Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 36. 3 september 1930 - Herr Nilsson i Kabbarp om lärarnas löner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 3o
SVENSK LÄRARETIDNING
847
Herr Nilsson i Kabbarp om lärarnas löner.
Såsom vi tidigare utlovat, återgiva vi
i dag det särskilda yttrande till 1928
års lönekommittés betänkande, som
avgivits av hr Aug. Nilsson i Kabbarp.
Yttrandet är omfattande, men
säkerligen skall det intressera våra läsare att
f å blicka in i den tankevärld, som här
rullas upp.
När 1920 års lärarlönekommitté i sitt den
15 augusti 1923 avgivna förslag till
lönereglering för det statliga och kommunala
skolväsendet upptog det nya lönesystemet,
ursprungligen avsett för kommunikationsverken
men vid nämnda tidpunkt tillämpat jämväl
på den allmänna civilförvaltningen och.
försvarsväsendet, såsom mönster och förebild och
i väsentliga delar kalkerade löneregleringen
för lärarnas många och långa skaror på
detta moderna system, som mötts av allmän^
kritik och allmänt gillande, gjorde den detta
icke därför, att den egentligen ville det eller
tyckte det var bra - tvärtom passade
systemet här efter kommitténs mening mycket illa
- utan därför att primo departementschefen
anbefallt saken och secundo kommittén tyckt
sig finna, att lärarna ständigt blivit
tillbaka-satta i lönehänseende, och befarade, att
lärarna även framdeles skulle röna samma
oblida öde, därest man icke lyfte dem över i
kommunikationsverkens väl smorda lönekärra
och surrade dem fast där. Dessa motiv kunna
för visso sägas vara i hög grad talande,
vartdera på sitt sätt och sitt håll. Det första
skälet, departementschefens direktiv i hans
uttalande till statsrådsprotokollet, verkar
visserligen avgörande men icke i och för sig
tillfyllestgörande. Det andra skälet, lärarnas
tillbakasatta ställning, har spelat en stor roll
i agitationen för våldsamt uppblåsta
lönekrav. Men det är icke riktigt. Under
utredningens gång har man inom 1928 års
lönekommitté vid upprepade tillfällen kunnat
konstatera överbetalning av lärararbetet,
överbetalning i jämförelse med de löneförmåner,
som kommit andra jämförbara
tjänstemannagrupper till del. Som ett allmänt omdöme,
gällande i stor utsträckning om än icke längs
hela linjen, kan det sägas, att lärarkårerna
blivit icke missgynnade utan gynnade med
hänsyn till förmåner av olika slag. Och när
1928 års lönekommitté i sitt nu föreliggande
iörslag tillerkänt lärarna, både de statliga
och de kommunala, en mycket fördelaktig
lö-neplacering, har detta väl föranletts av olika
skäl och hänsyn, men en starkt bidragande
och stundom utslagsgivande omständighet har
varit de överlägsna lönevillkor, som lärarna,
tack vare skickliga ledare, inflytelserika
förespråkare och sin makt som massa, tidigare
Jyckats tillvinna sig.
Även jag godtager det nya lönesystemet
för det vidsträckta verksamhetsområde, som
vi här behandla, och förordar det på de
grunder, som anförts i kommitténs motivering.
Men till kommitténs grunder knyter jag en
förhoppning av helt annat slag än den, som
tröstade 1920 års lärarlönekommitté i dess
mödosamma bestyr. Jag hoppas nämligen, att
genom lärarnas inkoppling på det statliga
lönesystemet skall det yppa sig en möjlighet
att hålla eljest tygellösa pretentioner inom
rimlighetens gränser.
Som en illustration till det sagda må jag
till en början anföra några siffror från den
läroanstalt, som är den första för oss alla
och vars befattningshavare ofta fått skylta
som de värst misshandlade, småskolan.
Småskollärarinnan på billigaste ort
åtnjuter för närvarande en slutlön av 2 580 kro-
nor.1 Häri har då inräknats såväl det av
kommittén till 300 kronor uppskattade värdet av
bostad (ett rum och kök) och bränsle som
ock den provisoriska avlöningsförbättring om
150 kronor, som beviljades av 1929 års
riksdag såsom förskott på den stundande
löneregleringen. Denna avlöning kan tyckas liten
för folk med god aptit på livet, men den är
ungefär lika stor som den lön, staten sedan
länge består sina kvinnliga kontorsbiträden
- och manliga med förresten - vilkas
arbete är vida längre och tyngre, mera bundet och
inte alls så intressant som arbetet med de
kära barnen. Genom sin fackorganisation och
dess speciella representant i kommittén har
hon begärt en slutlön av 4 320 kronor - fyra
femtedelar av folkskollärarinnas lön enligt 15
lönegraden - d. v. s. en löneförhöjning av
ej mindre än 1740 kronor eller rättare 1890
kronor, om förskottet, som sig bör, inräknas
här. Kommittén föreslår för
småskollärarinnorna en placering i femte lönegraden, vilket
för lärarinnan å billigaste ort betyder en
slutlön av 2 952 kronor eller en löneförhöjning
av 522 kronor och för småskollärarinnan å
dyraste ort betyder en slutlön av 3 864
kronor eller en löneförhöjning av l 074 kronor.
Visserligen må det icke fördöljas, att på de
dyrare orterna har kommunen genom
kontanta tillägg, till mycket växlande belopp, i
någon mån gottgjort dessa såväl som andra
kommunalanställda lärare för dyrortstrycket, och
enligt det framlagda förslaget skulle
kommunerna nu betagas denna möjlighet att
förbättra och vålla oreda i lönesystemet. Men å
andra sidan må sägas om dessa såväl som
andra lärare, att de varken ha fullt
dagsverke eller fullt årsverke. De äga i sina långa
ferier en utomordentlig förmån, värd lika
mycket som tre eller fyra löneklasser. För
min del har jag, om än med någon tvekan,
biträtt det av kommittén framlagda förslaget
till lönereglering för småskolan.
Innan jag går över till nästa kategori,
anhåller jag att något få beröra en
omständighet ur det förgångna, visserligen mera kuriös
än betydelsefull men dock ägnad att belysa
den sak, som här avhandlas.
Vid tillkomsten av 1920 års
lärarlönekommitté gav departementschefen densamma i
sitt yttrande till statsrådsprotokollet även ett
annat direktiv, som i kommitténs senare
betänkande återgives med dessa ord:
»Det syntes departementschefen fördenskull
lämpligt, att kommittén jämväl upptoge - i
samband med de allmänna läroverken -
frågan om ny definitiv lönereglering för de
kommunala läroanstalter, som reglerats vid
1918 års riksdag, -7––––nämligen folk- och
småskolor, kommunala mellanskolor, högre
folkskolor och de s. k.
landstingsseminarierna. Vad nu angivna kommunala läroanstalter
beträffade, borde–––––uppmärksamhet
ägnas jämväl åt frågan därom, vilken
utgångspunkt med hänsyn till gällande prislägen
kunde anses hava varit den normerande vid
fastställandet av nu gällande ordinarie
avlöningar».
Det kan synas egendomligt, att man i
själva departementet svävade i ovisshet om en
så fundamental sak beträffande en stor
lönereglering, som genomförts två korta år
tidigare. Visste man då inte vad man gjort? Och
regerades det här i landet med så liten
vishet - eller visshet? Saken finner sin, låt
vara onöjaktiga, förklaring i den
omständigheten, att 1902 års löneregleringskommitté,
som under loppet av år 1917 utarbetade det
betänkande, som låg till grund för 1918 års
lönereglering för undervisningsväsendet,
aldrig gav skriftligt besked, hur det förhöll sig
1 Dyrtidstillägget inräknar jag här och
överallt i det följande med 32 % i
överensstämmelse med nu - tredje kvartalet 1930
- gällande författning.
i nämnda hänseende. Det har sagts om dea
gamla löneregleringskommittén, att den skrev
dåliga motiveringar men goda klämmar, i
motsats till 1914 års lär ar lönenämnd, som
skrev dåliga klämmar men goda
motiveringar. Tack vare kommitténs dåliga, d. v. s.
knapphändiga motivering, har man svävat i
ovisshet om det prisläge, varpå 1918 års
lönesatser baserades. Som gammal ledamot av
1902 års löneregleringskommitté kan jag med
bestämdhet hävda, att utgångspunkten för
kommitténs förslag beträffande de
kommunalanställda lärarnas avlöningar var det
prisläge, som förefanns vid början av år 1917.
Därför var det också kommitténs mening, att
dyrtidstillägg icke skulle utgå till dessa
lärare för den prisstegring, som uppstått
under världskriget före 1917, utan blott för den
därefter inträdande prisstegringen, en mening
som uttryckligen biträddes av folkskolekårens
adjungerade ledamot i kommittén. Därför
var det likaså en given sak, att dessa lärare
varken då eller senare kunde komma i
åtnjutande av den tillfälliga löneförbättring, som,
ävenledes enligt förslag av 1902 års
löneregleringskommitté, beslöts år 1919 och som
avsåg att bringa upp vissa
tjänstemannagrupper till 1914 års prisnivå. Under tidens lopp
har det genom livlig agitation och tappert
motionerande lyckats de kommunala lärarna
att tillvinna sig fullt dyrtidstillägg. Men den
tillfälliga löneförbättringen har alltjämt,
trots många verop och beskärmelser,
uteblivit - den provisoriska
avlöningsförbättringen, som medgavs 1929, har som sagt ett annat
syfte, nämligen att vara ett förskott på den
lönereglering, som nu förberedes.
Naturligtvis kan det gentemot mitt
påstående . invändas, att det gör detsamma, vad
ledamöterna av gamla löneregleringskommittén
menade eller kommo överens om, det betyder
ingenting, ty löneförhöjningen 1918 var dock
ej större, än att den gott och väl behövde
kompletteras både med fullt dyrtidstillägg och
annan förbättring. Må så vara! Det bör dock
ihågkommas, att löneregleringen 1918 långt
mer än fördubblade lönerna för samtliga
befattningshavare vid folk- och småskolor och
lät dem förbliva i okvald besittning av
natura- och övriga förmåner. Löneförhöjningen
var i själva verket så stor, att när
underrättelsen därom nådde ut i bygderna, »blixtrade
det för ögonen», som det sagts, på både
lärare och lärarinnor, och de vågade knappt tro
på ett så ljuvligt budskap. Och vidare bör det
observeras, dels att de av staten reglerade
lönerna för kommunalanställda lärare
uttryckligen angåvos i reglementet som
minimilöner, vilka kommunen hade rätt att -
särskilt för utjämning av dyrortstrycket -
förbättra med kontanta tillägg, och dels att
den obligata tjänsten icke tar dem längre
tid i anspråk, än att de kunna väsentligen
öka sina inkomster genom undervisning i
slöjd, i fortsättningsskola, på vanlig övertid,
i annan tjänst - klockare - eller annat
arbete.
Efter denna utvikning, som i någon mån
torde belysa på ifrågavarande område
framställda lönekrav och deras tillfredsställande,
övergår jag till folkskolan, i första hand dess
lärarinnor.
.Folkskollärarinnan på billigaste ort
åtnjuter för närvarande en slutlön av 3 935
kronor. Häri har dä inräknats såväl det av
kommittén till 480 kronor uppskattade värdet
av bostad (2 rum och kök) och bränsle som
ock den provisoriska avlöningsförbättring om
216 kronor, som beviljades av 1929 års
riksdag såsom förskott på den stundande
löneregleringen. Genom sin fackorganisation har
hon begärt den 15 lönegraden för sin räkning,
d. v. b. en slutlön av 5,400 kronor och alltså
en löneförhöjning av 1,465 kronor eller
rättare 1,681 kronor, om förskottet, som sig bör, .
här inräknas. Kommittén föreslår för folk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
