Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 34. 23 aug. 1933 - Magda Carlson: Rättskrivningen i småskolan. Ska den inrangeras i den samlade undervisningen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
avdelar och stavar, ända tills barnen
är ordentligt preparerade till ett
prov. Hela tiden har barnen varit
inriktade på ett enda: ordens
stavning. Och man har lärt in en grupp
ur stavningshänseende likartade ord.
Här ligger anledningen till resultatets
begränsning. Övningen har varit
alltför fristående, alltför ensartad. Man
har underlåtit att anknyta till ett
spontant intresse hos barnen. Det har inte
förefunnits någon önskan hos dem att
ge uttryck åt någonting och därmed en
önskan att uttrycka sig så korrekt och
riktigt, att den, som läste deras
skrivning, skulle förstå vad de vill ha sagt.
Det hela har varit en rent mekanisk
övning.
Orden har aldrig haft liv och färg.
Därför har heller aldrig riktigt klara
in-tressebetonade associationer skapats,
varför barnen ej kunnat med lätthet
erinra sig respektive ordbilder.
Skall man söka följa psykologernas
anvisningar om att bibringa barnen rika
associationsförbindelser för att stärka
deras ordminne, då nöjer man sig inte
med »drillsystemet», om uttrycket
till-lates, vid rättskrivningsundervisningen.
Man finner, att det ej är tillräckligt
med de fristående
rättskrivningsövningarna. Deras styrka har varit, att de är
systembundna och klara. Därför får
man inte helt ta bort dem. Men jag vill
ha sagt, att de är ej nog för att
bibringa barnen nödig säkerhet i
rättstavning.
Rättstavningsundervisningen måste
knytas samman med den övriga
undervisningen.
Självfallet står i första linjen dess
naturliga samband med
läsundervisningen. De barn, som läser säkert och
med tydligt uttal, har i allmänhet lätt
för rättstavning. Vad man vunnit i det
ena ämnet, vinner man också i det
andra. Det blir alltså ett slags stödjande
samverkan mellan läs- och
rättskrivningsundervisningen. Jag brukar låta
barnen i hemmet anteckna de ord ur
läsläxan, vilka de anser vara »svårstavade».
Vi skriver på så sätt en ordlista, vilken
kommer väl till pass, när det gäller att
skriftligen svara på frågor eller lämna
en självständig redogörelse för
läsestyckets innehåll. Vid tyst läsning, som
skall åtföljas av skriftlig redogörelse, får
de i skolan anteckna de ord, som de inte
tror sig om att kunna skriva rätt utan
förskrift. De får på så sätt klara bilder
av ord, som de sett i sitt rätta
naturliga sammanhang. Och de har intresse av
att lära sig skriva de och de orden rätt,
emedan de vet, att de snart ska ha
nytta av dem. De kan gärna först få
erfara, att det är besvärligare att
skriva en redogörelse över läsestyckets
innehåll, om man inte vid läsningen
uppmärksamt iakttagit ordens
stavningssätt. (Snart kommer de också underfund
med att de vunnit större färdighet i
välläsning, då de plockat ut och särskilt
observerat de »krångliga» orden). Vid
de skrivövningar, som står i samband
med läsundervisningen, får barnen även
en inte minst välbehövlig övning i att
skriva de vanligaste ljudenligt tecknade
orden rätt. Och nog måste man medge,
att dessa skrivövningar är bra mycket
mera intressebetonade än de för
rättskrivningsundervisningen särskilt
konstruerade skrivövningarna i allmänhet är.
Hembygdsundervisningen är också en
utomordentlig källa till
rättskrivningsövningar. Där hämtar vi friska impulser
och ständigt nya påminnelser om att
man bör kunna stava rätt. Ty även
hembygdsundervisningen medför .ju en
massa skrivövningar. Där ska man
redogöra för vad man minns om
smörkär-ningen och trädgårdsodlingen och
handelsboden och mycket annat. Man ska
till och med föra dagbok över sina
iakttagelser på vissa områden. Här kommer
man inte ifrån: »Hur stavas -? Hur
skriver man -?» Lärarinnan får en
lång tid vara ett levande lexikon. Till
slut når man ändå så långt, att man kan
sätta en ordlista i händerna på
småttingarna. Underbart! Man behöver ej befara,
att barnen använder den alltför flitigt, ty
de håller själva styvt på att det är
stiligast att minnas och kunna klara sig
utan hjälp. Under den tid, då
lärarinnan får lov att tala om hur orden sta-
vas, är det även en gräns för
hjälpgi-vandet. Det heter alltid: »Säg ordet
tydligt och försök lista ut,’ hur det
stavas!», om det gäller ljudenligt
tecknade ord. För övrigt följer man
principen : så mycket självständigt arbete som
möjligt.
Den fria skrivningen brukar mången
lämna fullständigt fri från kravet på
rättstavning. Man anser nämligen, att
man alltför lätt hämmar den friska
omedelbara hågen att skapa på detta
område. De små författarna har tillräck^
ligt många svårigheter att övervinna,
även om man inte kräver absolut
felfri stavning. Jag ger dem rätt som
resonerar så. Men endast till en viss grad.
Har barnen väl övervunnit de första
svårigheterna, då det gäller att uttrycka
sig skriftligen, kan man så småningom
förmå dem att aktgiva på stavningen.
Här blir det som oftast så att
utvecklade barn går före, de andra följa efter.
Snart nog får alla lust att hyfsa till sin
skrivning, så att den blir korrekt ur
rättstavningssynpunkt. Det medför för
dem en känsla av att ha utfört ett gott
arbete. Och för övrigt: har vi råd att gå
förbi dessa dyrbara tillfällen, då orden
innebär någonting, uttrycker
någonting, som barnen själva tänkt ut, och
då^ orden äro något som barnens fantasi
givit färg och innehåll. Då om någonsin
är väl det rätta ögonblicket inne att
förknippa begrepp med ordbild?
För att ge färg åt några fristående
rättskrivningsövningar, som avse
inlärandet av vissa ordgrupper brukar jag
ta teckningen till hjälp. Ovanstående
reproduktioner av barnteckningar är
ett prov på kombinationen teckning-
rättskrivning. Vi har valt just ljuset att
samla Ij-orden omkring, emedan det ju
är ett visst samband mellan ljus-lysa
och l j. Gök-gala medför likaså en
association mellan ljudet och
beteckningssättet. För övrigt brukar jag låta barnen
själva hitta på illustrationer till
ordserierna. Teckningen blir ju här icke mål
utan medel, varför vi inte lägger allt^
för stor vikt vid utförandet av
teckningarna.
743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
