Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 19. (2680) 10 maj 1933 - Skolan på klostermurarna invigd - Britta Wittmark: Något om skrivningen under tredje skolåret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Tre blad svensk historia»
skulle man den kunna kalla.
Främlingen:
Ja, nu ser jag! Underbart
som en dikt i sten den höjt sig,
och för mästarviljans makt
många seklers verk ha böjt sig.
Hörnstenen är klostret: här
tegelrött det mot oss strålar.
Säkra grunden ännu bär.
»T r o n e s klippa» den oss målar.
Uti upphöjt majestät>
gult - som strålen ur en gloria -
Ehrenstrahlska husets prakt
ger vår storhetstids historia.
Och där bakom reser sig
blygsamt, lik en vag förhoppning
»F u n k i s h u s e t s» gröna mur:
Framtiden, ännu i knoppning.
Skolflickan:
Så ej voro frökens ord.
Jag förstår ej, vad du menar.
Men, det är nog ej så lätt
läsa riktigt rätt - i stenar.
BARNENS TACK.
Vi sända ett jublande tack till alla,
som skänkt vår barndom ett sådant hem.
Hur olika livets lotter falla,
vi städse vill minnas alla dem,
som byggde vårt hus
med solsken och ljus
för lycka och frid,
för trägen id,
för släkte som är och för, kommande år
på grund, som står, när allt annat förgår.
PS. 631:1.
Sanningens ande, som av höjden talar,
som oss upplyser, och som oss hugsvalar,
kom att oss leda! Bo i dessa salar!
Helga vår kunskap!
434
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 19
NÅGOT OM SKRIVNINGEN UNDER
TREDJE SKOLÅRET.
Av Britta Wittmark.
När man börjar en tredje klass, är det
ofta något, som man särskilt inriktar sig
på och vill ha fram i den nya klassen
man tar emot. Det var med rätt stor
bävan jag mottog en tredje klass, då jag
ej haft en dylik på nio år. Jag hade inte
så stort minne av hnr det var att ta
emot nioåringar, men ett minns jag
från föregående gång, att deras
handstil var sämre, när de gått hos mig en
termin, än när de kom från småskolan,
då deras skrivning var både prydlig och
vacker. Det är kanske en erfarenhet, som
delas av flera folkskollärare. Takten
blir hastigare, då vi skriver mera, och
det blir svårt för dem att följa
linjerna. Från första början fick nu barnen
skriva på enkla linjer. Jag vet mycket
väl, att det tillämpas av många lärare,
t. o. m. i småskolan, men för mig var
det något nytt. Genom att låta dem
utföra en del skrivgymnastiska övningar
och lägga om pennhållningen, så att
handleden lyftes upp från bordet, blev
skrivhastigheten betydligt större, än
vad som annars är fallet i de lägre
klasserna. - Jag förstod, att detta var ett
steg i rätt riktning mot en mera
automatiserad skrivning. Gärna vill vi
lägga litet för mycket an på skönskrivning,
vi låter barnen forma bokstäverna, så
att det blir teckning eller textning, ej
skrivning. Men inte är det nödvändigt,
att våra barn skola åstadkomma
konstverk. Är stilen läslig och regelbunden
och därtill tämligen snabb, kan vi vara
belåtna.
Så gällde det, att efter denna
sammanhängande välskrivningskurs gripa
sig an med den övriga skrivningen. Och
det är särskilt om -uppsatsskrivningen
jag skulle vilja berätta litet. Den har
under detta år nästan uteslutande
bedrivits som frivilligt hemarbete.
Förutsättningen för detta frivilliga arbete var
den hastigare skrivtakten, som gjorde,
att barnen inte tröttnade att renskriva
uppsatserna.
Det är inte, för att jag på något vis
tycker, att mitt tillvägagångssätt är
märkvärdigt, långt därifrån, men det
är något nytt för mig själv, och jag har
tänkt, att det kanske någonstädes finns
en kollega, som kan använda sig av
uppslaget.
På hösten lät jag dem författa en
sagobok, som så många gör. Vi hade haft
teckningslärarinnan fru Faith-Ell i
staden, och barnen hade varit och tittat
på alla teckningar av prinsar och
prinsessor. Då föll det sig naturligt att
göra efter med teckningar och uppsatser.
Mien till våren måste vi ha något
nytt. Prinsarna och prinsessorna
började bli ledsamma, och uppsatserna
upprepade sig själva.
Jag övergav nu sagomotiven och sade
så här åt barnen strax på nyåret: »Nu
ska ni skriva om en pejke eller en
flicka, eller om ni vill skriva om både en
pojke och flicka, så gärna det. De får
heta, vad ni vill, och så skriver ni och
berättar om de där barnen. När det
händer er något roligt eller tråkigt, då kan
ni tänka er, att det är något, som
händer de där barnen, och så skriver ni en
uppsats om det.» Min mycket livliga
klass mottog förslaget med hörbar
förtjusning.
Så delade barnen upp sig efter eget
val i grupper. Konstnären i gruppen
ritade vinjett på pärmen, gjord av
spännpapper. ;Så började arbetet. Och jag vill
lova, att det har arbetats. Ämnena fick
väljas av vederbörande själva, jag har
inte alls befattat mig med deras
skrivning mer än att jag förstås för var dag
fått ta emot nya uppsatser. Så fort jag
sett igenom kladden utan att vara
alltför petig med rättningarna, har de fått
börja renskriva den på ett olinjerat
skrivmaskinspapper. Dylikt papper går
bra att göra teckningar på, och det har
varit mycket noga med att illustrera
uppsatserna. Endast en och annan
gång har det varit för svårt att göra en
teckning. Men allt arbetet har skett
hemma. Jag har inte använt mer än
fyra timmar till uppsatsskrivning denna
termin, och dock har den långsammaste
renskrivit sex och den mest produktiva
32 uppsatser.
Någon kanske tycker, att man på
detta sätt aldrig blir fri från rättande.
Nej, det blir man förstås inte. Men när
barnen själva väljer uppsatsämnen, som
intresserar dem, blir felen mindre, ty
de uttrycker sig då på ett enklare sätt.
Jag går heller inte så hårt fram med
rättningarna. Så vitt det är möjligt,
säger jag ett erkännsamt ord, aldrig ett
klandrande. Ty en villig häst skall inte
smaka piskan. Och i det frivilliga
arbetet gäller det framför allt att bevara
intresset. I vårt ofta överdrivna nit tror
vi, att det är genom våra rättningar,
som vi lär barnen att skriva. Men här
om någonsin gäller det, att övning ger
färdighet. Allt emellanåt, då jag ser,
att flera barn gör samma fel, går vi
naturligtvis igenom detta på tavlan,
liksom man alltid gjort. Predikatets
numerus har jag inte talat om, en del har
lärt sig använda pluralformerna redan
i småskolan och får då behålla det, de
andra får oantastat begagna samma
verbform i singularis och pluralis.
Helt naturligt måste rättskrivningen
främjas, ty det är inte få ord, som bli
föremål för undran. Den tveksamma
brukar skriva ordet på tavlan, och
klassen deltar livligt i stavningen.
Till sist kommer jag till det, som för
mig varit det viktigaste i denna sak, och
det är det levande intresse och den
fantasi, som barnen visat i uppgiften. Inte
någon gång har jag blivit tillfrågad om
vad de skulle skriva. De har själva sörjt
för rikhaltig omväxling.1 Häromdagen
såg jag, hur en flicka - förresten en
kvarsittare - lagt upp sin
uppsatsskrivning för en tid framåt. Hon hade
gjort en teckning på varannan sida i
sin uppsatsbok, och under stod över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
