Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 38. 17 september 1930 - Några tankar om läraren och kallet - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur talas det inte om skola och barn,
»varest två eller tre äro församlade», av skolans
representanter. Många anse oss alldeles för
ensidiga, som inte ha något annat att dryfta.
Men det är väl ändå så, att få yrken och
levnadskall här i världen ha ett så oändligt rikt
innehåll, som just lärarens kall. Och att det
sätter sin prägel på honom det må ju varda
förlåtet. - Här vill jag passa på och
påminna om en sak, nämligen om nyttan för oss
att få sitta som mottagare, vi som
dagligdags själva få föra ordet. Vi påminnas då om
vår egen begränsning - om vi inte komma
ihåg det förut - och vi se klarare, att vi äro
ett led i det hela.
Eller om vi tänka på en sådan sak som
kärleken till kallet och arbetsglädjen även
under svåra förhållanden. Hur har inte
under tiderna lärarkallet hägrat <för ungdomen!
Hur ha de inte målat allt i rosenrött och
drömt de vackraste drömmar om just arbetet
i skolan. Jag kommer ihåg hur vid en
inträdesprövning till ett seminarium bl. a. den
uppgiften gavs för svenska provet: »Varför
jag vill bli folkskollärare.» I skaran fanns
bl. a. en utpräglad idealist, och kamraterna
sade efteråt till honom: »Du skrev
naturligtvis om det ämnet.» »Nej», blev svaret, »ämnet
var så rikt, att jag inte ansåg mig kunna i en
hast tala om vad jag kände. Det hade f. ö. bli-
vit bekännelser, självbekännelser, ända från
den tid, då jag fick ett begrepp om vad skola
och lärare var. Blir jag lärare», 3å slutade
han, »skall jag hela livet söka visa, varför
jag ville bli det, men jag mäktar nog aldrig
skriva därom.» Det är ju så att man oftast
inte har ord att skildra, vad man djupast
känner, sådant som ger livet innehåll. -
Denna ideella syn på kallet har väl i stort
varit drivfjädern. Men vi ha ännu i minne
hur under kristiden, när alla andra banor
voro stängda, rusningen till seminarierna blev
rekordartad. Någon observer påpekade då, att
i detta nödläge var det säkert en och annan
bom mera av omständigheternas makt än av
»lust och fallenhet» valde lärarbanan. Som en
pendang komma de som vid samma tid för
alltid lämnade skolans värld och dess
arbetare, då rikligare lön bjöds på annat håll.
Kallet som sådant är ju så pass rikt, att
det ger sysselsättning inte bara dag för dag,
utan hela livet får innehåll därav. Vackrare
vittnesbörd i det stycket har väl knappast
givits än Fridtjuv Bergs ord, när han, efter
att ha största delen av sitt livsarbete bakom
sig, sade ungefär så: »Skulle jag nu kunna
tör ja om livet och välja levnadsbana, skulle
jag välja lärarkallet.»
Frans Clason.
Nr 38
SVENSK LÄRARETIDNING
901
LÄST OCH ÅTERGIVET.
Folkskolinspektören E. G. C. Brandt
i Hedemora skriver i Avestaposten
följande läsvärda artikel om
»Folkskollärarnas löner».
I anknytning till den stora
lönekommitténs betänkande går i dagarna genom pressen
en redogörelse för Aug. Nilssons i Kabbarp
särskilda yttrande. Kabbarps uttalande
karakteriseras såsom »ägnade att väcka den
största uppmärksamhet». Det är nog så
riktigt.
Kabbarp är en rikshushållare, som
förtjänar sympati för sin självständighet och
uppriktighet. Hans ovilja emot
statstjänstemännens lönerörelse har åtminstone jag för min
del lätt att förstå i en tid, då jordbruket
befinner sig i utomordentligt betryck och
arbetslösheten inom industrin är fruktansvärd.
Men det är i högsta måtto orättvist att
inrikta sparsamhetsivern emot en kategori
tjänstemän, som faktiskt är underbetald i
förhållande till andra kategorier med
jämförlig utbildning.
Jag skulle varken ha vågat eller velat taga
till orda i denna sak, om jag icke vetat med
mig, att jag härvidlag står alldeles opartisk
- vare det nog sagt, att jag finner
folkskolinspektörernas lön tillräckligt hög - och
därtill vet bättre besked än Kabbarp och
dem, som nu fröjdas åt hans sensationella
uttalanden.
Hr Nilsson vill sålunda t. ex. jämställa
en folkskollärarinna med statens
kansliskrivare, ehuru han som en möjlighet medgiver,
att den fyraåriga seminarieutbildningen kan
ställa sig något dyrbarare än
kansliskrivarnas åttaklassiga flickläroverk. Sanningen är
den, att en flicka, som genomgått åttaklassigt
flickläroverk, på sin höjd kommer in i andra
seminarieklassen (sannolikt blott första -
om ens det!) om hon vill utbilda sig till
lärarinna. Motiverar en tre- å fyraårig längre
utbildningstid icke högre lön! »Men så har
lärarinnan sina långa ferier och andra
fridagar, som kunna vara ej blott behagliga
utan även inkomstbringande», säger
Kabbarp och många med honom. Jag vågar påstå,
att knappast någon offentligen starkare än
undertecknad betonat den utomordentliga
förmån framför andra tjänstemän och arbetare,
som lärarnas långa ferier innebära, en
förmån, som förvisso motiverar ett intensivt
skolarbete under det relativt korta läsåret -
men lärarna måste leva även under ferierna,
och det är fullkomligt nonsens - ingenting
mindre! - att prata om annan tillgänglig
extra förtjänst än möjligen
fortsättningsskola. Och det är ju långt ifrån alla lärare och
lärarinnor, som ha fortsättningsskola.
Uttryckligen måste betonas, att de långa
ferierna äro till för barnens skull, och att svenska
folket är absolut ovilligt att öka läsårets
längd. Det är då både ologiskt och orättvist
att låta lärarna lida för den sakens skull.
Inom mitt inspektionsområde omfatta
sommarferierna i allmänhet två månader, tiden
15 juni-15 augusti, och är ordningen en
annan, så är i stället jullovet förkortat. Om
man nu också tilläventyrs menar, att en
månads sommarferier kunde räcka för
lära-tens fortbildningskurser av olika slag, så är
det inte lätt att inse, vilken extra inkomst
man skulle kunna skaffa sig den återstående
fritiden. Dessutom behövs den väl för
lärjungarna.
Folkskollärarnas löner reglerades senast
1918, och då ökades begynnelselönen för
ordinarie manlig lärare i ett slag från 900 kr.
till 2,100 kr. Det är ett talande bevis, för
hur fruktansvärt orättvist staten under
långliga tider behandlat lärarkåren. Kanske har
Kabbarp rätt i sina drastiska ord, att »det
blixtrade för ögonen» på lärarna, när de
fingo budskapet om löneförhöjningen; de
allra värsta björnarna kunde nu lugnas av de
upp över öronen skuldsatta lärarna, som med
fyra års dyrbara seminariestudier (och
kanske ett femte års preparandkurs) avlönats
med en dränglön! Men det är icke desto
mindre fullt i sin ordning, att lärarna kräva
likställighet med andra tjänstemän av
likvärdig utbildning. Det återstår en del, innan
det målet nåtts.
Vad har nu en lärare i lön? Det är tusen
gånger upprepat i pressen, men
vanföreställningarna synas hart när outrotliga.
Ordinarie manlig folkskollärare börjar med 2,100
kr. och slutar med 3,000 kr. Motsvarande
siffror för folkskollärarinna äro 1,900 kr. och
2,500 kr. Härtill kommer ett dyrtidstillägg
av 32 proc. på lönen jämte bostad om 2 å 3
rum och kök. En del lärare ha
fortsättningsskola eller slöjd - ev. ibland bäggedelarna -
och åtnjuta härför särskild ersättning med
resp. 450 kr. och 150-200 kr. Detta är allt.
Och det är ju i förhållande till vad flertalet
medborgare i detta landet förtjäna mycket
- vi tjänstemän ha det självfallet bra i
jämförelse med dem som ha det sämre - men
folkskolans lärarpersonal är likväl
underbetald i förhållande till andra statstjänare. Det
är väl ändock detta, som frågan gäller -
Celler borde gälla.
Skär gärna, d. v. s. gärna för mig, ner
alla statstjänstemannalöner; i tider av
allmänt och svårt betryck är det ganska
pinsamt att tillhöra de »privilegierade», men
varför de i alla tider i lönehänseende
orättvist behandlade folkskollärarna framför
andra, bättre avlönade tjänstemän skola kläda
skott för statens sparsamhetskrav, har i varje
fall jag svårt att förstå, och jag vädjar till
både bönder och arbetare att söka sätta sig
in i folkskollärarnas situation och låta rätt
och billighet påverka sina omdömen.
Talet om lärarnas stora löner får väl
bemötas »tusen gånger» till. Envetet
som det är. Men folkskolinspektör
Brandts inlägg är ändock ett ord i sinom
tid. Artikelns upphovsman känner
lärarnas löner och villkor i övrigt bättre
än flertalet av lönemotståndarna, och
ett sakkunnigt ord förfelar aldrig sin
verkan.
Lärartillgången har under de senaste
veckorna varit föremål för vissa i
tidningarna framförda uttalanden.
Dagens Nyheter har förhört sig om saken
på S. A. F :s platsbyrå, och där
inhämtat, att anmälningarna dit av
platssökande lärare är i år väsentligt mindre
än i fjol. »Några lediga lärarkrafter
finnas för tillfället icke att uppbringa,
och det ställer sig mycket svårt att få
uppkomna vikariat besatta», yttrar
byråns assistent, fru Brita Varenius.
»Detta gäller dock endast beträffande
folkskollärare, för småskollärarinnorna råda
ungefär samma förhållanden som
förut.»
Dagens Nyheter har sedan intervjuat
bl. a. hr A. Frankman, Löberöd, om
lä-rartillgången. Hr Frankmans
uttalan-de återgives sålunda:
- Jag kan ej se lika optimistiskt på
framtidsutsikterna på folkskollärarbanan som
fru Varenius i lärarbyrån, förklarar
folkskollärare A. Frankman i Löberöd, vilken sedan
många år tillbaka sysslat med statistik på
detta område.
- Fru Varenius förklarar att det för till-
fället ej finnes några lediga lärarkrafter att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
