Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 12. (2673) 22 mars 1933 - L. G. Sjöholm: Frivillig skrivning under andra skolåret. »Skådespel»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
SVEN SK L Ä RAR E TID NING
Nr 12
Frivillig skrivning under andra skolåret.
"Skådespel."
Bland de allra första bidragen till
andra klassens sagobok hörde dialoger.
Barnen var vanda vid att läsa stycken
i samtalsform. Och så kom samma form
tillbaka i deras skrivningar. Läsningen i
samtalsform har en enastående förmåga
att skapa god betoning. De finaste
formerna av betoningens ganska
mångskiftande komplex kommer fram, först då
barnen lever sig in i det lästas innehåll.
Betoningen skall komma inifrån. Läser
vi fore och lämnar barnen färdiga
beto-ningsmönster att efterhärma, så kan vi
nog få tillbaka vår egen betoning. Men
det kan lätt råka till att bli ett yttre
sken utan inre motivering. Helt
värdelös är naturligtvis inte en sådan
prestation. Men den saknar den
allmängiltighet, som är förutsättningen för en
till-lämpning i nya situationer. När barnen
däremot lever sig in i innehållet, helst
när detta hänför sig till deras dagliga
erfarenheter, så kommer vardagslivets
talspråk med den naturliga, kanske en
smula triviala betoningen alldeles av sig
själv. Läsningen i samtalsform har också
den påtagliga förtjänsten, att den ökar
den yttre läsfärdigheten. När de små
vet, att.de ska spela det lästa, blir de
dubbelt ivriga att läsa säkert - inte vill
de skämmas för kamraterna, när spelets
högtidliga stund är inne.
En alldeles oväntad följd hade vår
läsning i samtalsform i <barnens lust och
ofta upprepade försök att lämna egna
bidrag till spelet. Det började så nätt.
Ann-Mari kom med en dialog, som hon
hade kallat Mamma och pappa. Jag
tittar på den. Om du läser mammas roll, så
ska jag försöka läsa pappas, sa jag. Jo
det tyckte hon var roligt. Och så satte vi
i gång med följande.
Mamma och pappa.
Mamma: Ska vi gå ut och köpa julklappar?
Så köper jag till dig och du till mig. Skall
vi det?
Pappa: Ja gärna det. Så köper jag en docka.
Mamma: Nej skall jag leka med dockor?
Pappa: Man får väl köpa vad man vill.
Mamma: Jaja, man får väl det. Ja då får
jag köpa tennsoldater.
Pappa: ’Du får köpa vad du vill.
.Så var det slut.
Det slog mig hur den lilla flickan
läste med den gäckande välvilja, som
tydligen utmärker hennes mamma, när
hon vill leka med sin herre och man.
Klassen jublade. Och hade det varit sed
att inropa författaren, så nog hade
Ann-Mari blivit det, troligen också lagerkrönt
och försedd med en stor blomsterkvast,
precis som på en riktig premier. Det
lustiga i att två gamla människor skulle
köpa leksaker till varandra, var så väl
funnet och låg barnens fantasi så nära,
att framgången var välförtjänt.
Det behövdes inte stor slughet till
att räkna ut, att det där att barnen
fick spela sina pjäser skulle locka till
ökad dramatisk produktivitet. Och med
övningen växte färdigheten. Allt flera
personer drogs in i dialogen. Och en dag
sade Karl-Olof: Får jag själv välja vilka
som ska spela min pjäs?
- Din pjäs? Var har du den? Han
drog fram några blad avrivet
omslagspapper och visade mig sitt skådespel.
Ja, det får du visst. Men det är nog
bäst att du skriver det rent på vårt
vanliga papper. Så får ni två böcker att
läsa i, när ni ska spela det. Karl-Olof
andades in ett ja och säg lycklig ut.
Dagen efter spärrade han min väg,
rödblommig och ivrig: Får vi nu ? Ja på
lästimmen. Så kom den, och Karl-Olof
hade en ny fråga i beredskap: Får vi
krypa -bakom orgeln och repetera?
Repetera! Ja det får ni visst det. Och så
plockade han ut sin teatertrupp, kröp
bakom orgeln med den, och vi andra
gick över till vardagsarbetet. Om en
stund: Nu kan vi.
- Bra. Sätt i gång. Sagospelet
begynner. Pojken hade ett naturligt sinne för
dramatik. Han lät mamma sitta ensam
vid bordet att börja med. Så kom Brita,
knackade och hälsade så naturligt som
helst, och så undan för undan.
Ett sagospel.
Personerna: Mamma, Lasse, Brita, pappa.
Brita (som kommer hem från skolan):
Goddag, goddag mamma.
Ma ni ma: Goddag, goddag. Vad har ni i
läxa?
Brita: Vi har tio tal i läxa.
Lasse (som kommer hem från skolan): God
dag, goddag mamma.
Mamma: Goddag Lasse. Vad har ni i läxa?
Lasse: Vi har läsning och räkning.
Mamma: Hur många räknetal har ni
egentligen ?
Lasse: 25.
Mamma: Hur många sidor har ni i läsning?
Lasse: 4.
Brita: Oj så mycket!
Lasse: Det var väl inte mycket.
Brita: Det var det väl.
Pappa: Goddag på er. Är maten färdig än?
Mamma: Jadå.
Brita: Det var skönt for jag är så hungrig.
Lasse: Det är jag också.
Mamma: Då skall det väl smaka härligt
att äta kan jag förstå.
Pappa: Ja, jag hoppas också att maten
ska smaka bra. (Karl-Olof.)
Åter igen frapperades jag av barnens
betoning. Det var far och det var mor,
och det var syskonen. De stack
huvudet ner i manuskriptet - endast
författaren – Lasse - hade eget
manuskript, de följde med och talade sina
repliker.
Vardagslivet, går igen i Karl-Olofs
»sagospel», det rena rama
vardagslivet. Men är det något fel? Var inte de
högtidliga ämnen, som man gärna
trodde hörde till ett så allvarligt fack som
uppsatsskrivning, var de inte ett stort
misstag ? Uppsatsskrivningens verkliga
uppgift är väl att vänja barnen att
sätta sina tankar på papperet och
därvid använda något så när felfria
språkformer. Och därför måste de skriva
mycket, så att de får rik tillgång till
tjänstvilliga språkmönster. Men vad
producerar barnet över ett högtidligt ämne?
Jag har av vissa skäl sysslat en tid
rätt ingående med äldre läsmetodik och
gått igenom åtskilliga ABC-böcker ända
från 1700-talet. Det är påfallande, vad
man i läslitteraturen har gått ifrån
det högtidliga språket med sitt innehåll
från den vuxnes tankekrets till den
enklare formen och till innehåll från
barnens värld. Det är inte mer än rimligt,
att barnens skriftliga övningar tillåtas
stanna inom samma värld. Med den
andliga utveckling, som kommer våra
åtgärder förutan .- även om vi tror oss
kunna främja den, kanske hellre leda
den i gynnsam riktning genom att bl. a.
använda kunskapsmaterial, som vi anta
vara värdefullt - kommer nya
intressen, nya impulser, nya funderingar, och
därmed ledes också den språkliga
produktionen in på nya spår och söker sig
nya uttrycksformer.
Ett skådespel.
Personerna: Mamma, Greta, Siv, Lasse och
Per.
Greta: Får jag gå på en skolpjäs som 8:e
klassen skall spela?
Mamma: Då kan du väl köpa så. de andra
får gå med.
Greta: Vi får väl fråga om de vill gå med.
Mamma: De vill nog gå med.
Siv: Ja jag vill dä gå med.
Lasse: Vad då?
Greta: Vill du gå med på en pjäs i skolan?
Lasse: Jag vill då gå med.
Per: Hej lilla mamma.
Mamma: God dag min lille gosse.
Per: Mamma jag har ingen läxa tills i
morgon.
Siv: Kommer inte Anna någon gång?
Greta: Hon har skolkök nu så hon slutar
inte förr än ±/2 5.
Lasse: Nu är jag hungrig.
Mamma: Potatisen är snart färdig, bara
du ville duka.
Lasse: Nu har jag dukat.
Mamma: Nu kan ni sitta ner.
Alla: Tack mamma. (Karl-OlovJ
Ett skådespel.
Personerna: Per, Mamma och Stina.
Per: Är inte maten färdig än?
M amma.’Den är redan färdig bara du ville
sätta fram tallrikar.
Per: Det kan jag väl göra.
Mamma: Gör det då.
Stina: God dag mamma.
Mamma: God dag min lilla flicka.
Per: Nu har jag ställt fram tallrikar.
Stina: Mamma vad får vi för mat?
Mamma: Fläskkotlett och potatis.
Stina: O så gott.
Mamma: Nu får ni sitta ner.
Per: Att inte Greta kommer någon gång.
Mamma: Hon slutar inte förr än klockan 4.
Stina: Alltså om en timme.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
