Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 10. (2671) 8 mars 1933 - Lärarutbildningen bör reformeras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
SVENSK LÄRARETIDNING
-l
Nr 10
intagning, avlagt student- eller
realexamen, och mer än två tredjedelar av de
kvinnliga hade student- eller realexamen
eller normalskolekompetens. Icke mindre
än 613 sökande med någon av dessa
examina avvisades från de olika
seminarierna, Även beträffande
småskoleseminarierna ha inträdesfordringarna sedan
länge blott skenbart byggt på
genomgången folkskolekurs. Så ha t. ex. under
åren 1926-1929 av 445 sökande med
realexamen eller normalskolekompetens
endast 294 vunnit inträde. Av de år
1929 intagna eleverna hade 30,2 procent
student- eller realexamen eller
normalskolekompetens.
Inträdesfordringarna böra skärpas!
Så som förhållandena utvecklat sig
torde numera ingen fullt nöjaktigt
kunna angiva, vilken förbildning som
kräves av en inträdessökande for att denne
skall förklaras godkänd. Seminarierna
bygga varken på någon särskild
skolform eller något genom kursplaner eller
på annat sätt fixerat kunskapsmått.
Inträdeskraven kunna växla allt efter de
sökandes antal och kompetens och
följaktligen vara olika under olika tider och
vid skilda seminarier.
För de inträdessökande innebära här
berörda brister i organisatoriskt
hänseende den betydande olägenheten, att de
äro hänvisade att på egen hand genom
bevistandet av preparandkurser eller på
annat sätt söka skaffa sig den
förbildning, som kan komma att krävas vid
inträdesproven. Detta medför lätt både
att kostnaderna härför bli onödigt
stora och att tidsförlust uppstår. Belysande
i sistnämnda hänseende synes vara, att
medan seminariestadgan förutsätter, att
den blivande läraren skall kunna ha
avlagt examen vid 21 års ålder, utgjorde
medelåldern år 1921 i de manliga
seminariernas avgångsklasser något över 22
år för att år 1931 ha stigit till nära 24 år.
Om seminariernas organisatoriskt sett
isolerade ställning sålunda är till
förfång för den ungdom, som önskar söka
sig till lärarbanan, är detta
uppenbarligen inte mindre fallet för seminarierna
själva. Den inträdessökande behöver
enligt nu rådande system icke styrka sig
ha inhämtat andra kunskaper och
färdigheter än dem, som kunna utrönas vid
proven. Av naturliga skäl är det inte
gärna möjligt att så anordna dessa, att
de sökandes verkliga kunskapsnivå eller
utvecklingsståndpunkt helt kommer i
dagen. Det synes under sådana
förhållanden vara ofrånkomligt, att
seminarierna skola rekryteras av ett med
hänsyn till förbildningens art och
omfattning mycket heterogent elevmaterial,
som dock sedan skall sammanhållas i en
klass och tillgodogöra sig i stort sett
samma undervisning. Erfarenheten från
andra skolformer har tillfullo ådagalagt;
att alltför stora olikheter i elevernas
kunskapsnivå kunna vålla betydande
ölägenheter för undervisningsarbetets
fortgång och framgång.
Förutsättningslös utredning om
lärarutbildningens anknytning till
universiteten!
På skilda håll inom vårt land synes
man nu också ha kommit till insikt om
att en reform av
folkskollärarutbildningen är ofrånkomlig. I sammanhang
med kravet på en dylik reform har även
det spörsmålet kommit under
diskussion, huruvida särskilda anstalter för
folkskollärarnas teoretiska eller
praktiska utbildning numera äro av behovet
påkallade, eller -om denna utbildning
lämpligen kunde förläggas till
akademiska läroanstalter. Utbildningen av
lärarna i högre undervisningsanstalter
har j<u alltid förlagts till universitet och
högskolor, och någon tanke på särskilda
utbildningsanstalter för dessa
lärarkategorier torde aldrig ha funnits. Mellan
dessa lärare och lärarna i folkskolan
råder väl dock endast en gradskillnad,
icke en olikhet beträffande utbildningens
art. Men då folkskolan såsom allmän
medborgarskola måste mottaga alla barn
i skolåldern utom det fåtal, som går till
läroverk, däribland också s. k.
problembarn, är en icke obetydlig insikt i och
kännedom om den psykologiska
vetenskapens nyaste rön på detta område
oundgängligen nödvändig för denna
skolas lärare. Om denna undervisning
skall kunna ge det åsyftade resultatet,
måste den förfoga över lärarkrafter med
hög kompetens, var och en inom sitt
specialområde. Detta gäller ju i främsta
rummet psykologi och pedagogik. Då
man i vårt land i varje fall f. n. icke har
att tillgå mer än ett litet fåtal
specialister inom dessa områden, måste dessa
tydligen bindas vid universitet och
likvärdiga anstalter.
Genom en omläggning av
lärarutbildningen i antydd riktning skulle, har det
framhållits, också andra fördelar stå att
vinna. Lärarutbildningen skulle
därigenom koncentreras och den teoretiska
fackbildningen bliva gemensam för alla
lärarkategorier. Därigenom skulle
befrämjas de strävanden, som
enhetsskole-reformen åsyftat: en demokratisk skola
utan skarpa klasskillnader. Förståelsen
mellan lärarna i de olika
läroanstalterna skulle komma att ökas, varigenom
denna reform skulle i sin mån bidraga
till en utjämning av de .sociala
motsättningarna i samhället. Genom en
förläggning av lärarutbildningen till
’universiteten skulle vidare icke obetydliga
besparingar kunna vinnas, i det en
väsentlig del av det för seminarierna avsedda
anslaget av omkring 2,200,000 kronor
icke skulle behöva utgå.
Mot den här ifrågasatta reformen ha
även en del invändningar framförts.
Det har också bl. a. blivit ifrågasatt,
huruvida icke ^universitetets väsentliga
uppgift, det vetenskapliga
forskningsarbetet i egentlig bemärkelse, skulle
lida, därest dessa anstalter betungades
med denna nya uppgift. Å andra sidan
har därvid påpekats, att universiteten i
alla tider ombesörjt utbildningen av
läroverkens lärare och att en ökning av
antalet studerande med något hundratal
väl knappast kan tänkas medföra
allvarliga konsekvenser, enär antalet
studenter vid universitet och högskolor
numera torde överstiga 10,000.
I sitt yttrande av den 10 november
1931 har skolöverstyrelsen berört även
frågan om folkskollärarutbildningens
förläggande till universiteten.
Överstyrelsen yttrar sålunda: »Frågan om
folkskollärarutbildningens förläggande till
universiteten kan i vårt land näppeligen
sägas hava kommit över den första
diskussionens stadium. Några bestämda
förslag om de lärostolar, som på grund
av en sådan anordning skulle inrättas
vid universiteten, eller om sättet för den
praktiska utbildningens ändamålsenliga
anordnande hava icke framkommit,
ännu mindre angående de kostnader, som
förändringen skulle medföra. Därest
folkskollärarnas utbildning skulle helt
förläggas till universiteten, synes det
vara självklart att en liknande anordning
!borde genomföras jämväl beträffande
den praktisk-pedagogiska utbildningen
av lärare vid allmänna läroverk och
andra högre undervisningsanstalter.» I
anledning av detta överstyrelsens
uttalande må framhållas, att det berörda
förslaget tilldragit sig så stor
uppmärksamhet, att en förutsättningslös
utredning i ärendet torde få anses påkallad.
För en sådan utredning talar även det
förhållandet, att i åtskilliga andra
länder vunnits goda erfarenheter av
folkskollärarutbildningens förläggande till
’universitet och högskolor.
Vad beträffar frågan om inrättande
av nya lärostolar torde det förhålla sig
så, att ett av de väsentligaste skälen, som
tala för denna lärarutbildnings
förläggande till universiteten, ligger i det
förhållandet, att dessa anstalter skola
förfoga över lärarkrafter, som ’besitta de
bästa kvalifikationer för meddelande av
undervisning i psykologi och pedagogik.
Det torde icke vara anledning att här
gå närmare in på en jämförelse med den
praktiska utbildningen för lärarna i
läroverk och övriga högre
utbildningsanstalter. Därest den praktiska
utbildningen för dessa lärarkategorier anses
vara bäst tillgodosedd genom de f. n.
inrättade provårskurserna, låter sig en
liknande anordning möjligen tänkas
även i fråga om folkskolans lärare. Att
framkomma med några detaljerade
förslag angående denna utbildnings
anordning torde näppeligen vara möjligt för
några enskilda organisationer, vilka
svårligen kunna uppbringa härför
nödigt utredningsmaterial eller
sakkunskap. Angående kostnaderna för en
dylik omläggning av
folkskollärarutbildningen synas i varje fall erfarenheterna
från Tyskland ge vid handen, att de
snarare skulle understiga än överstiga
de nuvarande utgifterna för
folkskollärarutbildningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
