några -’spridda notiser
och allmänna antydningar om
föreningens historia, som det är möjligt att här
meddela.
När föreningen stiftades, skedde det
under ringa och blygsamma
förhållanden. Ringa var den skara av lärare, som
samlades här på sommaren 1880 för att
bilda, vad biskop Gottfrid Billing en
gång i ett tal i första kammaren
betecknade såsom Sveriges äldsta
fackförening. Inom parentes vill jag säga,
att denna beteckning icke är alldeles
riktig, ty det fanns nog äldre
yrkessammanslutningar i vårt land, men
otvivelaktigt är vår förening en av de
äldsta, som i Sverige tillkommit bland
våra tjänstemannagrupper. Einga var
den numerär, söm vår förenings
veteraner och stiftare företrädde, när
Sveriges allmänna folkskollärarförening
bildades. Av de dåvarande 15,000-
20,000 lärarna i landet voro ungefär
1,500 företrädda, när föreningen
bildades. Ännu ringare, kunde man väl säga,
var de mäns ställning, vilka samlades
för att stifta föreningen.
Folkskollärarna i Sverige hade då en lön av 500
kronor plus ett ålderstillägg av 100
kronor. Detta var deras lönestandard, och
den sociala standarden följer ju icke
sällan den ekonomiska.
I yttre ringhet föddes vår förening.
Men de män, som stiftade Sveriges
allmänna folkskollärarförening, sågo
långt, sågo klokt och klarsynt. Som ett
bevis därpå kan jag anföra, att det
program, som formulerades av Emil
Hammarlund och de övriga stiftarna av
föreningen, står i dag efter ett halvt
århundrade ordagrant lika, bokstav för
bokstav, som det flöt ur deras penna.
Målet är i dag detsamma som då: att
arbeta för den svenska folkskolans
och folkbildningens höjande, för enhet
och god anda inom lärarkåren och för
förbättring av lärarens ställning i
allmänhet. Detta är ingen tom fras, ingen
död bokstav, ingen föråldrad paragraf
denna den första i vår förenings
stadgar. Den har i dag samma aktualitet som
för 50 år sedan; fortfarande bor i
densamma livets fulla friskhet.
De män, som bildade vår förening,
satte sålunda som det första av de mål,
efter vilka de ville sträva, den svenska
folkskolans och folkbildningens
höjande. Jag tror, att när man nu ser de
gångna 50 åren i historiskt perspektiv,
man tryggt kan våga uttala, att
föreningen och icke minst den äldsta
lärar-generationen har arbetat för
förverkligandet av detta program med en
trohet, som måste fylla oss sena tiders barn
med beundran. För den svenska
folkskolans och folkbildningens höjande har
denna »fackförening» förvisso under
långa tider arbetat i större
utsträckning än för sina medlemmars egna
villkor och intressen. Se vi tillbaka på vad
Sveriges allmänna
folkskollärarförening, när det har gällt folkskolans och
folkbildningens höjande, har uträttat
eller sökt att uträtta under de gångna
50 åren, kan nian utan överdrift säga,
att det finnes intet område av
betydelse för vår svenska folkskola, dit icke
föreningeris verksamhet sträckt sig.
Föreningen har ofta, kanske oftast
va-Ht den, som tagit initiativet i
folkskolfrågorna. De första uppslagen till
förbättringar av vår folkskola ha
mången gång haft sin upprinnelse i att en
ensam lärare i sitt dagliga arbete har
gjort vissa rön, har sett brister och
funnit utvägar och möjligheter att
avhjälpa dem. Han har framlagt sina
tankar i den mindre kamratkrets, som
hans förening utgjort, och föreningen
har fört dem vidare till
centralstyrelsen i Stockholm. Man har där
diskuterat igenom hans uppslag, kanhända lagt
förslagen på bordet för att få tillfälle
att tänka vidare på dem, men så har
saken en dag varit mogen att skickas ut
till de numera över 300 lokala
krets-föreningarna i landet. Frågan har
diskuterats i varje krets, man har
ventilerat skälen för och emot, och till slut
har resultatet av övervägandena samlats
i centralstyrelsen här uppe. Det har
blivit en framställning till
statsmakterna - till k. m:t eller, sedan
skolöverstyrelsen tillskapats, ganska ofta
till denna myndighet. Jag skulle här
kunna rada upp en mängd av reformer,
vilka vi nu betrakta såsom alldeles
självklara och som ingen strider om i
våra dagar, där det första initiativet
kommit fram på detta sätt, mången
gång från en ensam landsbygdslärare,
vars tankar blivit vidareförda och som
slutligen visat sig nog bärkraftiga att
vinna beaktande, då de prövats av de
bestämmande myndigheterna i landet.
Ett huvudmål, som besjälade vår
förenings stiftare och enkannerligen de
stora föregångsmän, som vi i dag på
förmiddagen ha bragt vår hyllning,
nämligen Emil Hammarlund och
Fridtjuv Berg, har varit att förvandla
folkskolan från en fattigskola till en
medborgarskola. Folkskolan har sina
rötter så långt tillbaka i tiden och i
sådana sociala förhållanden, att det
historiskt är fullt förklarligt, att den
från början fick en karaktär av
fattigskola. Men i och med den stora
omvälvning av humanitetsbegreppen, som
ägde rum kring mitten av förra
århundradet, måste det självskrivna
programmet bli, att folkskolan utvecklades
till en hela folkets medborgarskola.
Det skall i dag utan något försök till
smicker från denna plats sägas, att vi
inom folkskolans värld bevara i
tacksam hågkomst, att vi i arbetet för
folkskolan även ha haft stod av medlemmar
av Sveriges konungahus. Många utom
våra led ha kanske icke
uppmärksammat det, men det klarlägges i
historiken över vår förening, att en av de
män, som vid sidan av de speciella
förkämparna för folkskolan hade en
väsentlig förtjänst om den svenska folk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
