Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 16. (2677) 19 april 1933 - Paul Jahrén: Folkskola som bottenskola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 16
FOLKSKOLAN SOM BOTTENSKOLA.
Av Paul Jahrén.
Tanken på en för hela folket
gemensam barndomsskola är, som bekant, inte
ny för våra dagar. Redan år 1883,
alltså för 50 år sedan, framlade Fridtjuv
Berg sin för den tiden revolutionerande
skrift »Folkskolan som bottenskola»,
och tillsammans med Emil Hammarlund
framförde han vid 1892 och 1893 års
riksdagar motioner om inrättandet av
en 3-årig »Mellanskola». Andra
kammaren biföll men första avslog utskottets
förslag om skrivelse till k. m:t med
begäran om indragning av flertalet småläroverk och inrättande av de
föreslagna mellanskolorna. Från bottenskolehåll
hade man tidigare vänt sig emot
systemet, att staten lämnade bidrag till
privatskolor för lärjungar på folkskolans
stadium, och då man dessutom 1902 och
1907 begärde och erhöll förhöjt anslag
till dessa privatskolor, fordrade
riksdagen en plan för fördelningen av dessa
anslag. Denna plan kom och åtföljdes av
förslag om inrättande av skolor enligt
bottenskoletanken, och 1909 fick vi den
4-åriga kommunala mellanskolan. Nu
var kravet på folkskolan som
bottenskola partiellt förverkligat.
Innan vi går vidare, är det kanske
lämpligt att reda ut vissa saker, som
annars onödigtvis kan vålla missförstånd.
1. Med bottenskola mena vi 6-klassig
folkskola och ingenting annat.
2. Samhället skall ha största möjliga
valuta för sina kostnader, vilket
innebär, att vi skall försöka få var och en
på sin rätta plats.
3. Alla svenska barn har samma rätt
komma i åtnjutande av den högre
undervisningen, oberoende av föräldrarnas
bostadsort, ekonomiska och sociala
ställning.
4. Den mänskliga intelligensen är
oberoende av storleken av det samhälle, där
individen vistas. En landsortsbo blir
inte mera intelligent för att han flyttar
till Stockholm, ej heller mindre
intelligent, om han bosätter sig i Torekov eller
på rama landsbygden. Detta innebär
således, att de för studier lämpliga finns
utplacerade lite varstans i vårt långa
land. Men är dessa mina påståenden
riktiga, och det torde ingen våga sig på att
bestrida, så faller det av sig självt, att
det är ett samhällsintresse att få ett
skolsystem, som i görligaste mån står i
överensstämmelse med dessa
påståenden, och det längsta man hittills vågat
sträcka sig, är till den gamla
bottenskoletanken.
5. Slutligen bör vi kunna vara ense
om, att vad resultat vi än utläser av
den ena eller andra skolformen, får vi
icke därav draga några slutsatser
angående de olika lärarkategoriernas
duglighet men väl om skolformens lämplighet.
Genom införandet av den kommunala
mellanskolan samt senare de
yrkesbestämda högre folkskolorna samt fortsättningsskolan hade, som förut nämnts,
bottenskoleidén delvis blivit realiserad.
Vad har då resultatet blivit? För att
kunna besvara denna fråga, bör vi
lämpligen erinra oss vilka huvudskälen mot
enhetsskolan var: studietidens
förlängning, folkskolans bristande bärkraft
samt den korta tiden för första
främmande språket.
Studietidens förlängning.
I k. m:ts proposition år 1927
angående omorganisation av det högre
skolväsendet visas, att problemet icke kan
ställas så enkelt, att man säger:
3-årig folkskola + 6-årig realskola
-9 år till realexamen, och
6-årig folkskola + 4-årig mellanskola
= 10 år till realexamen.
Det visar sig t. ex. år 1923, att 45 %
av de från folkskolan till läroverket
kommande eleverna tillbragt 4 år i
folkskolan i stället för föreskrivna 3 år. Å
andra sidan vinner ett icke obetydligt
antal elever inträde i den 4-åriga
tidigare än normalt, och dessutom är kvarsittningen mindre i den 4-åriga än i den
6-åriga. Skolkommissionen kommer på
statistisk väg till en förlängning i
studietiden av 0,3 år. Skolsakkunniga
beräknade förlängningen till 0,4 år. Någon
större förskjutning torde inte ha skett
sedan dess.
Folkskolans bärkraft.
Man är ju ense om, att folkskolans
undantagsformer naturligtvis inte
duger som grundskola. När vi nu med
hjälp av mellanskolans resultat
försöker värdesätta folkskolan, får vi inte
glömma, att då mellanskolan år 1909
inrättades, var A-formen till 96,7 %
genomförd i städerna, men där behövde
man i allmänhet ingen mellanskola. På
landsbygden, där mellanskolan skulle
arbeta, undervisades praktiskt taget
hälften, eller noga räknat 49,3 % av barnen
i vad vi nu kallar undantagsformerna.
Utvecklingen har emellertid gått fort.
Tioårsperioden 1916-1925 reducerar
undantagsformerna från 44,4 % till 25,7
%, och jag hoppas det sedan dess
fortgått i samma takt. På denna bristfälliga
grund visar mellanskolan 1918 (enligt
skolkommissionens betänkande) bättre
resultat i realskoleskrivningarna än
läroverk och realskolor. Om denna
jämförelse skett genom att man beräknat de i
respektive skolor givna betygen på
skrivningarna, hade värdet varit tvivelaktigt,
men värdena ha framkommit på så sätt,
att tillkallade sakkunniga granskat
skrivningarna och åsätt dem en viss
valör, således en enhetlig bedömning.
Mellanskolornas muntliga examen
ledes och kontrolleras antingen av
överstyrelsen direkt eller av ombud,
vanligen en med fordringarna väl förtrogen
läroverkslärare, och såväl överstyrelse
som ombud ha i regel varit mycket
belåtna med resultatet.
Men då ha väl mellanskolorna
underkänt flitigare än övriga skolor i de
föregående klasserna? Ja, vill man
bedöma den saken, bör man studera
flyttningsprocenten vid vårterminens slut
för de tre klasser, som närmast föregå
realskoleklassen. Resultatet blir
följande för vårterminen 1918 :
H. a. läroverk
gossar 67,76 %
Statens samskolor
gossar flickor
66,82 % 73 %
Realskolor
gossar 65,72 %
Kommunala mellansk.
gossar flickor
71,15 % 78,19 %
Mellanskolorna hade således den
betydligt bättre flyttningsprocenten, och
det går inte här att skylla det vackra
resultatet enbart på flickorna, ty
mellanskolornas gossar ligger på 71, medan
gossarna i den 6-åriga ha 66-68’%.
Det är ganska naturligt, att det är de
bättre av mellanskoleleverna, som
fortsätter med studenten som mål. Skolkommissionen bevisar, att de mellanskolelever, som omedelbart fortsatte i 2 :a
ringen, efter ett år voro sina nya kamrater
överlägsna, särskilt i främmande språk,
där medelbetygsskillnaden i de tre
moderna språken utgör 0,3 och i latin 0,4r
allt till mellanskolornas fördel. (Jag
påpekar här, att ett av de starkaste skälen
mot den 4-åriga skolan varit den korta
tiden för de främmande språken.) Medelbetygssumman för ifrågavarande
elever var 19,4 mot 16,9 för de övriga
eleverna i samma avdelningar. Men när
man fortsatt ytterligare två år, är f. d.
mellanskoleleverna snarare under- än
överlägsna. Om detta visar någonting,
så inte är det till bottenskolans nackdel.
Men det anförda ligger relativt långt
tillbaka i tiden. Hur har det hela
utvecklats 1
Vi tar då först flyttningsprocenten
vid vårterminens slut. Tiden 1921-
1927 visar för läroverken å
realskolestadiet flyttade: gossar 66 %, flickor 74,9
%, alltså i stort sett samma resultat som
vårterminen 1918, och 1929 och 1930
har den 5-åriga 67 % medan den 4-åriga för samma tid har ungefär 79 %
flyttade. Skulle man få en fullt riktig
bild av förhållandet mellan flyttade och
underkända, borde man medräkna även
sådana, som vid julen avbryta
skolgången på grund av den fingervisning, som
de erhållna underbetygen lämnar. Dylik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
