Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 47. 19 november 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 47
SVENSKLÄRARETIDNING
1129
samhet i väsentlig grad därigenom
minskas». Initiativet <skulle sedan följas av
ärendets behandling i vissa angivna
distanser och kunna leda till lärarens
avskedande. Tidningens mening i frågan
kommer så till slut:
Det är givet, att samma schema som i
Danmark icke utan. vidare kan bringas i
till-lämpning i Sverige. Men någon anordning i
, amma riktning bör otvivelaktigt träffas även
i vårt land. Må vara, att den allenast i ett
fåtal fall behövde tillgripas, kräver hänsyn
till barnens bästa icke mindre än respekten
lör föräldrarnas rätt, att ett rättsmedel av
detta slag kommer till stånd. Skolstrejker
böra icke få förekomma, men så bör också
sörjas för, att de icke understundom i viss mån
kunna få sken av berättigande. Även för vår
genomgående sällsynt dugliga och plikttrogna
folkskollärarkår torde det framstå som en
angelägenhet av vikt, att sådana medlemmar av
densamma, vilka efter objektiv prövning
befinnas undermåliga eller annars olämpliga
under former, som icke ådraga sig ett för
kåren skadligt onödigt uppseende eller lämna
utrymme för ohejdad processlystnad, kunna
sättas ur funktion.
Det problem, som Handelstidningen
har stannat inför, är vad danskarna
bruka inbegripa i sin ryktbara »§ 8».
Den ovan refererade danska ordningen
är i sina huvuddrag icke ny och i högsta
grad omstridd. Den har lämnat rum för
mycket godtycke och många stridigheter.
Lärarkåren har att med största
uppmärksamhet följa det ärende, som nu
berörts. Det berör på det närmaste
lärarens rättsliga ställning.
De psykologiska sjukdomarnas
frekvens och den växande kulturen. Många
förkunna i våra dagar, att det moderna
samhällslivet med dess maskinkultur,
dess högt uppdrivna arbetsintensitet
och jäktande nöjesliv skapar fram en
människotyp, som är nervöst
överbelastad, utan rö och stadga, och ett lätt
offer för psykiska störningar. I Ord och
Bild har professorn i psykiatri vid Lunds
universitet Viktor Wigert granskat
problemet i en intressant uppsats om
De psykiska sjukdomarnas frekvens och
den växande kulturen.
Den första frågan som professor Wigert
söker besvara är om de psykiska
sjukdomarnas antal inom kulturländerna verkligen är i
stigande. Den intressanta utredningen visar
att frågan icke kan säkert besvaras med ja.
Att antalet sjukhus vårdade sinnessjuka
stiger behöver inte betyda annat än att man
blir alltmer angelägen om att skaffa bättre
vård åt de psykiskt lidande. Det är så även
med de kroppsliga sjukdomarna: medan det
allmänna hälsotillståndet i våra dagar
bevisligen är bättre än någonsin förr, stiger ändå
antalet sjukhusvårdade.
En annan orsak till att sinnessjuksiffrorna
stiga är att det modärna samhällslivet gör det
svårare för de själssjuka att reda sig på ?gen
hand. Man har numera så stora anspråk på
arbetsförmågan att de psykiskt undermåliga
inte kunna reda sig på egen hand. Inom
samhället har man större krav på ordning.
»Originalens» tid är förbi. Man låter inte längre
»Kalle Vänster» driva omkring på gatorna
med sin melankoliska skrattgrimas eller
»träs-fröken» vandra med lykta under kjolarna.
Man bereder åt sådana personer en
sakkunnig sjukvård.
Vad de lindrigare sinnessjukdomarna
beträffar, neurasteni, psykoneuroser o. d., som
vi lekmän bruka sammanfatta under ordet
nervositet, så är det visserligen sant att
läkarnas mottagningsrum alltmera fyllas av
personer som söka bot för sådana lidanden.
Men detta kan helt enkelt vara ett uttryck
för den allmänna benägenheten att i allt
större utsträckning söka läkare. Beträffande en
av sinnessjukdomarna vet man säkert att den
gått tillbaka, nämligen hysterien. Vad vi i
våra dagar uppleva av hysteriskt
tungomålstalande o. d. är blott en blek avart av den
hysteri som fordom tog sig uttryck i
häx-väsen, barnkorståg o. d.
Den gamla tron, att »naturfolken» skulle
leva ett själsligt sundare liv än vi synes vid
närmare undersökning förlora sitt stöd.
Etrio-graferna ha upptäckt en massa olika former
av hysteri hos lägre stående folk. En
iakttagelse som ger mycket att tänka på har man
gjort i Munchen, där hysterien bland de
inflyttade landsflickorna är större än bland de
i staden födda.
Om också vårt samhälle ställer högre krav
på individerna, så skapas det å andra sidan
inom det modärna kulturlivet en hel rad
institutioner som äro ägnade att skona och
spara invånarna. Det är reglering av
arbetstiden, trygghet för hjälp vid sjukdom, för
säkerhet till liv och lem, samhällelig hjälp av
olika slag. Livet blir därigenom mera
skonsamt mot människornas känsloliv och
befordrar därigenom den själsliga hygienen.
Men därjämte finns det vissa drag hos den
nutida andliga kulturen som äro direkt
ägnade att spara hjärnans arbete. Det är
framför allt vetenskapen. Dess uppgift är att på
enklaste sätt skaffa största möjliga
erfarenhet. Det vetenskapliga tänkandet innebär
sparsamhet och god hushållning. För att ta
ett exempel: den som kan multiplikation spar
mycken tid och kraft jämfört med den som
blott kan addition. Varje uppfinning, varje
upptäckt, varje tekniskt framsteg möjliggör
för människan att spara andlig kraft och
hjärnsubstans.
Slutligen framhåller prof. Wigert, att
storstäderna med deras »grändliv» synas vara en
mycket god jordmån för psykiska
sjukdomstillstånd. Han finner detta kunna förklaras
i första hand därför att två så viktiga
sjuk-domsalstrande faktorer som alkohol och
syfilis ha en mycket starkare utbredning i de
tätare bebyggda samhällena.
Men äro verkligen, frågar prof. Wigert,
dessa båda företeelser, alkoholism och syfilis,
kulturens nödvändiga följeslagare? Äger
människosläktet icke kraft att skaka av sig dessa
plågoandar? Är det icke snarast ett uttryck
för vår brist på kultur, att vi icke kunna
befria oss därifrån?
Vad alkoholismen beträffar tror prof.
Wigert att vi redan äro på god väg att
betvinga den. Vi tvista visserligen om de
effektivaste medlen, men målet eftersträvas av alla
goda krafter, och resultatet av denna
samverkan har icke underlåtit att visa sig.
Prof. Wigerts framställning, ur
vilken några huvudpunkter här blivit
antydda efter en av rektor Jalmar
Furuskog i Reformatorn gjord
sammanfattning, ger anledning till en mera
optimistisk uppfattning av vår tid, än den
man vanligen får höra. Inte minst för
läraren är det av’betydelse att hämta
styrka ur uppfattningen om det
mänskliga kulturlivet som något positivt gott,
som skall växa allt rikare genom allas
gemensamma ansträngningar.
Sexualundervisning är önskvärd
anser Svenska Morgonbladet, som med
anledning av dr Laura Petris bok Kroppar
och själar tagit upp ämnet till
diskussion. Tidningen har vänt sig till
överläkaren vid S:t Göran, prof. Johan
Almqvist, och den i Stockholms
barnavårdsverksamhet aktive pastor Tord
Ström med begäran om uttalande.
Prof. Almqvist betonade, att prostitutionen
ökats senare år och numera rekryteras ur
yngre årsklasser än förr. Det är uppenbart, att
här är ledning och upplysning för de unga
flickorna starkt av nöden. Undervisningen i
sexuell hygien och sexuell etik är ju
ytterligt bristfällig. Det händer många gånger, att
unga flickor inte ens ha någon kunskap om
den rent fysiska sidan av saken utan bli
ytterligt förvånade, då de få veta, att de skola
bli mödrar. De veta faktiskt inte, vad de
varit med om.
Det är ingen dum tanke, som dr Petri
framkastar, då hon vill lägga in sexuell
undervisning i konfirmationsundervisningen.
Prästen och läkaren skulle här kunna gå hand
i hand och uträtta ett verkligt betydelsefullt
upplysningsarbete. Naturligtvis är det också
föräldrarnas sak att upplysa sina barn i
dessa saker. I denna upplysning bör ju också
ingå erforderliga kunskapsmeddelanden om
könssjukdomarna och deras vådor. Många,
många unga ha inte klart för sig, att det
finns någon risk för könssjukdomar -
innan det är för sent. I enstaka fall har S:t
Göran fått under behandling 15 års flickor,
som angripits av könssjukdom. Förfärligt? Ja,
men sådan är verkligheten, och man gör klokt
i att se den rakt i ögonen och nämna allt
vid sitt rätta namn, som dr Petri gjort. Man
kommer ingen väg med hemlighetsmakeri och
halvkvävd visa.
Liknande synpunkter framhåller pastor
Tord Ström, som bl. a. anför:
- Det händer ganska ofta att en viss form
av sexualundervisning förekommer i samband
med konfirmationsundervisningen, speciellt
sjätte budet. Men tyvärr blir denna
undervisning mången gång ganska valhänt och
hållen i alltför allmänna ordalag, mest beroende
på att klassen består av både pojkar och
flickor. Här i Stockholm har man börjat
anordna föreläsningar av lämpliga personer för
fortöättningsskolans elever, innan de släppas
ut i livet. De äro då i 15-årsåldern, just den tid,
då upplysningen om sexuell hygien bör komma.
- Att en dylik upplysning är starkt av
nöden, lider inte det minsta tvivel om. Det är
rent fruktansvärt, vilken okunnighet som är
rådande bland ungdomen i dessa frågor. Från
barnavårdsarbetet vet jag, att flickor på 14-
15 år hamnat i prostitutionen. Då man
närmare undersöker fallet, finner man hos
vederbörande mången gång en gränslös fräckhet
parad med en otrolig okunnighet om även
rent fysiska detaljer. Flickan, som råkar i
fördärvet, vet inte vad det är frågan om, hon
ger sig åt en pojke, utan att hon har klart
för sig, vad det egentligen är som sker.
- Jag tror inte, att sexualfrågan bör
komma upp på skolschemat som ett särskilt ämne.
Inte varje lärare eller lärarinna är lämplig
att meddela dylik undervisning, I de fall, där
respekten saknas, blir undervisningen till en
pinsam historia, som kan göra mera skada
än nytta. För övrigt tror jag inte, att det
behövs så förfärligt ingående kunskaper. En
läkare är inte alltid rätte mannen, han gör
det för omständigt. Vad som behövs är en
vanlig sund människa, som har ett etiskt
grepp om frågan, som har respekt med sig
och som kan ge sina unga lyssnare några
principer med ut i livet. Ty tänker man rätt
efter, så skall man finna, att det är något
fruktansvärt att, som nu sker, släppa ut
massor av oskuldsfulla ungdomar i vår
hetsande, nöjeslystna, frihetsbetonade tid utan att
ens ge dem någon kunskap om de
farligheter de komma att stöta på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
