Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 44. 29 oktober 1930 - Kantat vid Erikslundsskolans invigning - Jänny Olsson: Några minnesbilder. Från Stockholms folkskollärarinneseminarium i slutet av 1870-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1044
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 44
Ariodo.
Soto för manéröét: (Baryton),
Den borg, som växer, när murslev går
och släggor lyftas och svingas,
skall bli ett fäste, där ljuset rår
oeh mörkrets makter betvingas.
Ett sannings tempel, en bildnings härd,
som likt ett arv och en offergärd
åt nya släkten må bringas.
Där skall den väpnas med kunskaps bloss
och blickens skärpa förvärva,
den unga skara som efter oss
skall fadrens odlingar ärva.
Dess håg skall vändas mot fjärran krön,
där andens blomster slå ut med frön
av tankar, friska och djärva.
Solo Jör damröét: (Sopran).
Må hjärtats dolda strängar
av milda händer stämmas
till starka, klara toner,
som ej av missljud hämmas.
De klinge som en maning
att nästans bördor lätta
och söka uppå färden
det goda och det rätta.
Får kärleks höga visa
på späda stämband spelas,
då ljusnar det kring jorden
och folkens armod helas.
Barnkör: (Unison barnvisa)*
När solen bortom österns rand
slår upp sin gyllne port
och slungar sina strålars brand
ur skyn från ort till ort,
då samlas vi från Öst och väst
men ej till glam och ej till fest.
Nej, allvar hövs när det är tid
att börja dagens id.
En klocka ringer, och dess ton
oss kallar till vår sal
att idogt fylla vår mission
vid pennstift och linjal,
Att stava och att räkna rätt,
se där ett värv, som ej är lätt.
Vad mer, om läxan synes tung.
Det går, när man är ung.
Men arbetsdagen får sitt slut,
och lycktad blir vår dust.
Med ystra språng vi storma ut,
och allt är liv och lust.
Vad under, om vi glättigt le,
när vi en rosig hägring se:
Den framtid, som i guldglans står,
Den framtid, som är vår.
S lut kör:
Fostrans hem och trygga säte stiger stolt
ur bergfast grund
likt en oomstörtlig klippa uti vindomsusad
lund.
Må den trotsa tidens stormar, må den
värna vett och dygd
och till ständig båtnad bliva för vår
fosterbygd.
Då var verket ej förgäves, då var mödan
ej för svår,
som med tro och offervilja gavs i dagar
och i år.
Tusenfaldig skörd skall spira ur den sådd
som lades ner,
av den art, som högsta lycka
såningsmannen ger.
Ingen skatt, mer värd att ägas, finns i
slott och kungasal
än en ungdomsflock, som skådar emot höga
ideal.
Framtidshopp och skira löften stråla kring
den unga här,
som ett valspråk: Framåt, uppåt på sin
fana bär.
N. N.
Några minnesbilder.
Från Stockholms
folkskollärarinneseminarium i slutet av 1870-talet.
Det är en tidig morgon i slutet av
augusti år 1876. En ung aspirant på
lärarkallet är på väg från Ingenting, ett
sommarställe utanför Karlbergs slott,
till folkskollärarinneseminariet vid
Björngårdsgatan 10 i Stockholm.
»Ja, det är väl ingenting», tänker
läsaren, »ingenting att tala om.»
Nej, det är egentligen ingenting att
tala om. Men man skall komma ihåg, att
den angivna vägen utgör en sträcka av
y% mil °ch a"tt inga som helst av
nutidens snabba, kommunikationsmedel då
stodo till buds. Det var att anlita endast
apostlahästarna. Tentamen för inträde å
seminariet skulle börja kl. 8 på
morgonen. Det lilla kraftprov, som
morgonmarschen innebär, är ett karakteristiskt
inslag i tidsbilden. Klemighet var den
tiden ett okänt begrepp.
På seminariet vorp de medsökande
samlade. Vad många av dem sågo
lärda ut! T. o. m. klädda i pincenez och
glasögon! Här är nog all möjlighet till
tävlan utesluten, var min första tanke.
Visst hade jag sökt att grundligt
förbereda mig - men ändå!
Skriftliga prov förekommo icke, så
vitt jag minns, mera än i rättskrivning
och räkning. På det förstnämnda ämnet
lades med rätta stor vikt. Rektors
stående svar vid förfrågningar om utsikt till
inträde var: »Det går nog bra, om Ni
kan rättskrivning.» -
»Åh, rektorn», blev då ofta svaret,
»skulle jag inte kunna rättskriynmg!»
»Jaa, säg det», svarade rektorn och log.
Han visste nog, att mången hade
snävat på de stötestenar, som hette
particip- och supinumändelser, för att inte
tala om »v»-ljudets olika beteckning i
början, i mitten och i slutet av ord,
jämte mycket annat krångligt, som vår
tid inte vet om.
Jag minns än i dag en del frågor,
som förekommo i de resp. ämnena, och
jag minns pastor*Grönas korthuggna:
»N. N. kan gå ut», uttalade redan efter
de första svaren. N. N. hade då klarat
sitt prov! Jag minns också, att då jag
sett mitt namn på listan över intagna,
var min första tanke: »Hade jag vetat,
att det var så lätt, skulle jag ej hava
gnott så intensivt!»
Välvillig, som seminariets rektor var,
sökte han på bästa sätt placera de
inträdessökande, som blivit godkända.,
Seminariet var då 3-klassigt. Lades följande
år om till 4-klassigt. Provet, vari jag
deltog, gällde inträde i 2 :a klass. Bland
mina medsökande vunno fem inträde i
denna klass, en, som ansågs särskilt
»mogen», placerades i avgångsklassen,
några stuckos in i l :a klass, en del
sändes till Falun, vars nybildade
seminarium ännu ej hade så stor tillströmning
av sökande, och en blev suppleant i 2 -a
klass. Efter 14 dagar blev en plats i
denna klass Vakant, och suppleanten
inkallades. Som hon emellertid var
»under-årig», blev hon ej inskriven som elev vid
seminariet förrän den l december, då
hon uppnått den lagstadgade åldern.
Intill denna dag hade hon endast som
åhörare fått följa undervisningen. Den
tidens sätt att lösa åldersdispensfrågan!
Antalet elever i klassen var då 33.
Den 28 augusti skedde intagningen å
seminariet, och följande dag började
undervisningen.
Seminariets rektor var dr Fredrik
Sandberg. Om honom skulle jag med en
liten förändring av Tegnérs ord kunna
säga: »Han var mig kär från
barndomsdagar». Rektor S. hade fore sin
befordran till rektorsbefattningen år 1870
varit folkskolinspektör i Norrköping. Just
då inföll min skoltid. Under denna
skolornas barndomstid, då lärjungeantalet
ej var så oöverskådligt, kunde skolans
chef och dess lärjungar komma i
personlig kontakt med varandra och närmare
lära känna varandra. Det blev alltså ett
ömsesidigt igenkännande mellan rektor
S. och norrköpingsflickorna vid
seminariet, ja, så förtroligt att rektorn
brukade »dua» de senare.
Rektor S. var en varm
folkskolevän och en vidsynt pedagog. Märkligt
är hans uttalande om förhållandet
mellan folkskolan och den lärda skolan.
Det förekommer i stadens första
folk-skolinspektörsberättelse av år 1864. I
denna skrift, kallad »Handlingar
rörande Norrköpings Stads
Folkundervisningsanstalter», heter det på tal om den
nyuppförda folkskolan i västra delen av
staden (nuv. De Geersskolan) : »Den
kanske tillfälliga omständigheten, att
denna Folkskola kommer att utgöra
närmaste grannen till
Elementar-Läroverket, för hvilket en ny storartad byggnad
nu uppföres, synes kunna uppfattas
såsom ett godt omen, att den tid icke är
mycket fjerran, då sval j et mellan
Folkskolan och Elementarskolan blir mindre
och båda känna och erkänna sig utgöra
delar av samma organism». Rentav ett
siande om enhetsskolan för mer än 70
år sedan.
Även för den nya posten var Fredrik
Sandberg rätte mannen. Varmhjärtad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
