- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 52:a årg. 1933 /
895

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 39. 27 sept. 1933 - Elsa Underdahl: På skjutskärran. En vikaries upplevelser. Visst lär man sig mycket under vandringsåren men... - August Grönberg. Får pojken fuska? Ta vara på barnens samhörighetskänsla

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

möjlighet att konferera med den ordinarie
läraren. Läroböcker måste vi då låna av
barnen, och följden blir oförberedda
lektioner; men det är omöjligt att skaffa
sig full uppsättning av alla brukliga
böcker. Klokast är det vid ett kort
vikariat att f öra in anteckningar om
frånvaro, flyttning o. d. i en kladdbok och
inte röra dagboken. Den blir prydligast,
om den hela året är förd med samma
handstil, och det är lätt att skriva fel i
den. Frånvarobladets uppställning är
marig att komma underfund med för
den oinvigde, och jag hade aldrig sett
en dagbok, när jag kom ut. Det är bäst
att rita plankarta över klassen för att
så fort som möjligt lära sig barnens
namn. (Men när man någon dag senare
har dem ute i skidbacken eller omklädda
till gymnastik, då är det lika omöjligt
att känna igen dem!) På ett år passerar
oss ett rikt galleri av små personligheter,
som vi tyvärr tvingas att glömma så
fort som möjligt, om vi ska kunna
koncentrera oss på nya uppgifter. Alla de
påsk- och julkort jag fått från Maj-Lis
och Inga-Maj och Britt-Lis och
Maj-Britt och Inga-Lisa sätter myror i
huvudet på mig - hur såg de ut, och i
vilken skola gick de? Just när man lärt
känna barnen individuellt och fått ett
personligt intresse för var och en av
dem, då ska mari lämna dem och ta en
ny skara - det är hårda arbetsvillkor.
De flesta unga lärare i våra dagar får
vänta alltför länge på en egen klass,
som de helt kan ägna sig åt. Visst lär
man mycket under vandringsåren, lär
känna människor och svenska bygder,
får jämföra skolböcker och metoder,
slipas själv och övervinner rädslan och
osäkerheten. Men mycket av ens unga
kraft plottras bort i dessa tillfälliga
arbetsuppgifter, där man tvingas hålla
tillbaka sitt eget initiativ. Då vi ju
vanligen inte kan göra mer av ett vikariat
än att traska på i kurserna, bundna som
vi ofta är av brist på undervisningsmateriell,
av ovisshet om barnens
förkunskaper och av hänsynen till den
ordinaries metoder - ja, då blir ofta
frestelsen stark att fuska oss undan med
minsta möjliga besvär: planlöst arbete,
oförberedda lektioner, skolkning från
tråkiga ämnen o. s. v. Här gäller det att
inte sänka de krav vi ställer på oss
själva som lärare utan tvärtom höja
dem.

En gång för många år sedan hörde
jag talas om en lärarinna, som lät sin
tjänstledighet börja med en söndag och
sluta med en söndag. Då någon
påpekade den dumhet hon gjorde, ska hon ha
svarat: »Mig kostar det två fjärdedels
daglöner, men det inbringar vikarien
två fulla daglöner. Och hon behöver det
nog bättre än jag.» Tänk att det finns
sådana människor - heder och tack
från alla vikarier i landet!

Förutom dessa skolspörsmål följer
en del praktiska svårigheter med
vikariens ambulerande tillvaro. När vi anta*
ett vikariat, får vi aldrig glömma att
höra oss för om bostad. Vanligen är
den saken ordnad - och väl ordnad.
Lärarbostaden upplåtes, eller vi får en
inackordering eller hyr ett rum och äter
på pensionat. Ibland kan vi leva billigt,
ibland blir vårt uppehälle oresonligt
dyrt, och vi bör alltid göra upp priset
på förhand. För vintern måste man ta
med varma kläder och skodon, då man
kan råka ut för sagolikt golvkalla och
dragiga lärarbostäder. Storstadens
moderna bekvämligheter får man också
vinka farväl till, och för mången ung
lärarinna är det A’äl en ny erfarenhet att
bära vatten och fylla fotogenlampor.
Men vänligt värdfolk, intresserade och
måna om vår trevnad, det finner vi
nästan alltid. Och sedan beror det på
oss själva, om vi efterlämnar vänner
och goda intryck i trakten.

*




FÅR POJKEN FUSKA?

Ta vara på barnens

samhörighetskänsla

Av AUGUST GRÖNBERG

Det finns ett jämförelsevis verksamt
sätt att i skolan .-befordra asocialt
sinnelag och under jordisk intriglusta: Man
ska t. ex. ofta ge barnen provräkningar
och »strängt» förbjuda dem att ta
hjälp av varandra. Här är inan inne på
den ofta ventilerade frågan om
»fusket» i skolan.

Det barn, som klarar sig bäst vid en
sådan provräkning, är inte alltid det
mest begåvade, det mest
räkneintresse-rade eller idet flitigaste och
ordentligaste. Det är inte heller säkert, att en

provräkning utvisar just de barn, som
verkligen tillägnat sig det
genomgångna kunskapsavsnittet. Först och främst
spelar den tillfälliga dispositionen en
stor roll vid en provräkning, det iär ju
en .gammal bekant sak. Det är heller
ingen omöjlighet, att den skicklige
fuskaren kommer fram till samma goda
resultat som den, som hjälpt honom.
Ibland kan det rent av bli bättre.

I det mesta kommer det - här som
vid allt arbete i skolan - an på hur
mycket barnet kunnat frigöra sig från

den mindervärdighetskänsla, som är så
vanlig bland barn. Lättast går det i
regel med frigörelsen för de barn, som är
från burgna och från i allmänhet
harmoniska hem. Den sociala gradskalan
är ett invecklat ting; inte minst bland
de samhällsskikt inom under- och
medelklass, varur folkskolan rekryteras.
Den ena familjen anses stå socialt
högre eller lägre än den andra enligt ett
genom tyst överenskommelse
uppkommet system, våris fina skiftningar och
nyanser det vill till kvinnlig intuition
för att fullt behärska, och det anses
också därför mest vara lärarinnorna,
som i skolan »gör skillnad på folk». Det
torde nog likväl vara svårt att avgöra,
om lärarna eller lärarinnorna i det
fallet är de mest »kvinnliga». Hur mycket
man i skolan än försöker vara »lika
mot alla», kommer dock smådrag fram,
som vittnar om lärarens bundenhet
vid de sociala fördomarna. Barn är
finkänsliga och skarpa observatörer
och lägger mycket väl märke till dessa
drag, som alltmer befriar »överklassar^
na» från mindervärdighetskänslor,
under det de andra blir allt tyngre
belastade.

Naturligtvis finns det också en hel
del andra grunder för barnens
mindervärdighetskänslor.

Ingenting förlamar så den
intellektuella verksamheten som dylika
känis-lor. Provräkningar sådana som de här
påtalade är ägnade att undan för
undan öka mindervärdighetskänslorna för
den ena parten, och för varje
provräkning blir den intellektuella
prestationsförmågan mindre, och i de
olyck-lig&ste fallen förmår de stackars
barnen ingenting åstadkomma. De har
förtvivlat och resignerar. Det får gå, hur
det vill.

Antag nu, att det är en fuskare, som
lyckats bäst med en provräkning;
därnäst en medelmåtta, vars intellektuella
prestationsförmåga i minsta mån
bindes av mindervärdighetskänslor.
Läraren läser upp namnen på dem och ger
dem beröm efter mönstret av de
prislistor, som användes vid idrottstävlingar:
l :e, 2 :e, 3 :e man o. s. v.

Det är sant, att för fuskaren kan det
måhända innebära en sporre att
framdeles arbeta »ärligt» och så småningom
verkligen göra sig förtjänt av sin
position. Till en början medför dock hans
utmärkelse, att barnen rubbas i sitt
förtroende för skolan och för läraren. De

895

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:51:04 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1933/0907.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free