Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 40. 4 okt. 1933 - Där läxan och sagan går hand i hand. En hemtrevlig tillflykt för grändernas barn. En afton i Storkyrkans läsestuga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Årg. 52
4 Okt.
1933
Nr 4O
SVENSK
LÄRARTIDNING
ORGAN FÖR SVERIGES ALLMÄNNA FOLKSKOLLÄRARFÖRENING
DÄR LÄXAN OCH SAGAN
GÅR HAND l HAND
En hemtrevlig tillflykt
för grändernas barn
En afton i Storkyrkans
läsestuga
Häromdagen hade jag mina vägar genom »Gamla stån».
Ryktet har igått, att där vuxit upp ett nytt skolhus, och som
gammal skolfux intresserade det mig att se, hur det tog sig ut.
Jag knogade uppför den skarpa backen, som slutet av
Prästgatan gör mot Benikebrinken - kanske skulle jag för
att orientera läsaren bättre säga så här: den backe, som man
ser mitt för ingången till »THEN GYLDENE FREDEN».
Jag trodde knappt mina ögon! Den lilla smala brinken
vidgade sig snabbt till en stor öppen plats, omgärdad av en
låg mur, och bakom denna reste sig en högst originell
byggnad - för att inte säga tre, en tegelröd, en gul och en grön.
Fonden bildade Tyska kyrkans mörka spira mot
kvällshimmeln. En hop lekande barn sade mig, att jag nått mitt mål.
Detta var alltså den skola, som Stockholms stad skänkt
grändernas barn. Lyckliga barn och ännu lyckligare givare!
I arkaden under det gula huset stod en liten skara med
böcker och väskor och såg ut att vänta på någonting, och jag
frågade naturligtvis efter orsaken.
- Vi ska gå i läsestugan, svarade en liten byting med
glasögon på sin lilla uppnäsa.
- Var har du den då ?
- Här oppe, en trappa opp.
- Tror du, att jag får gå dit också? fortsatte jag.
- Det får tant nog, om tant ber fröken, svarade min
in-terlokutör, och med det teskedet tågade jag med upp, när
dörrarna öppnades till helgedomen.
Man förstår väl, att bafben ska längta att få vara »här
under några eftermiddagstimmar, ty ett vackrare rum kan man
knappast få se. Det är stort och högt till taket, väggarna är
hållna i en behaglig ljusblå ton med vit panel, och fönsterna
är ovanligt höga i djupa nischer. Hela rummet strålar i ljus
från fyra stora globlampor i taket.
- Ett högst charmant rum! undslipper det mig.
- Ja, det är vackert och historiskt till på köpet, får jag
till svar av läsestugans föreståndarinna. - Det lär ha varit
Ehrenstrahls ateljé!
Ofrivilligt riktas mina ögon mot taket. Jag spanar efter
några synliga minnen.
- Här har funnits en plafondmålning ända till 1920, men
då såldes den för att pryda en av salarna i Hallwylska
palatset. Vi väntar på en donator, som vill skänka oss en kopia,
säger fröken C. leende. - Men fast vi inte har tavlor av
Ehrenstrahl, så saknas inte konstverk helt och hållet som
synes, fortsätter hon. - Här har vi modellen till Zorns Gustav
Vasa-staty, och här hänger en tavla, som -också har sin
historia. Den föreställer en av skolans små flickor, är målad
av fadern till två andra av skolans elever och bekostad av
arbetarna, som byggde vår skola, såsom erkänsla för en
taklagsfest.
- Piano hat ni också, ser jag?
- Ja, det är en gåva av vår förre överlärare, och radion
har folkskoledirektionen bestått osis. Den fick vi ungefär samti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
