Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Nr 41. 11 okt. 1933
- Skolvärlden runt
- Fritt forum
- Om provräkningar
- Är folkskolan improduktiv?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från universitetet för att därigenom göra det möjligt att förverkliga kravet på ett rent finskt universitet skulle ha kunnat utgöra basen för en lidelsefri och saklig diskussion. Att man icke inom det parti, som framom andra gör anspråk på att företräda de intellektuella kretsarna på finskt håll, förmår frigöra sig från den nationalistiska lidelsen verkar därför nära nog förkrossande, ty i den mån man på svenskt håll över huvud taget kunnat förmå sig att omfatta förslaget har det skett i en utpräglad offerstämning.
Svaret från finskt håll, framfört i en hånfullt förolämpande form och utmynnande i en klart dokumenterad avoghet mot svensk högskoleundervisning över huvud, står i bjärt kontrast till den uppskattning av finsk kultur, som man inom det svenska lägret lagt i dagen gentemot finska kulturyttringar ... Inför den absoluta oförståelse den finska högerns huvudorgan lagt i dagen i universitetsfrågan genomilas man på svenskt håll av en isande känsla.[»]
Fritt forum
Om provräkningar.
Jag antar, att det är många, som i likhet med mig vill opponera sig mot mycket i August Grönbergs artikel i nr 39 av denna tidning.
Han påstår där bl. a., att provräkningarna är av ondo, därför att de skulle befordra asocialt sinnelag och underjordisk intriglusta i skolan.
Hans motivering för detta påstående förefaller mig långt ifrån övertygande. Att samma elev går som segrare ur det ena provet efter det andra – vilket skulle göra honom högfärdig och skilja honom från kamraterna – är för det första inte alltid fallet. För det
andra är det mycket vanligt, att en elev, som hör till de bästa i räkning, är sämre i något annat ämne.
Han kommer att avlägsna sig från kamraterna också därigenom, att det är förbjudet att hjälpa dem, fortsätter herr Grönberg. Att ett dylikt förbud måste utfärdas för och upprätthållas under provräkningstimmarna, är ju självklart – de vore ju annars meningslösa. Men därav följer inte, att förbudet alltid gäller. Under de vanliga räknetimmarna t. ex. är ju situationen en helt annan. Då ska barnen lära sig räkna. Kan då någon av eleverna hjälpa en annan, så är det naturligtvis bara bra. Men de exempel jag sett i många olika skolklasser gör, att jag tvivlar på värdet av den hjälp, som skolbarn ger i räkning. För det mesta går det så till, om det är fråga om ett problem, att man visar, hur man ställt upp det till uträkning. Eller muntligt: Du ska dela det talet med det där eller ta det gånger det. Den »hjälpte» behöver således ingenting tänka, bara utföra den mekaniska räkningen. Det är klart, att sådant mera skadar än nyttar. Mottagaren av denna hjälp har gått miste om den förstånds- och viljeträning, som det allvarliga försöket att klara uppgiften på egen hand innebär. Om han ansträngt sig lite till, hade han kanske lyckats. Detta skulle gjort honom glad och stolt och ökat hans självförtroende och därmed hans prestationsförmåga. Genom vanan att ge upp så fort det hakar upp sig det minsta, får han aldrig erfara den lyckokänsla, som klarandet av en svår uppgift medför. Vidare kommer han snart till den övertygelsen, att det och det kan han inte. Och när han tror så, blir det så.
I sin motivering för påståendet, att provräkningarna befordrar underjordisk intriglusta, stöder sig herr Grönberg på förhållanden, som alls inte behöver förekomma. De omtalade proven kan nämligen anordnas så, att inga möjligheter till fusk finns.
Och att de måste vara så anordnade, det kan man nog få barnen att förstå. Det kan inte vara omöjligt att få dem att inse, att fusk skulle medföra en orättvis betygssättning. – Här är ju också ett synnerligen lämpligt tillfälle att påverka dem moraliskt. Just i det arbete, som de nu alla ska utföra, kan man påvisa, vad i&om är rätt och vad som är orätt. De vet, att läraren sätter en viss poäng för varje tal, som är rätt uträknat. Om de då inte räknat alla tal själva, så lurar de åt sig iför hög poängsumma. När de lämnar fram sina papper, så är det detsamma som att säga till läraren: Så och så många tal har jag räknat. Den som fuskat med något tal, han ljuger då. Och alla vet åtminstone, att det är fult att ljuga.
Det vore verkligen egendomligt om en fordran på ärlighet vid ett provs utförande – som utan ärlighet inte vore ett prov – skulle kunna fattas som ett stämplande av hjälpsamheten som ett brott. Vad som här kriminaliseras är ju endast och allenast oärligheten.
Herr Grönberg vill också göra troligt, att det är mycket osäkert, om man med räkneproven vinner vad man vill vinna, nämligen noggrannast möjliga kännedom om barnens räkneförmåga. Han säger för det första, att den tillfälliga dispositionen spelar en stor roll. Häremot vill jag invända, att verkan av en tillfällig opasslighet inte kan för orsaka någon felbedömning, om man har tillräckligt många prov. Men kanske någon elev alltid är i dålig form vid dylika prov, invänder man. Har man då inte välgrundad rätt att ge denne elev ett lågt betyg? Att aldrig kunna visa prov på en förmåga, det är väl detsamma som att inte ha den.
Det andra, som herr Grönberg anför i detta sammanhang, är att någon kan fuska sig till ett gott resultat. Mot detta har jag redan förut invänt, att möjligheter till fusk kan
helt förebyggas.
Det mest vägande, som artikelförfattaren har att komma med i sitt angrepp på provräkningarna, är enligt min mening det, att mindervärdighetskänslor med åtföljande försämrad prestationsförmåga kan framkallas eller stärkas hos de barn, som kommer i slutet
av poänglistan.
Jag tror dock, att författaren ser även denna fara större, än den är i verkligheten. Jag har mer än en gång sett exempel på att sådana barn lyckats bättre vid en senare provräkning. För övrigt kan man undvika att särskilt utpeka de svagaste genom att ej inför klassen tillkännage deras resultat. Om man t. ex. endast läser upp namnen på de 6–7 främsta, kommer både de och de svagare i så stort sällskap, att såväl överlägsenhet som underlägsenhet inte torde kännas så starkt.
Georg Olsson.
Är folkskolan improduktiv?
Är det sant, herr Eljas, det Ni påstår i Eder artikel, »Är folkskolan improduktiv?», att analfabeternas antal i Ryssland uppgår till 60–80 procent? Är inte den uppgiften
något antikverad? Gäller inte den siffran tsarryssland? Har det undgått Eder, att bolsjevikerna avskaffat analfabetismen?
Kanske den storartade ekonomiska utvecklingen i Sovjetunionen delvis kan tillskrivas den ökade läs- och skrivkunnigheten? Det vore intressant att undersöka, huruvida produktionens tillväxt och läskunnighetens utbredning där gått hand i hand eller icke.
Hur kan Ni, herr Eljas, förklara, att produktionen i den kapitalistiska världen gått tillbaka med 50 procent i genomsnitt, trots all skriv- och läskunnighet? Det räcker tydligen inte med all världens bildning, om inte samhället kan absorbera vetandet och kunnandet i sin tjänst.
Vad det lider behöver kapitalismen snart skolor endast för ett fåtal. Fälttåget mot »alfabetismens» raserande inleddes ju redan av förra riksdagen. Och till nästa ska vi säkert få se något noch nie dagewesenes. Herr Eljas har också insett att »rationaliserings- och besparingsåtgärder kan naturligtvis vara
nödvändiga på skolans område som i övrigt ...»
B. Gunnar Nilsson.
Redaktionen har berett herr Eljas tillfälle att omedelbart besvara de framställda frågorna. Herr Eljas svarar:
Den medelsiffra jag angav för analfabetism i Ryssland, Balkanländerna och Spanien hade jag tagit ur tillgängliga uppslagsböcker. Tar man Ryssland ensamt för sig, bör man väl nu komma till något gynnsammare siffror. Bolsjevikernas bragelöften att avskaffa analfabetism har inte undgått mig, men det torde vara mycket svårt att för närvarande erhålla med verkligheten överensstämmande uppgifter på hur långt man lyckats förverkliga sina i detta fall aktningsvärda planer. Sovjet har haft åtskilligt annat att syssla med under de sexton år, som förflutit efter revolutionen. Man avskaffar dock inte analfabetismen hos ett folk om c:a 160 millioner på ett tiotal år. I varje fall utgör ännu så länge den bokliga bildningen där en så ytlig fernissa, att den ej kunnat få någon större betydelse för en spontan produktion, allra minst hos de mognare årsklasserna. Sovjettidningarna själva klagar ju över att jordbrukets mekanisering och rationalisering går mycket trögt, tack vare böndernas okunnighet och liknöjdhet. Traktorerna rostar sönder, ingen förstår sig på att reparera dem. De stora planerna på landsbygdens elektrifiering måste mångenstädes skrinläggas till följd av befolkningens brist på insikt och intresse. Man vill ju hoppas, att den ryska folkskolan härvidlag så småningom ska lägga en bättre grund för folkförsörjningen och om möjligt även göra kulsprutorna onödiga som produktionsfrämjare.
Herr Nilssons påstående, att produktionen i »den kapitalistiska världen» gått tillbaka med i genomsnitt 50 procent skulle man önskat mera exemplifierat och verifierat. Väljer man krigstidens hetsproduktion till utgångspunkt kan man ju i vissa fall komma till en stor sänkning för närvarande.
Att läskunnigheten skulle förskona Västeuropa för växlingar i produktionens kriser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:51:04 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1933/0964.html
