Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 39. 27 sept. 1933 - Elsa Underdahl: På skjutskärran. En vikaries upplevelser. Visst lär man sig mycket under vandringsåren men... - August Grönberg. Får pojken fuska? Ta vara på barnens samhörighetskänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
möjlighet att konferera med den ordinarie
läraren. Läroböcker måste vi då låna av
barnen, och följden blir oförberedda
lektioner; men det är omöjligt att skaffa
sig full uppsättning av alla brukliga
böcker. Klokast är det vid ett kort
vikariat att f öra in anteckningar om
frånvaro, flyttning o. d. i en kladdbok och
inte röra dagboken. Den blir prydligast,
om den hela året är förd med samma
handstil, och det är lätt att skriva fel i
den. Frånvarobladets uppställning är
marig att komma underfund med för
den oinvigde, och jag hade aldrig sett
en dagbok, när jag kom ut. Det är bäst
att rita plankarta över klassen för att
så fort som möjligt lära sig barnens
namn. (Men när man någon dag senare
har dem ute i skidbacken eller omklädda
till gymnastik, då är det lika omöjligt
att känna igen dem!) På ett år passerar
oss ett rikt galleri av små personligheter,
som vi tyvärr tvingas att glömma så
fort som möjligt, om vi ska kunna
koncentrera oss på nya uppgifter. Alla de
påsk- och julkort jag fått från Maj-Lis
och Inga-Maj och Britt-Lis och
Maj-Britt och Inga-Lisa sätter myror i
huvudet på mig - hur såg de ut, och i
vilken skola gick de? Just när man lärt
känna barnen individuellt och fått ett
personligt intresse för var och en av
dem, då ska mari lämna dem och ta en
ny skara - det är hårda arbetsvillkor.
De flesta unga lärare i våra dagar får
vänta alltför länge på en egen klass,
som de helt kan ägna sig åt. Visst lär
man mycket under vandringsåren, lär
känna människor och svenska bygder,
får jämföra skolböcker och metoder,
slipas själv och övervinner rädslan och
osäkerheten. Men mycket av ens unga
kraft plottras bort i dessa tillfälliga
arbetsuppgifter, där man tvingas hålla
tillbaka sitt eget initiativ. Då vi ju
vanligen inte kan göra mer av ett vikariat
än att traska på i kurserna, bundna som
vi ofta är av brist på undervisningsmateriell,
av ovisshet om barnens
förkunskaper och av hänsynen till den
ordinaries metoder - ja, då blir ofta
frestelsen stark att fuska oss undan med
minsta möjliga besvär: planlöst arbete,
oförberedda lektioner, skolkning från
tråkiga ämnen o. s. v. Här gäller det att
inte sänka de krav vi ställer på oss
själva som lärare utan tvärtom höja
dem.
En gång för många år sedan hörde
jag talas om en lärarinna, som lät sin
tjänstledighet börja med en söndag och
sluta med en söndag. Då någon
påpekade den dumhet hon gjorde, ska hon ha
svarat: »Mig kostar det två fjärdedels
daglöner, men det inbringar vikarien
två fulla daglöner. Och hon behöver det
nog bättre än jag.» Tänk att det finns
sådana människor - heder och tack
från alla vikarier i landet!
Förutom dessa skolspörsmål följer
en del praktiska svårigheter med
vikariens ambulerande tillvaro. När vi anta*
ett vikariat, får vi aldrig glömma att
höra oss för om bostad. Vanligen är
den saken ordnad - och väl ordnad.
Lärarbostaden upplåtes, eller vi får en
inackordering eller hyr ett rum och äter
på pensionat. Ibland kan vi leva billigt,
ibland blir vårt uppehälle oresonligt
dyrt, och vi bör alltid göra upp priset
på förhand. För vintern måste man ta
med varma kläder och skodon, då man
kan råka ut för sagolikt golvkalla och
dragiga lärarbostäder. Storstadens
moderna bekvämligheter får man också
vinka farväl till, och för mången ung
lärarinna är det A’äl en ny erfarenhet att
bära vatten och fylla fotogenlampor.
Men vänligt värdfolk, intresserade och
måna om vår trevnad, det finner vi
nästan alltid. Och sedan beror det på
oss själva, om vi efterlämnar vänner
och goda intryck i trakten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
