Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 36. 3 september 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 36
SVENSK LÄRARETIDNING
853
LAST OCH ÅTERGIVET.
Lärarlönerna i agitationen var
rubriken på en nyligen i Smålands-Tidningen
införd artikel. Författaren var hr
Oscar Carlström, frisinnad riksdagsman
från Jönköpings län och ledamot av
1928 års lönekommitté, varför artikelns
innehåll får ett extra tillskott av
aktualitet. Hr Carlström börjar så här:
Är det någon, som hört talas om
skollärarnas lönefråga? Inte det! Gå då på ett
politiskt möte, där bondeförbundarna lägga ut
texten, så ska ni få höra! Det är samma
historia, i vilken landsända man än kommer.
I öster och väster, i norr och söder, var två
eller tre bondeförbundare samlas för att
styrka varandra i tron eller för att göra
proselyter: sparsamheten, och skollärarna som ett
avskräckande exempel på statens slöseri -
det är temat. Visserligen är det möjligt att
bondeförbundets ledare från Kullenbergstorp
tar lite försiktigt på ämnet i sin förkunnelse,
ty han vet, hur denna fråga legat i
statsutskottet sedan flera år tillbaka, och av hans
uttalande i riksdagen, då den tillfälliga
löneförbättringen förra året var före, kan man
egentligen inte utläsa något bestämt
motstånd till en definitiv lönereglering för
lärarna. Men annars går agitationen för
landstingsvalet för fullt i skollärarnas tecken från
den kanten. Det är en väldig tillgång för
dem, som annars inte ha så mycket att
komma med ur den politiska fataburen. Och så;n
för tåelse, som det väcker sedan! Då vi
här-förliden voro i Ingatorp och »arbetade»
tillsammans med f. d. riksdagsman Schedin på
den politiska upplysningen, vart denna hälsad
välkommen av en bondeförbundsyngling där
på platsen, och redan i detta
hälsningsanförande fick skollärarnas lönefråga passera
revy. Ett förklarat leende spred sig ofrivilligt
över en del Ingatorpsbönders anleten: det var
lätta uppslagsändan på den sparsamhetens
röda tråd, som gick till deras hjärtan, och
när vännen Schedin sedan i sitt föredrag
broderade på samma ämne, sågo verkligen
åhörarna lyckliga ut en stund trots
jordbrukskrisen och andra besvärligheter. Och samma
glädje bereddes åhörarna av hr Schedin, då
han i fredags förkunnade bondesamling i
Säv-sjö. I den diskussion, som efteråt utspann sig
mellan honom och undertecknad, ville han t.
o. m. påstå, att jag i lönekommittén velat gå
lärarnas ärenden för att få mig en vänlig
blick och en tacksam klapp på axeln av
be-mälda kårs representanter. Så lite känna hr
Schedin och de övriga
bondeförbunds-skol-lärarätarna till verkliga förhållandet. Ty i
grund och botten har jag, genom min
ställning till lärarnas lönefråga i kommittén, icke
,att vänta vare sig sköna ögon eller
vänskapliga klappar utan i stället rätt mycket fientliga
blickar och sura miner. Vilket jag också
nogsamt redan fått erfara. Givetvis har jag inte
helt ansvarslöst kunnat skjuta hela
löneregleringsfrågan från mig. Så’n är nu inte min
stil. Men jag har nödgats med hänsyn till
faktorer, för vilka jag i betänkandena
redogjort, ställa mig på en ståndpunkt, som med
tanke på de förhoppningar, lärarkåren hyst i
avseende på lönefrågans lösning, för denna
kan kännas som en missräkning. Det är
därför något underligt att höra förtäljas om
huru man sökt »ställa sig in» hos
vederbörande, och att denna »inställning» nu
utnyttjas i den politiska förkunnelsen. Men i den
politiska agitationen duger allting, ty där
kan man vända på frågorna, ut och in, upp
och ner inför en politisk publik. Fakta om en
frågas utveckling och läge behöver man inte
’Befatta sig med. .Och något som helst ansvar
behöver man ju inte känna inom ett parti,
där man konsekvent överlåter åt andra att
bära detta, eller där slumpen - såsom i
lönefrågan - befriar en från detsamma.
Bondeförbundarna hade verkligen en representant
i 1928 års lönekommitté, men denne blev av
sjukdom förhindrad att fullgöra sitt uppdrag.
Det var synd det. Ty om denne kunnat hålla
ut till slutet, hade det nog blivit litet
besvärligare att spela ut skolfolket även denna
gång i valstriden, eftersom det då inte hade
gått att komma ifrån ansvaret. -
Hr Carlström synes ha det arbetsamt
i dessa dagar. Kampen måste föras på
två fronter. Det gäller att dels få
lönekommitténs förslag utbytt mot hans
reservation, dels i valrörelsen konkurrera
med bondeförbundets agitatorer om
väljarnas gunst. Vi måste emellertid liksom
hr C. finna det underligt, att han
genom sin reservation skulle ha sökt
»ställa sig in» hos vederbörande. Valrörelsen
nalkas ’Snart sitt slut, men vi lämna dock
hr C. det intyget som vapen mot
bondeförbundarna, att han genom sin
reservation till förmån för mindre löner
icke »ställt sig in» hos lärarna.
Hr C. fortsätter:
För att ge en liten föreställning om huru
denna fråga har arbetat sig fram under årens
lopp till den punkt, där den nu befinner sig,
skall jag göra en liten resumé av
händelseförloppet. Den 3 december 1920 tillsatte
dåva-. rande k. m:t en lärarlönekommitté, som fick
i uppdrag att lönereglera bl. a. även
folkskolans lärare. Arbetet borde påskyndas, hette
det, »så att förslag om möjligt kunde
föreläggas 1922 års riksdag». Förslaget kom
emellertid inte fram förrän 1923, och det befanns,
att denna kommitté under intryck av
dyrtidens förhållanden yxat till ett förslag, som
med hänsyn till sina ekonomiska
konsekvenser förskräckte varje finansminister. Det blev
heller aldrig framlagt. En årlig merutgift för
folkskola och småskola på 40 å 50 milj. kr.
hade ingen mer än ifrågavarande
kommittéledamöter panna att föreslå. Förslaget var i
själva verket orimligt och - olyckligt for
lärarekåren, och ägnade sig alldeles utmärkt
för underblåsande av en osund agitation.
Emellertid gav ju detta förslag, som var att
vänta, lärarekåren »blodad tand», och åren
1925, 1926, 1927 och 1928 väcktes motioner i
riksdagen om tillfällig löneförbättring åt
lärarna, tills den i utsikt ställda definitiva
blev verklighet. Riksdagen ställde sig
visserligen år efter år avvisande till motionerna,
men utlade lika regelbundet sina sympatier
för frågans lösning, när det statsfinansiella
läget det medgav, och vid 1928 års riksdag
beslöto båda kamrarna hemställa, »att Eders
Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande,
huruvida förslag till förbättrade
löneförhållanden för lärare vid folk- och småskolor m.
fi. må kunna snarast framläggas för
riksdagen». Häremot reserverade sig visserligen
Andersson i Storegården och Olsson i
Kul-lenbergstorp i statsutskottet med hänvisning
till den motivering, som de förebragt i
samma fråga året förut. Det kan därför vara av
intresse att veta, huru denna motivering löd:
»Utskottet, som visserligen alltjämt behjärtar
de synpunkter, som av motionärerna
andra-gits, har med hänsyn till frågans ekonomiska
räckvidd och i betraktande jämväl av att
Kungl. Maj:t icke ansett sig kunna för
innevarande år framlägga förslag i ämnet, funnit
sig icke kunna förorda bifall.» Och vidare i
avseende på den definitiva lösningen: »Då
Kungl. Maj:t icke lärer kunna underlåta att,
när den statsfinansiella situationen och
omständigheterna i övrigt det medgiva, för
riksdagen framlägga det förslag i ämnet, som
Kungl. Maj:t finner påkallat, kan utskottet
ej heller tillstyrka motionerna i denna del.»
Detta var alltså reservanternas ’förslag till
uttalande, vari bondeförbundets nuvarande
ärade ordförande var delaktig.
Kullenbergs-torp »behjärtar» alltså frågans lösning, bara
den blir ordentligt framlagd av k. m:t.
Storegården fick ju redan 1929 vara med om att
hans kära regering behjärtade frågan med en
tillfällig löneförbättring, och så sprack
högerböndernas frosseri på skollärarna. Och det är
mycket påtagligt, att Kullenbergstorps
be-h j är tände, då frågan kommer ordentligt
framlagd av k. m:t, måste leda till bifall av ett
rimligt förslag. Men detta hindrar inte, att
hans trogna underbefälhavare nu fara land
och rike omkring och slå politiska nödmynt
i lärarlöner - i brist på andra gångbara
slantar.
Intrycket av hr Carlströms svåra
strid på två fronter blir sålunda undan
för undan starkare. Och det värsta är
att han i valrörelsen får bekämpa
Kullenbergstorps underbefälhavare men
ändå räkna med, att Kullenbergstorps
be-h j ärtande »måste leda xtill bifall av ett
rimligt förslag». Att härmed icke menas
hr Carlströms är av sammanhanget
uppenbart. Är det månne lönekommitténs?
Men avslutningen av artikeln är
märkligast:
Landsbygdsbefolkningens ovilja mot ökade
lönekrav fr. statstjänarna o.
kommunalanställda är förklarlig och berättigad i denna tid;
men det är ovärdigt och ansvarslöst, när
man från visst håll i partipolitiskt syfte
ännu en gång spelar ut folkskollärarna, bara
därför att man har denna kår mitt ibland sig.
Läraren är ofta en nyttig och användbar
person, som får lov att vara med i
kommunens angelägenheter och göra den tjänster i
form av förtroendeman. Då är han en
hygglig och bra människa som ingen har något
emot, men så snart det gäller den politiska
fejden, så plockar man fram läraren som
bricka i spelet. Det är på tiden, att denna
fråga äntligen löses så, att det blir en smula
rö för skolfolket och lite lejd för
»lärarätar-na». Båda parterna böra känna sig trötta på
historien. Men finansministern har nog lite
svårt att göra pengar, efter vad det vill
synas, så det är möjligt, att den ännu något
år kan nötas på lärare- och
bondeförbundsmöten »till svenska folkets glädje».
»Läraren är of ta (!) en nyttig och
användbar (!) person», är något
oförsiktigt skrivet. Här få dock
bondeförbundarna svart på vitt på att hr. C. vill
»ställa sig in hos vederbörande». VI
hoppas att hr C. inte får det alltför
besvärligt för sitt skrivsätt under den tid
av »ännu något år», då lönefrågan kan
»nötas på lärar- och
bondeförbundsmöten till svenska folkets glädje».
Någon vidare sympati för
finansministerns eventuella strävanden att »göra
pengar» uttrycker hr C. icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
