Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 15. (2676) 12 april 1933 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 15
SVENSK LÄRARETIDNING
347
underhåll av skolbyggnader; dock skola de
otäder, som icke deltaga i landsting, ibestrida
er., tredjedel av kostnaderna. Förslaget är
principiellt riktigt men torde inte kunna
genomföras utan stora orättvisor gentemot
kommunerna. De skoldistrikt, som med stora
uppoffringar satt sitt skolväsen i gott skick
- och kanske ha stora byggnadslån att
amortera och förränta - bli missgynnade på
bekostnad av kommuner, vilka låtit skolan
ligga i lägervall! Staten i år bygga skolor åt de
.senare, medan de iförra själva få dras med
<äina lån. Lösningen är otillfredsställande, och
den ersättning för överlåtelsen av skolhusen,
vilken enligt Beredningen endast
undantagsvis skall beviljas, torde nog få utgå oftare
än de sakkunniga tänkt sig. F. ö. synes det
icke uteslutet, att den ordning Beredningen
föreslagi4 för de större städerna - nämligen
att dessa skola betala viss del av kostnaderna
för skolhus - med .fördel kunde utsträckas
att gälla skoldistrikten i allmänhet.
Dr Brandt vänder sig i sitt yttrande
mot att boställsordningen upphäves, att
existerande orättvisor vid lärarval
bibehålles (Dr B. förordar en särskild byrå
l skolöverstyrelsen för upprättande av
objektiva förslag vid
lärartillsättning-ar), mot skolkretsstyrelsen samt mot att
k. m:t skall fastställa antalet lärare.
Härom yttrar han:
Man får hoppas, att varken k. m:t eller
riksdagen skall reflektera på detta förslag.
K. m:t rår alldeles* säkert inte med
uppgiften att utan att skada skolväsendets
utveckling exakt fastställa årsbehovet lärare. Ett
tillfälligt men mycket kännbart behov av en
skolas eller läraravdelnings uppdelning kan
röjas, sedan k. m:t tagit ståndpunkt, och då
ekulle den lokala skolstyrelsen och
skolinspektören inte kunna råda ’bot. Det bör vara
måtta på "byråkratien även i folkskolans
värld! Hittills har statsbidrag utgått till ny
lärartjänst, om inspektören vitsordat dess
behövlighet, och vid denna ordning kan det för
framtiden gott förbli. K. m:t vet ändå
ingenting om tjänstens ’behövlighet annat än
igenom inspektören, och riksdagen torde icke
vilja förhindra inrättande av behövliga
lärartjänster.
Också Örebro folkskolestyrelse är
kritisk. Den yttrar:
Enligt förslaget skulle kostnaderna för
lärarpersonalens avlöning i princip helt
övertagas av staten. I regel är ju folkskolan
sexårig, men i många städer och även
landsbygdsdistrikt omfattar folkskolan 7 obligatoriska
klasser. På många ställen, bl. a. i de flesta
städer, har man dessutom utsträckt läsåret
en eller annan vecka utöver lagstadga t
minimum, 341/» veckor. Man saknar i
beredningens förslag varje som helst antydan om,
huruvida staten skulle komma att övertaga även
kostnaderna för ett obligatoriskt sjunde
ekolår och för överläsningstid, där sådan
förekommer. Om detta är meningen, inställer sig
frågan, huruvida skoldistrikten, sedan skolan
principiellt sett blivit en statens
angelägen-hel,, skulle äga full frihet att utsträcka
skoltiden på angivet sätt. En utredning av
hithörande frågor synes ofrånkomlig, om man skall
kunna bedöma de ekonomiska verkningarna
.såväl för stat som kommun av de föreslagna
Åtgärderna.
I. fråga o in nybyggnader för skoländamål
skulle måhända den föreslagna anordningen
innebära större planmässighet och därigenom
minskade kostnader. Då det gäller smärre
re-paiationer och förbättringar torde däremot
det iföreshiRiia omständliga förfarandet vara
både onödigt och olämpligt. För att kunna
bedöma de olika skolhusens behov kräves en
intim lokalkännedom, och i allmänhet
avgö-res nu såuana frågor utan vidlyftiga kame-
rala och ttkniska utredningar. I stället skulle
de nu komma att medförd en betungande
skriftväxling för skolmyndigheterna och i
många fall onödig tidsutdräkt och ökade
kostnader. Från skatteutjämningssynpunkt
torde samma effekt kunna ernås, om
skoldistrikten iför tf ar ande finge behålla sina
skolhus och sin skolbyggnadsskyldighet, men att
staten lämnade statsbidrag till skolhusbyggen
i skattebetyngda kommuner.
Sedan styrelsen framhållit
orimligheten av att k. m :t skall fastställa antalet
lärare, »ett förslag som i praktiken ej
är möjligt att genomföra», formas
slut-. o m döm et så:
Folkskoleväsendets (förstatligande på det
sätt beredningen föreslagit skulle med all
sannolikhet leda till en irke önskvärd
byråkratisering av iolkskolän.
Enligt folkskolestyrelsens mening kan
beredningens förslag i vad det avser
folkskoleväsendet, ej i sitt nuvarande skick läggas till
L;T un d för lagstiftningsåtgärder så mycket
mindre som nu rådande ekonomiska
förhållanden ej inbjuda till revolutionerande
omläggningar med ovissa ekonomiska konsekvenser.
Antingen bör en ny utredning komma till
stånd, eller också bör det nu framlagda
förslaget grundligt omarbetas.
Seminariepropositionen till årets
riksdag föranleder följande yttrande i
Sunt Förnuft.
Beträffande den del av propositionen, som
berör folkskoleseminarierna3 anteckna vi
följande. Utexamineringssiffran för 1937, som
av skolöverstyrelsen föreslagits till 370, höjes
av k. m:t till 380, på så sätt att tio
kvinnliga elever skola intagas extra vid två
sydliga seminarier. Då klasserna eljest föreslås
omfatta ’20 elever - i st. f. den av riksdagen
bestämda »normala» siffran 28 - linnes
intet hinder för en sådan ökning. Motiveringen
för dessa tio extra kvinnliga elever
förefaller emellertid knappast övertygande. Den
utgöres av skolöverstyrelsens resonemang om
den rätta proportionen mellan manliga och
kvinnliga folkskollärare. Dessas antal skola
nämligen förhålla sig till varandra som 11
till 9. Såvitt vi kunna erinra oss, har aldrig
något djupare skäl anförts .för denna
proportions riktighet än det, att så är det just nu
i den egentliga folkskollärarkåren. Man
ti-gei då i det sammanhanget med att numera
^praktiskt taget hela, småskollärarkåren är
kvinnlig, vilket helt omkastar siffrorna till
stark lavor för kvinnorna. Man har svårt att
förstå, varför icke småskolan och dess
lärarkår skulle betraktas såsom också tillhörande
folkskolan. Enligt § l i folkskolestadgan
innefattar »folkskolan» dels småskola, dels
egentlig folkskola.
Härtill bör knytas den upplysningen,
att myndigheter och en enig lärarkår
ansett den nuvarande relationen svara
mot det faktiska behovet. Sunt Förnuft
fortsätter den citerade artikeln så:
Den elevintagning, som propositionen nu
föreslår för iolkskoleseminarierna till
inträdesprövningen i vår, binder givetvis
organisationen så, att studenterna alltjämt under
minst tre år framåt iörbli lika portförbjudna
vid seminarierna som de nu äro. Det abnorma
förhållandet med studenter i mängd, som
genomgå det ’fyrklassiga seminariet med början
i första klassen, skulle alltså nödgas få fira
tioårsjubileum och mera till - det började
1925. Man måste fråga sig, om inte en
’förnuftigare ordning kunde komma till stånd
något tidigare. Men om man vill reservera
några flera utexamineringsmöjligheter för
studenter åtminstone så snart som våren 1937
.utan genomgång av det ’fyrklassiga semina-
riet, så måste redan nu motsvarande
minskning vidtagas i antalet ny intagna för den
fyrklassiga kursen i år.
.Om huvudintrycket av årets
seminarieproposition är, att de olyckliga följderna av den
under det senaste decenniet förda
seminariepolitiken ’bli alltmer uppenbara, så gäller
detta i alldeles eminent grad, när man studerar
vad propositionen anför om
småskoleseminarierna.
Mot många varnande röster (beslöt
riksdagen i juni 1932 att upprätta en väsentligen
ny statlig seminarieorganisation, som skall
kunna årligen utexaminera 336 nya
småskollärarinnor: Statsutskottets majoritet hade
velat göra organisationen ännu större, med en
kapacitet av 392 examinander. En månad och
några dagar efter riksdagsbeslutets ’fattande
föreskrev k. m:t, att för läsåret 1932-1933
klasserna i småskoleseminarierna icke finge
på grund av nyintagning omfatta mer än 12
elever. Riksdagsbeslutet om 28 elever i
semi-narieklasserna såsom det normala är ej äldre
än ifrån året förut, 1931. Våren 1934 ha vi
nu emellertid att vänta en utexaminering på
summa 84 nya småskollärarinnor i st. i. det
antal, 336, som den nybeslutade statliga
ismå-skoleseminarieorganisationen, när den trätt i
full funktion, kan och väl alltså helst ’bör
prestera. Och i propositionen föreslås nu en
utexaminering våren 1935 på 105. Säkerligen
äro dessa kraftiga, alltjämt »provisoriska»
reduceringar av examinationssiffran fullt
berättigade. Skolöverstyrelsen motiverar den
förra med »det .stora antal arbetslösa
småskollärarinnor», som för närvarande finnes,
detta mystiska antal, som vi aldrig få genom en
noggrann utredning fastställt. Och vidare
uppgives nu, att antalet
småskollärarinnebefattningar har irån år 1931 till 1932 minskats
med 176 och ’förväntas under läsåren 1932-
1934 komma att minskas med ytterligare 232.
Man undrar alltså icke på att i en nyss väckt
motion i ’första kammaren från sakkunnigt
håll - av ordföranden i Sveriges allmänna
folkskollärarförening, ledamoten av 1932 års
seminariekommitté Ruben Wagnsson - det
yrkas på att all intagning av nya elever i
småskoleseminarierna i år inhiberas och
alltså den föreslagna utexaminering&siffran för
våren 1935, 105, går ner till 0. Det nuvarande
tillståndet i fråga om överskottet på
småskollärarinnor karakteriseras i motionen såsom
olidligt. »Förtvivlan och bitterhet griper
omkring sig bland dessa skaror.»
Kvar står i varje fall den högst allvarliga
frågan, varför våra statsmakter i sådana
tider som dessa tillskapa en ny statlig
skolorganisation av en sådan omfattning, att snart
sagt vem som helst kan säga, att den i varje
fall icke på många år och sannolikt aldrig
kommer att behöva tagas i bruk på långa
vägar när i den utsträckning, som
statsmakterna själva kort tid förut fastställt som den
normala för detta slag av’ läroanstalter.
Det är inte endast ekonomiska värden, som
här stå på spel, sannerligen viktiga nog i
tider som dessa. Uppenbara misstag bli ej
bättre, därför att de upprepas. De böra rättas,
innan den risk inträder, som heter bristande
tilltro till de statliga organen. En sju
personer stark seminariekommitté är för
närvarande i verksamhet. Varför ej åt densamma
anförtro också denna seminariefråga, som är
i trängande behor av rättelse, innan stor
skada skett? Visserligen fann riksdagen förra
året för gott att skilja på folkskole- och
småskoleseminarierna, men det var ej längre
tillbaka än år 1929, som riksdagen förklarade,
att de två frågorna voro »ett enda
sammanhängande spörsmål». Det är inget tvivel om
att denna ståndpunkt var den riktiga.
En bilaga
från Klosters röstskola vid Alvesta i
Småland åtföljer dagens nummer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
