Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 44 A. 1 nov. 1933 - Martin Liander: Snabb avveckling av den begränsade ansökningsrätten. Lojalt samarbete mellan skolmyndigheter och lärarkår - Nya folkskolinspektörer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARTIDNING
visoriet ska dras ut över en ej
överskådlig framtid eller om det ska kunna
jämförelsevis snabbt avvecklas. Går
inspektörerna in för <4gn uppfattningen,
att tiden nu är inne att kraftigt
centralisera den svenska skolorganisationen
efter ungefär sådana linjer, som
upp-dragits i skatteutjämningsberedningens
betänkande, är fara å färde, att
provisoriet blir permanent och att vår
folkskola låses fast vid ett ur alla
intressenters synpunkt olidligt
extraordina-riesystem. Ryktet har visserligen
berättat om en och annan inspektör, som nu
går fram med-samma brinnande
entusiasm för att dra in skolor som han förr
visat, då det gällt att inrätta nya, men
i stort sett har man anledning hoppas,
att inspektörerna i denna nya situation
ådagalägga den hovsamhet och
försiktighet, som deras intima kännedom om
varje lär ar avdelnings behövlighet och
betydelse för bygden bjuder dem att
iaktta. För flertalet torde det framstå,
att de nya författningsbestämmelserna
ej syfta mot en hastig och konstlad
hop-snöring av en under decennier
långsamt och på grund av naturliga
betingelser framvuxen skolorganisation utan
i istället avser en nödvändig avveckling
av sådana undervisningsavdelningar,
som på grund av elevernas fåtal i allas
ögon och även i lärarnas1 framstår
såsom överflödiga. Även för sådana
avdelningar bör emellertid indragning
ifrågasättas endast under
förutsättningen, att barnens överflyttning till annan
skola kan ske utan ökade kostnader för
skoldistriktet, då det väl ej är meningen,
att kommunerna i dessa
bekymmersamma tider ska förlora på en indragning,
samtidigt som staten förtjänar på
densamma.
Men även om författningen så
till-lämpas, att endast uppenbart
överflödiga tjänster föreslås till indragning,
ifall dessa tjänster blir lediga, kommer
deras antal att bli så pass stort -
framför allt gäller detta
småskollärarinnorna - att provisoriet avsevärt kommer
att förlängas, såvida ej samtidigt
tillses, att de tjänster, som uppenbarligen
kräver ordinarie innehavare,
ofördröj-ligen åter- eller nybesättas. Häri ligger
nämligen den viktigaste
förutsättningen för att avvecklingen av de
överflödiga tjänsterna snabbt ska kunna
genomföras. Och det är på denna punkt
man av skoldistrikt, inspektörer och
lärare måste kräva full lojalitet.
På många håll, framför allt i
städerna, ses ej med blida ögon tvånget att
hädanefter välja ordinarie lärare i
enlighet med den begränsade
ansökningsrätten. Man har ju för folkskolans
vidkommande i stor utsträckning vant sig
vid systemet att till ordinarie befordra
de extra ordinarie lärare, som genom
sin verksamhet på platsen vunnit
skolmyndigheternas förtroende. Att nu
nödgas ta emot lärare från andra håll,
företrädesvis från landsbygden, om vars
lärare vissa skolledare i större städer
ej tycks ha någon större uppskattning
att döma av yttranden, som fälldes vid
de större städernas ombudskongress i
mars detta år, bjuder naturligtvis emot.
Snubblande nära ligger då till hands
frestelsen att förklara en ledig tjänst
ej f. n. behövlig som ordinarie, i
avvaktan på att ansökningsrätten snart åter
ska bli fri. Visserligen ska ju frågan
om en tjänsts återbesättande prövas av
statens inspektör, men han är ju inte
mer än människa och går väl ogärna
mot skoldistriktets önskan, i all
synnerhet om lärarna också ställer sig på
samma ståndpunkt. Det är ju också
förklarligt, om lärarna vill skydda de
lediga platserna till förmån för sina
egna inom distriktet tjänstgörande
kamrater och därför understödja
skolstyrelsens uppfattning. Och så kan det ske,
att det ena platsen efter den andra
inom vårt land låses fast med e. o. lärare,
ehuru de fullt motiverar ordinarie
innehavare. Därmed är också den
önskade cirkulationen stoppad och
förutsättningarna för frivilliga förflyttningar
borta. Vad återstår 1 I bästa fall, att
statsmyndigheterna låter sig nöja med
att konstatera det frivilliga
förflyttningssystemets fiasko, i annat fall -
och detta är nog antagligast -
tillgripes det svidande radikalmedlet
tvångs-förflyttning. Sedan tillsättes varje
ledig tjänst med tvångsförflyttning av
överflödiga lärare, och de extra
ordinarie får vänta, till dess alla dessa
tjänster är reglerade. Ingen part, varken de
ordinarie lärarna, de extra ordinarie
eller skoldistrikten hade något att.
vinna på en sådan anordning men väl
mycket att förlora.
Här gäller det därför att nu se bort
från alla personliga och lokala hänsyn,
här gäller det att överblicka problemet
i dess hela sammanhang. Ju flera
tjänster som förklaras till ansökning lediga,
desto hastigare kan de överflödiga
tjänsterna regleras, och desto tidigare
återställes det normala förhållandet
med fri ansökningsrätt.
Vill man alltså - och därom torde
väl åtminstone alla lärare vara ense .-
så fort som möjligt återvända till
normala förhållanden, så måste varje
försök att sabotera möjligheterna till
frivilliga förflyttningar motas. Vi lärare
kan bidra härtill genom att med
uppmärksamhet följa de lokala
skolstyrelsernas behandling av ledigblivna
tjänster, liksom vi också kan begära, att
sådana f. n. e. o.-tjänster, som skäligen
bör göras till ordinarie, inte längre
uppehälles på förordnande. På vissa håll
begagnar sig lärarna allmänt av
möjligheten att efter uppnådd pensionsålder
stå kvar i tjänsten ytterligare några år.
Dylikt kvarstående motiveras givetvis i
varje särskilt fall av personliga skäl,
vartill största hänsyn bör tas, men
fråga är, om under nu inträdande
förhållanden detta system -bör bibehållas. Även
om det här gäller endast ett fåtal
tjänster, skulle dock systemet med
omedelbar avgång från tjänsten av de
pen-sionsberättigade bidra till hastigare
cirkulation.
För att sålunda en snabb avveckling
av ansökningsrättens begränsning ska
kunna ske, är det nödvändigt att skol-
distrikten, folkskolinjspektörerna och
lärarna själva lojalt samarbetar i
enlighet med andemeningen i de nya
bestämmelserna. Inte minst betydelsefullt
är det också, att lärarna i skoldistrikt
med överflödiga tjänster nu också
använder sig av den företrädesrätt, som
skänkts dem.
Nya
folkskolinspektörer
Oskar Dittmer.
K. m :t har förordnat överlärare M a
r-tinLianderi Folkärna och
folkskolläraren Oskar Dittmer i
Jönköping till folkskolinspektörer fr. o. m.
den l nov. 1933 till utgången av dec.
1935, den förre i Västmanlands västra
och den senare i Nordsmålands västra
inspektionsområde.
Dessa utnämningar ska säkerligen i
lärarkretsar mottagas med stor
tillfredsställelse. Båda de nyutnämnda
folkskolinspektörerna har gjort sig kända som
framstående folkskolmän. De ha också
tillvunnit sig sina kollegers förtroende.
Att regeringen även visat sig
värdesätta det arbete, som utförts inom lärarnas
kårorganisationer, skall säkert
uppskattas inom lärarkåren.
Martin Liander är född i Bollnäs den
22 aug. 1885. Studentexamen 1906 och
folkskollärarexamen 1907, överlärare i
Folkärna sedan 1921. År 1924 utsågs L.
till ordförande i Sveriges
folkskollärar-förbund och år 1929 till ledamot av S.
A. F :s centralstyrelse, där han sedan
januari detta år varit vice ordförande.
Oskar Dittmer är född 1887 och
avlade folkskollärarexamen 1909. Lärare vid
högre folkskolan i Jönköping. Under
många år har D. varit ordförande i
Jönköpingskretsen av S. A. F. Sedan
1932 är han ledamot av
Folkskollärarförbundets styrelse.
1024
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
