Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 43. 22 oktober 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 43
SVENSK LÄRARETIDNING
1027
LÄ5 T OCH ÅTERGIVET.
Fyraårig realskola landsbygdens
skolform. Vid ett par S. A.
F:s-kret-sars årsmöten har folkskolinspektör
Vilgot Peterson behandlat frågan om
övergången från folkskola till realskola. Tal.
förordade därvid, att folkskollärarna i
regel borde råda föräldrarna till
elever, ,som skulle övergå till realskolan,
att låta barnen genomgå folkskolans
sjätte klass. Vi citera ur en
ortstidnings referat:
Från folkskolans synpunkt vore det,
framhöll tal., säkerligen bäst om barnen i regel
finge gå ut med sjätte klassen, ty det är
inte utan att det lätt kan bli ett visst jäkt
i arbetet och en särskild inställning till
tentamen för vissa elever. Men detta är inte det
viktigaste. Säkerligen blir det fortfarande
som det varit under den gamla realskolans
tid, att en del för fortsatta studier mindre
väl lämpade elever slinka med över till
skolan. De stanna i realskolan ett eller kanske
två år och komma sedan tillbaka till
folkskolan. Och här inträffar då det besvärliga
att man inte riktigt vet var man skall sätta
dem. Även om de äro godkända i samtliga
ämnen, som tillhöra folkskolan, så är det
ändå svårt att placera in dem i den klass,
de på grund av ålder skulle tillhöra, eftersom
realskolans och folkskolans kurser icke passa
ihop. Och så en annan sak: de barn, som
gå från folkskolans sjätte klass, äro ju
betydligt mera mogna än de, som komma från
folkskolans fjärde klass, och detta tyckte tal.
ha ganska stor betydelse, i synnerhet då det
gäller grammatik och matematik.
Beträffande landsbygdens barn kommer man till en
synnerligen viktig omständighet, som talar för
att barnen må välja den fyraåriga linjen. Det
är det förhållandet att man får ha barnen
hemma två år längre, och vad detta betyder
både ur ekonomisk och framför allt ur
upp-fostringssynpunkt ligger i öppen dag.
Därmed ville dock icke tal. ha sagt att den
femåriga linjen skulle vara olämplig i alla
avseenden. Om ett barn i folkskolan är
studie-begåvat samt starkt och friskt, så torde nog
läraren kunna rekommendera den femåriga
linjen. Sammanfattningsvis yttrade tal., att
läraren bör förutsättningslöst och utan
partitagande framdraga de fördelar och nackdelar,
som han anser vidlåda de båda vägarna, men
tal. ansåg dock, att då man väger skäl för
och emot, man i de flesta fall kommer att
stanna för den fyraåriga linjen som den för
de flesta, barn mest lämpliga.
Skolan - ett stridsäpple är rubriken
på en artikel i N. D. A. av f. d.
generaldirektören B. J :son Bergqvist.
Artikelförfattaren erinrar inledningsvis
därom att det också i gångna tider stod
strid kring skolan. Skulle den tid
komina då skolan stode utanför allt vad
strid heter, då vore att befara, att
skolan förlorat sitt samband med den tid
och det samhälle, hon skulle tjäna.
Skolan måste - om den vill bliva sin
uppgift trogen - följa med
samhällsut-Tecklingen, men följa med den varsamhet och
.den klokhet, som kräves av en institution,
som ej arbetar allenast för ögonblicket, utan
vars gärning måste utföras på lång sikt -
för växande generationers kommande
med-horgargärning.
En annan anledning till att det står strid
om skolan är skolutvecklingens nära
samband med det vetenskapliga
forskningsarbetet. Skolan är även i sin svagaste och
oansenligaste gestalt en kulturfaktor, ja, man
vore frestad att säga, att ju djupare ner
skolan söker sina lärjungar, desto
betydelsefullare är hennes ställning till den allmänna
kulturutvecklingen. Skolan måste även här
följa med sin tid - men följa med som den*,
vilken förmår skilja mellan de svävande och
ovissa frågorna och de mognade och stadgade
resultaten. Så småningom nödvändiggöres
härav en förskjutning i skolans
ämnesgrupperingar och den för dessa tillmätta tiden, en
utgallring och sovring av nytt och gammalt
påkallas. Och så blir det lätt strid. Skolans
eget folk är i regel som skolfolk
konservativt - de älska det gamla invanda och
inövade - till nya störande röster lyssna de
ej allt för gärna. Och allmänheten ställer
sig också ofta tveksam och kritisk mot det
nya. De gamla långbänkarnas skolfolk, som
i stram givaktställning hämtat sitt vett ur
läxböckerna, ha svårt att tänka sig, att det
kan leda till annat än pjoller och spektakel,
när t. ex. i våra dagar ett eller annat av
skolans ämnen till synes upplöser skolans
gamla ordningar och låter de unga som
skogens småfåglar flyga ut i bygd och nejd för
att plocka och pyssla. Och dock är detta
arbetssätt baserat på den nutida psykologiska
och pedagogiska forskningens mest säkra
landvinningar.
En ytterligare anledning till den strid, som
står om skolan, är att söka i de oerhörda
krav, som allmänheten ur nyttighetssynpunkt
ställer på skolan. Skolan har blivit som en
fabrik, hos vilken allmänheten gör sina
beställningar. Så snart som inom det moderna
livet et$ behov eller ett önskemål föres fram,
går tanken genast till skolan. Skolans
redan hårt belastade arbetsplan skall
ytterligare belastas. Med den oerhörda snabbhet,
varmed de tekniska vetenskaperna och
uppfinningarna i våra dagar utvecklat sig, med
det moderna samhällslivets alltjämt växande
mångfald av välfärdsinrättningar, med den
nutida världspolitikens mångahanda
säkerhetsanordningar, med nutidens åter och åter
höjda rop på praktisk anpassning efter tiden,
formligen störtregnar det av nya krav på
skolan och samtidigt fordras med hotande gester,
att de gamla elementära grundvalarna
samtidigt trots allt det nya skola läggas allt
säkrare och säkrare. Ej underligt, att de män
och kvinnor, som närmast bära ansvaret för
det nya släktets andliga och lekamliga hälsa,
här inlägga en energisk protest, obekymrade
om tiden behagar stämpla dem som
efterblivna och verklighetsfrämmande.
En av de bekymmersammaste
anledningarna till att det står strid kring skolan är
det nära och naturliga samband, som äger
rum mellan skolan och hemmen. Skolans
uppfostrande uppgifter ha ju på grund av den
utveckling, samhälls- och näringslivet tagit,
blivit alltmera känsliga och maktpåliggande,
och hemmen ha blivit allt mer och mer vana
att, ofta i sin egen vanmakt, anförtro en
väsentlig del av sina barns sedliga fostran
åt skolan. Det är ett utomordentligt svårt
uppdrag, som härmed lägges på skolan. Och
det som gör uppdraget svårt är framför allt
skolans massundervisning. När klasserna
fyllas till brädden, när lärjungeantalet i
klassen närmare sig eller överstiger 40-talet, hur
är det då tänkbart, att läraren verkligen skall
kunna på en gång sörja för de ungas
kunskapsförvärv efter konstens regler och
därtill ägna en var av de unga den
uppfostrande hänsyn och ledning, som faktiskt
erfordras? Ur synpunkten av det allmännas
välförstådda bästa hör det därför till ett av
de allra viktigaste önskemålen i våra dagar,
att klassernas lärjungeantal måtte kunna hål-
las inom lämpliga gränser. Den ekonomiska
utgift, som härav kan begäras, uppväges
tu-senfalt av vinst på annat håll. I mån som
för läraren möjlighet att vårda sig om de
ungas rent personliga fostran ökas, växer
skolans förmåga att räcka de många hemmen
en hjälpande hand.
Slutligen kan jag icke underlåta att såsom
en anledning till den strid, som står om
skolan, nu till sist anföra en omständighet, som
jag kanhända bort nämna först:
allmänhetens oriktiga tro på sin förmåga att kunna
bedöma skolan och dess arbete. De flesta -
åtminstone här i landet - ha en gång suttit
på skolbänken och under många år deltagit i
skolans arbete. Alla ha vi fått blicka in i
maskineriet. En var människa har av
naturen något av skolmästare i sig och vad som
på yttre väg kan ytterligare tillföras betyder
ofta litet mot vad naturen skänker. Men det
stora felet är, att de som upphäva sig till
domare, ej sällan döma över vad de själva
ej känna. De döma på grund av vad de
möjligen minnas från sin egen skoltid med helt
andra anordningar än nu eller vad ryktet
fört till dem, vad vänner och vänners
vänner - missnöjda eller nöjda - haft att säga.
Och så uppstå legender och myter, som
godtagas på håll, där man talar med en röst,
som höres vida. Skolans vördsamma bön till
allmänheten måste därför vara, att den måtte
döma först sedan den lärt känna verkliga
förhållandet.
Bland mängden av kuriösa argument
mot en lönereglering för folkskolans
lärare har en anonym insändare, som
uppträder under pseudonymen
»Tjänsteman» i Säters Tidning, anfört, att
det finns lärare, som ha egna bilar.
Skribenten får svar på tal av hr
Viktor Fredriksson, som, sedan han läst
insändaren, »blivit på det klara med
att mannen ettdera är i besittning av
ett gott skämtlynne eller också en
gudabenådad enfald». Hr Fredriksson
avslutar sin pepprade replik så:
Slutligen vill undertecknad intyga
riktigheten av uppgiften att det finns
folkskollärare, som ha bil. Något förbud häremot
förefinnes som bekant icke, varken för
lärare, »andra statens tjänstemän» eller t. ex.
lantbrukare. Inte minst denna senare
kategori har begagnat sig av denna frihet och
skaffat sig bilar utan att någon därför
kommit på tanken att detta förhållande skulle
utgöra skäl mot höjda priser på lantbrukets
produkter. Men den fingerade
»Tjänstemannen» ’har måhända samma uppfattning om
folkskollärarna som »Vän av sund
folkskol-lärarpolitik» i fjol framförde i en
smålandstidning, där det bl. a. hette: »Icke minst
förargelseväckande är, att skollärarna alltid
välja så olämpliga tidpunkter för sina
lönekrav. Under en lång följd av år ha rått
statsfinansiella svårigheter .. . Sedan har det
varit strejker och storlockouter, och då var
det lika olämpligt. Föregående år hade
lantbrukarna många svårigheter, och i år har
det kommit så mycket snö. Skollärarna
borde verkligen förstå att hålla inne med sina
fordringar, till dess handeln, industrien,
bergsbruket, sjöfarten, hantverket,
jordbruket och de internationella förbindelserna
kommit riktigt i gång.» Av dylika skäl ha
folkskollärarna i tio år fått vänta på den
lönereglering, som man på sina håll
alltjämt synes vilja förmena dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
